Möt Aida – Sveriges yngsta minister någonsin

Med den krångliga titeln gymnasie- och kunskapslyftsminister följer ett spatiöst regeringskontor med högt i tak, fönster i två väderstreck och väggar klädda med modern konst. Ministern, Aida Hadzialic, gör entré från en sidodörr. Hon är klädd i dova färger och något förkyld. Efter att ha gjort politisk karriär på rekordtid står Aida Hadzialic inför sin största utmaning hittills: att fixa den svenska skolan. Vi slår oss ner runt ett soffbord nära fönstret. Du vill ha ordning och reda i skolan.
Exakt vad innebär det?
– Om vi börjar med den fysiska miljön vill regeringen investera i fräscha, bra klassrum som hänger med i den digitala eran. Och mindre klasser. Allt detta ger pedagogerna bättre förutsättningar att klara sitt uppdrag. Ordning och reda handlar också om bättre resursfördelning mellan skolorna.
Mobilförbud i klassrummen?
– Till skillnad från min företrädare, Jan Björklund, tycker jag att modern digital teknik är bra om den används på rätt sätt. Jag tror inte att man bör gå in i 2016 och framåt och säga att teknik är dåligt och fientligt, då är man föråldrad.
Men det verkar så svårt med koncentrationen?
– Jag träffar lärare som har fått ordning på detta. Som lyckas väcka entusiasm och använder den digitala tekniken på rätt sätt. Tekniken i sig är inte problemet, om eleven redan är omotiverad. Tidigare satt kanske de omotiverade eleverna och pillade på sin penna och tittade ut genom fönstret istället för att koncentrera sig på lektionen.
Så det är lärarna det är fel på?
– Absolut inte, utan förutsättningarna de fått. En alldeles för stor administrativ börda har lagts på lärarna, som tvingas ägna sig åt annat än att lära ut. Lärarna får inte den ersättning de förtjänar efter många års akademiska studier. Så här gäller det att trycka på en rad olika knappar.

Vill ha en modern skola

Katederundervisning är dig främmande, har du sagt. Vad är det för fel på katedrar?
– En modern skolundervisning handlar om att läraren och eleven ska mötas, och att läraren ska kunna se eleven utifrån hennes eller hans unika förutsättningar och väcka den där lågan av att vilja lära sig. Jag tror inte lösningen är att gå till-baka hundra år i tiden, som Jan Björklund ville, att det skulle vara svaret. För det har vi testat och gått ifrån.
Till skillnad från andra samtida statsråd har du en gedigen utbildning?
– Jag tyckte om skolan, pluggade mycket, tyckte om mina lärare och alltid tyckt att skolan är mitt rätta element. Innan jag erbjöds posten som minister hade jag en tanke om att börja studera igen, vid Handelshögskolan. Så jag söker mig gärna till den akademiska världen.
Var du en bråkig elev?
– Det kan jag inte påstå. Men jag syntes och märktes, däremot. Jag skulle alltid sitta längst fram i klassen. Satt och viftade när läraren kom med frågor. En gång fick jag faktiskt en reprimand för det. Då sa läraren att nä, nu måste de andra eleverna faktiskt få utrymme också. Då fick jag inte svara under resten av lektionen. Det tyckte jag var väldigt frustrerande.

Kom på flykt från Bosnien

Du kom som flyktingbarn från krigets Bosnien. Vilket är ditt första minne av Sverige?
– Det var kväll, natt – mörkt, i alla fall – och vi anlände med båt till Skåne. Nu i efterhand har jag förstått att det var Ystad. Vi bodde i tält, och det regnade så det smattrade mot tältduken. Det var kallt, jag var rädd och frusen, och undrade – var ÄR jag någonstans?! Den enda tryggheten var att mamma och pappa var med.
Hur kommer det sig att just du har lyckats så bra?
– Kraften i mitt politiska engagemang bottnar i min egen livsresa. Jag förstod tidigt att den svenska modellen, som enligt min mening är uppbyggd av socialdemokratin, möjliggjort de livsval som stått öppna för mig. Och jag ville ge tillbaka.
–  Jag var så tagen av den här känslan och engagerade mig i SSU tidigt, då jag var 16 år. Det som verkligen fick mig att ta steget var mordet på Anna Lindh. Jag som upplevt krig vill aldrig göra det igen, och Anna Lindh var min förebild i det avseendet, en internationell, solidarisk röst som försökte göra världen till en bättre plats.

Kämpig start i Sverige

Du har högmotiverade föräldrar också?
– Så är det. De förklarade väldigt tidigt för mig: Aida, din chans i livet är att du utbildar dig, och gör något bra av de chanser du fått. Ta vara på det! Jag inser att alla barn inte har de förutsättningarna, alla har ju inte föräldrar som säger att skolan är viktig, det finns tyvärr alldeles för stor ojämlikhet.
Hur hade ni det i början?
– Det var kämpigt. Det är väl klart. Mina föräldrar fick börja om från början. Men de fick tack och lov jobb, sparade, och kunde ge mig ett liv som inte avvek nämnvärt från mina kompisars. Det var viktigt för dem att jag kunde klä mig som alla andra i klassen, ha en bra cykel, kunna idrotta och spela något instrument som mina klasskompisar. Det här gjorde de säkert genom att göra avkall på sig själva. Det är jag enormt tacksam för. De gav mig en bra start i livet.
Har dina föräldrar etablerat sig i sina gamla yrken här i Sverige?
– Det har de inte gjort. Min mamma som är jurist jobbar som kokerska på en förskola. Lagar mat åt barnen och förbereder deras måltider. Och pappa, han är civilekonom och jobbar som lokalvårdare.
Vad tycker du om det?
– Jag är glad att de har jobb. Och jag vet att de är glada över det. Men det är synd att de aldrig kunnat gå vidare i sina professioner. De hade verkligen velat det, och velat ge allt. Jag tycker det är synd för Sveriges del. De är enormt kompetenta människor. Intelligenta och kloka. Att inte samhället tar bättre tillvara på detta, är en förlust.

