Anna Blomberg: Jag känner mig som en stalker

Man får sig ett skratt. Eller snarare ganska många. Anna Blombergs karaktärer kommer utan förvarning. Var som helst, när som helst. Till exempel mitt under pågående intervju på ett stimmigt kafé på Södermalm i Stockholm.
– Jäääätteroligt och häääärligt att få vara här. Uuuunderbart, säger hon och plötsligt sitter Maria Montazami framför mig.
– Tänk att Icakuriren ville träffa lilla mig. Jäääätteroligt!
Hon drar sakta fingrarna genom håret och rullar med ögonen. Sedan är Anna Blomberg sig själv igen.
– Karaktärerna finns i mitt huvud hela tiden. Har man övat så mycket som jag har är det lätt att plocka fram dem. Men jag har aldrig bokat bord eller stått i kön till mataffären som någon av dem, säger hon och skrattar.
Nypremiären av Anna Blombergs värld närmar sig. Ensamshowen, där Anna har kokat ihop några av sina favoritkaraktärer, har turnerat i Sverige under året och blivit hyllad av recensenterna.
Även om Anna Blomberg länge varit lite av en doldis är det nu många som sätter henne högt på listan över Sveriges roligaste komiker.
– Att jag kan turnera med den här föreställningen, med bara mig själv och några peruker, är kanske ett erkännande i sig, säger hon.
En hel del känner säkert igen hennes imitationer av Hollywoodfruarna Maria Montazami och Anna Anka från 2009. Nästan en miljon har sett klippen på Youtube och även om Anna Anka själv har klagat på Anna Blombergs dialekt verkar övriga tittare ense om att de är rätt träffsäkra.

– När jag jobbar med en imitation måste det finnas något som fastnar i mig, något att ta på. Hollywoodfruarna var tacksamma på det viset. De var annorlunda, rörde sig mycket och hade roliga dialekter.
Återigen formar hon ansiktet och fäktar med armarna. Nu som Anna Anka. Det är som att hennes hud är gjord av gummi.
– Det är minst lika viktigt att få till detaljerna och kroppsspråket som att få till rösten. Ta Jimmie Åkesson till exempel. Om man studerar honom märker man att han har ett lite kvinnligt ansikte och använder sig av ålderdomliga svenska ord som “sedermera” och “emellertid”. Det måste man få med om man ska göra honom.
Anna skrattar till.
– Ibland känner jag mig som en stalker när jag övar framför datorn.

Mer beröm än hat

Att göra en parodi på Jimmie Åkesson borde kunna resultera i en översvämmad mejlbox. Men faktum är att Anna Blomberg varit ganska förskonad från hot och arga reaktioner efter sina minst sagt parodiska imitationer.
– Jag har bara fått ett mejl. Det var gans­ka lustigt. Först skrev personen att jag var så himla rolig och duktig. “Men sluta för fan att härma Jimmie Åkesson!” Så blev det lite hotfullt. Sedan avslutades mejlet med: “Men annars är allt du gör jättebra!”

Finns det någon imitation du inte har lyckats så bra med?
– Jag har gjort Mikael Persbrandt några gånger. Det är ganska komplicerat. Delvis för att det som kvinna är svårare att göra män, men det är något med hans stora röst som är svårt att få till. Man kan ju inte bara svära och säga “jävlar” och “fan” när man gör honom. Det blir lite tunt.

Har härmat sen barnsben

Gåvan att härma folk har Anna Blomberg haft sedan barnsben. Hon började med att härma mamma och pappa hemma i vardagsrummet i Göteborg. Sedan gav hon sig på kamraterna i skolan.
– Jag insåg tidigt att jag var duktig på att härma folk, hur de rörde sig och pratade. När jag skulle prata om någon var det lättare att härma personen än att berätta om den. Men jag gjorde det ofta i smyg och bara inför mina allra närmsta vänner.
Anna medger att konsten att härmas delvis bottnar i något djupare. Som liten fanns en känsla av att vilja vara i någon annans kropp. Hon fantiserade om att tjejerna i The Supremes var hennes storasystrar. Den ultimata kvinnokroppen var Barbies slanka plastkropp.
– Jag var lång och gänglig och hade stora tänder huller om buller. Det fanns såklart perioder då jag ville vara någon annan.
– Men när man gör figurer handlar det inte bara om att fly. Det handlar också om att komma närmare sig själv. De flesta svenskar är ju snälla och låter andra prata. Då kan det vara intressant att pröva att vara en hänsynslös person för en stund och inse att den sidan också finns hos en.
Vissa som växte upp i akademikerfamiljer i början på 1970-talet är präglade av de vänstervindar som svepte över Sverige. I Anna Blombergs hem lyssnade man gärna på Jösses flickor och Röda
bönor. Den feministiska boken Våra kroppar, våra jag stod i bokhyllan och det pratades en hel del om kvinnorörelsen runt matbordet.
– Jag började tidigt att tänka på att män och kvinnor behandlas olika. I skolan fick killarna göra lite som de ville medan flickorna skulle vara duktiga och snälla.
Och värre blev det när hon började intressera sig för humor. Det fanns oftast bara en kvinna, om någon, i humorgrupperna på 1980- och 1990-talet. Hon nämner Anna-Lena Brundins och Lill-Marit Bugges show Daily live som en stor ögonöppnare och inspirationskälla.
– Det var så befriande att se två kvinnor sitta och leka och göra sketcher.
Anna var fast besluten om att bli historiker, psykolog eller samhällsvetare. Men den där gnistan gjorde att hon sökte – och faktiskt kom in på – teaterlinjen på Fridhems folkhögskola i Svalöv. I samma veva dök Killinggänget upp på svensk tv.
– Det var när Nile City kom som jag bestämde mig. Jag ville skapa ett kvinnligt Killinggäng och satsa på komik.
Sagt och gjort. Tillsammans med barndomsvännen Hilda (som har regisserat Anna Blombergs värld) och några kompisar flyttade Anna i början av 1990-talet till Stockholm. De startade teatergruppen Dotterbolaget och höll till på Kvinnohuset på Blekingegatan.
– Vi läste Under det rosa täcket av Nina Björk och skrev feministiska sketcher. Vi tyckte att vi var roligast i världen och när vi satte upp shower på Kvinnohuset verkade alla älska oss. Men vi blev aldrig ett nytt Killinggäng. Några kom in på Scenskolan och sen var det bara jag som hade den där humoristiska drivkraften kvar.

