Klas Östergren: “Skrivandet är en galet asocial syssla”

Gråsten är det nya svarta. Författaren Klas Östergren funderar redan på sin nästa bok; en fackbok för alla som vill bygga hus. I gråsten. Blicken lyser av iver när han pratar om sin passion.
– En lyftkran och lite tåga, det är allt som behövs. Man ska inte ha onödig respekt för byggprojekt.
Det låter rejält. Solbrännan vittnar om utejobb och förstärker intrycket av stadga hos honom, där på andra sidan soffbordet i loungen på hans hotell i Stockholm. Ännu kan Klas Östergren inte ta emot i Börshuset i Gamla Stan, den ärorika miljön som blir hans med uppdraget i Svenska Akademien.

“Jag behövde tänka efter”

Jo, jo, 80-talshipstern har blivit en grånad, distingerad gentleman som snart tar plats på stol nummer elva hos de aderton. Han stod och lagade en sås när samtalet kom – från en fånig imitatör, trodde han. Icke. Det var Peter Englund. Såsen skar sig. Klas Östergren bad om betänketid.
– Jag behövde tänka efter om jag var beredd att varje torsdag resten av livet resa till Stockholm. Det blir en ny fas i livet. Men det känns väldigt roligt att vara med och stimulera författarskap – och så verkar de ha så trevligt i den där klubben, säger han med armen utsträckt längs soffryggen.
Klas Östergren verkar avslappnad. Han kan lugnt låta lyftkran och tangenter gå i vila, det är skördetid denna östergrenska höst; författaren träder in i klubbarnas klubb, romanen Gentlemen kommer på bio och uppföljaren Gangsters som tv-serie.
Dessutom är nya boken Twist ute, den som han snickrat ihop i det egenhändigt byggda stenhuset hemma på gården i Skåne. Det är en kärlekssaga som förgrenar sig i spioneri och smutsiga affärer kring den ryska gasledningen. På ett hörn finns också sökandet efter släktens teateridol. Minst tre separata fristående historier, alltså.
Han stryker sig över hakan, liksom ursäktande.
– Ja, på senare år har det gärna blivit så. Och olika faktorer gör att jag måste berätta allihop på en gång.
Just detta hopkok skyller han Paris för. Klas Östergren hade rest dit, packat ner några lösa tåtar och visste inte vilken han skulle ägna mest kraft åt. I Paris flöt allt samman.
– I den staden kan det hända konstiga saker. Efter ett dygn var den här historien färdig som berättelse. Vilket faktiskt aldrig hänt mig förut. Fråga inte varför, säger han med höjda ögonbryn.
Jag tar det som en passning till ett möjligt scenario: att Paris inte ville välja mellan Heras rikedom via ryska mutpengar, Athenas vishet om släktens teaterhistoria och sköna Helenas bitterljuva kärleks-
saga. Paris avstår att kora någon och gör en kompott av Erisäpplet för att – nu snackar vi 2014 – alla ska med.