Yngsta ministern någonsin

Hur trött är du på att bli påmind om att du är Sveriges genom tiderna yngsta minister?
– Jag förstår frågan, och att det är ett tema många gärna vill lyfta fram. Och jag har egentligen inga problem med det. Men jag önskar att man också speglar andra karaktärsdrag som jag har.
– Jag har varit kommunalråd, och i och med det tagit ansvar för en av Sveriges största kommuner, hanterat stora budgetar, stora förvaltningar, och gjort det på ett bra sätt. Mina yngre år är nog också en styrka vad gäller min ministerportfölj. Jag gick ut gymnasiet 2006, och har färska erfarenheter kring hur det är att vara elev. Jag vet hur skolan ser ut och kan kanske bättre än de flesta peka på vad som bör åtgärdas.
När känner du i din yrkesutövning att du trots allt bara är 28?
– När det kommer frågor om att jag är 28 år. Framförallt där och då. 
Inte i sällskap med andra ministrar?
– I Sverige, inte så nämnvärt. Jag menar vi har ändå haft en hel del andra yngre politiker – en gång i tiden var
Margot Wallström, Mona Sahlin, Anna Lindh och Ulrica Messing de unga kvinnorna. Nu har vi Annie Lööf. Anna Kinberg-Batra är ju också yngre. Nu nämner jag bara kvinnor, men vi har ju också våra manliga kollegor: Fridolin, Gabriel Wikström – men det blir ju inte lika ungdomsfokuserat när det handlar om män. Det kanske blir lite mer kraft i betoningen när det kommer till de kvinnliga politikerna.
Känner man sig extra ifrågasatt som ung OCH kvinna?
– Jag tror att det kan finnas ett samband. Men i och med att det finns så många yngre kvinnor som representerar politiskt så är det ett tecken i tiden på att det rör sig framåt.
Du är döpt efter Giuseppi Verdis opera Aida?
– Mina föräldrar såg operan någonstans i forna Jugoslavien och tyckte om den, och därmed skulle jag få heta på det viset. Lite poetiskt… Det är inte så många som heter Aida, och jag bär namnet med stolthet. Jag har inte sett operan, jag skulle göra det vid två tillfällen, men vid båda blev det inte av. Men jag har lyssnat på den på radio.

Delade ut tidningar

Har du någonsin haft ett “vanligt” jobb?
– Mitt första jobb fick jag vid tolv, tror jag det var – jag gick i sexan – och då delade jag ut tidningar åt Svensk
direktreklam. Varje lördag paketerade jag hemskt många kilo papper för att kunna dela ut dem dagen därpå. Det var inte bra betalt, men jag gjorde det ändå, för att samla ihop pengar till min första språkresa till Malta.
– Sen jobbade jag åt ett företag som gjorde smörgåsar och sallader. En produktion i ett kylrum, där man stod vid flera olika band och producerade dagen i ända. Varje helg, varje sommar och varje annat tillfälle då jag inte gick i skolan, då jobbade jag. I slutet av grundskolan och hela gymnasietiden.
– Senare hade jag anställningar på Getinge AB, ett medicin-tekniskt företag i Halmstad, på somrarna. Som marknads- och ekonomiassistent.
Du är prestationsinriktad?
– Det kan man säga.
Går det någonsin för långt?
– Svårt att värdera. Jag tycker ambition är bra, att vilja ta ansvar och ta tillvara de chanser man får. Så länge det görs utifrån det som är rätt och riktigt.

Har hög ambition

Du har beskrivit dig själv som perfektionist?
– Mm. Om man går tillbaka till skolan, så ville jag gärna skriva de perfekta uppsatserna, få de bästa betygen, vara en outstanding elev, och det tärde ju på en, på sätt och vis. När man tänkte nej, nu kommer jag kanske inte sätta hundra procent på det här provet. Det var jobbigt.
– Jag har fortfarande en hög ambition, men det yttrar sig kanske på ett annat sätt än när jag var 16. När jag var yngre kunde jag först ägna hela dagen åt att gå i skolan, såklart, och sedan plugga hela kvällen, lägga mig, vakna, gå till skolan, och plugga hela kvällen igen. Nu kanske jag går hem, äter, försöker ringa några vänner och säga hej, och SEN börja läsa mina handlingar och gå och lägga mig i rimlig tid.
Vad gör du mer när du kopplar av?
– Ja, jag försöker vara som alla andra människor. Träna, promenera, uppleva kultur, träffa vänner och nära och kära.
Vad ligger på nattduksbordet just nu?
– Det är bara handlingar, får jag erkänna.
Tv?
– Då kommer jag också låta tråkig. Mycket Agenda. Fast jag försöker se på lite serier, då jag hinner. Nu har jag tittat en hel del på Modern Family, en komedi.