Väckte liv i Kåta Gun

Men det räckte. Via monologen Okända svenskar på Teater Scenario hamnade Anna Blomberg på Morgonpasset i P3. Därefter kastades hon in i det humorgäng som kom att bli Kvarteret Skatan, där hon väckte liv i karaktären Kåta Gun. Förutom med sina Hollywoodfruar i Robins har hon också synts i tv-programmen Starke man och En clown till kaffet.

I somras turnerade hon också jämte bland andra Henrik Schyffert, Magnus Betnér, Fredrik Lindström och Johan Rheborg med humorshowen Badjävlar.
– Först blev jag lite förvånad när jag blev tillfrågad eftersom jag var ensam tjej. Men det gick inte att tacka nej, när får man chansen att turnera med så många bra komiker?
Även om det på senare år har dykt upp allt fler kvinnor på den svenska humorscenen är det en lång väg kvar till en jämlik scen menar Anna Blomberg.
– Nästan alla producenter jag har träffat på är män och det är fortfarande en väldigt mansdominerad bransch. Överlag kan jag tycka att svensk humor är alldeles för ängslig just nu. Särskilt om man pratar om humor i tv.

Gillar scenen bättre än tv

Ängsligheten och det snabba inspelningstempot är en av orsakerna till att hon efter alla tv-program ville sätta upp Anna Blombergs värld.
– Det är mycket friare att stå på scenen. Där får man göra lite som man vill. När man gör tv ska det passa in i ett visst format. Det ska nå ut till alla och alla ska skratta och vara glada. Är det inte bra tittarsiffror så är det inte bra humor. Jag tycker att det är tråkigt och ja, inte så utvecklande. Det måste få vara lite experimentverkstad annars blir det kvävande.
Bland sina kollegor är Anna känd som den som skrattar hela tiden. I och med det får hon också alla andra att skratta åt henne. Under Starke man fick filmteamet lägga alla scener med Anna Blomberg och Anders Jansson tidigt på morgonen då de hade lättare att fokusera.
– Jag har oerhört lätt att börja skratta och det är något med Anders Jansson som lockar fram det. Så fort vi såg varandra började vi skratta. Det gick inte. Vi kunde göra om samma scen i flera timmar.
Hon skrattar till.
– Men jag tycker att jag har blivit bättre på att vara professionell på senare år.
Att Anna har fått ett stort genomslag som komiker är ett faktum. Men vad inte många vet är att hon också har synts i en del mindre roller i filmer som Mig äger ingen och Wallander – mordbrännaren. Nästa år har dramat Banjul (av Dani Kouyaté) premiär där Anna Blomberg spelar huvudrollens bästa vän. Filmen utspelar sig både i Gambia och i Sverige och handlar om en gambiansk kvinna som vill flytta tillbaka till sitt hemland. Anna vill inte avslöja så mycket mer om handlingen, men rollen är i alla fall långt ifrån Kåta Gun eller Elisabet Höglund.
– Visst, det är lite samma hantverk att ge sig in i en spelfilmskaraktär som att arbeta fram en rolig imitation, men för mig är det en helt annan utmaning att göra en mer “seriös” rolltolkning. Det är mycket svårare. Men jag vill absolut göra mer spelfilm i framtiden.
Samtidigt lovar hon att hon ska föda fram nya imitationer och karaktärer.
– Jag kommer ständigt på nya figurer. De bor i huvudet på mig. Men det går ju inte att göra alla som jag skulle vilja göra.
Om du fick vara någon annan i en vecka, alltså inte bara gestalta personen, vem skulle du vara då?
– Jag tror att jag skulle välja Barack Obama. Det skulle vara väldigt intressant att se hur det är att vara president i USA. Men jag skulle så klart göra bort mig totalt. Det skulle nog bli krig med Ryssland.

Av Pontus Hellsén