Blandar fakta och fiktion

Kanske. Skulle kunna vara så. För när Klas Östergren diktar tycks gudarna ha sina fingrar med över tangenterna. Ingen detalj lämnas åt slumpen. Och som vanligt blir det en skön skapelse, full av reflekterande sidospår som man gärna leds ut på, för man kan lita på att han varsamt för en tillbaka helskinnad och berikad.
Fakta och fiktion blandas och stoffet om ryskt spionage har författaren hämtat ur privata erfarenheter och en allmän historieskrivning av det som kommit fram genom berättelser från underrättelsevärlden.
– I Östtyskland var det ju mani på att samla in uppgifter om människor, ett neurotiskt kontrollbehov. Det gällde inte bara samhällets fiender utan alla. Arkiven uppskattas ha varit 20 mil långa – du kan tänka dig så galet mycket uppgifter!
Han skrattar och skakar på huvudet.
– Vilken möda, vilka svek och dåliga samveten.
Men rysk närvaro här..?
– O ja, absolut! De där gubbarna stötte man på i Stockholm på 1970-talet. De var i högsta grad närvarande och försökte knyta kontakter, samla ihop till synes totalt meningslös information som sedan bildade ett mönster. Det såg väldigt oskyldigt ut, var mer som en lustig detalj i stadsbilden.
Klas Östergren har tidigare gett sig i kast med kärleksrelationer kopplade till storpolitiken, som illegal vapenexport till Nazityskland och spekulationsaffärer i konst- och finansvärlden. Men det övergripande samhälleliga perspektivet kommer ofta under skrivandets gång.
– Det finns en ambition från början, men jag har ingen sensmoral som jag ska försöka trumma igenom i varje kapitel, utan den ger sig efterhand: “Vad är det för tendenser, vad betyder det här egentligen?” Det är inte så att jag iskallt spekulerar att “här har jag en samhällsbild som jag vill förmedla, hur berättar jag den effektivast?” Nej, så rationellt fungerar jag inte tyvärr, det hade ju varit enklare, konstaterar han och slår ut med händerna.
– Intuition och lust styr, sedan försöker jag i efterhand skala bort sånt som spretar och få alla människor att befatta sig med samma sak – de ska ju trots allt vara i samma berättelse allihop.
Några man brukar råka på i berättelserna är en författare, en tidigare älskarinna och hennes nya man. De rör sig gärna i det lantliga Skåne och på ett vardagligt Södermalm – men också förnäma Östermalm.
– Det där är inget jag tänker på, kanske för att det inte handlar om någon nidbild av överklassen. Det är väl för att jag aldrig har bott på Östermalm, skrattar han.
En hemlig längtan dit?
– Nja, det vill jag inte kalla det. Snarare att Östermalm är en sorts oförbrukad arena.

Skrivandet odlades tidigt

De gator Klas Östergren nötte som barn ligger på Lilla Essingen i Stockholm. Han var yngst av sex personer i en familj, “stor och bullrig”. Det fanns inget kulturellt påbrå i släkten direkt, men både mamman och pappan läste mycket och pratade om litteratur.
– Skrivandet odlades säkert från början av att sällan få någon syl i vädret. Som yngst kan man sitta och irritera sig över att ingen hör på vad man säger.
Men mycket handlar om tillfälligheter.
– Inte oviktigt var att det fanns en skrivmaskin i familjen, såna löjliga grejer. Och den maskinen använder jag fortfarande dagligen, säger han inte utan triumf.
Det låter som en myt om dig…
– Det är väl inget jag kan bevisa men, eller jo, det finns nog ett foto på den där maskinen. Hur som helst måste det vara ett oerhört lyckat exemplar, för den har i princip aldrig gått sönder. Andra maskiner jag köpt i reserv pajar efter några dagar.
Litteraturskatten kan vi alltså tacka den lilla Facit för. Och en lättstött skolrektor. Det var på mellanstadiet då Klas och en kompis jobbade med klasstidningen och i tidens anda skrev en “anarkistiskt präglad artikel som gjorde narr av ordningsmakten”. Pojkarna fick en utskällning av rektorn och tvingades be honom om ursäkt – som representant för ordningsmakten på lärosätet.
Han skrattar och sätter fingret på en punkt i luften.
– Då insåg man som förvånad valp att det där med att skriva och trycka ord, det är inte att leka med. Det kan reta gallfeber på folk, säger han och tillägger stolt att han har kvar artikeln.
Så började det alltså. Och sedan gick det, kanske inte som en dans men med viss fart fram tills för tio, femton år sedan. Då visste Klas Östergren fortfarande inte riktigt om det var författare han ville bli när han blev stor.
– Nu är det ju försent att tänka på nåt annat, men att hålla på med detta från
sena tonår till dödagar, det är inte självklart.

En galen syssla

Precis som andra byter jobb, kan ju en författare känna sig färdig med sin uppgift, ha skrivit det han eller hon hade att säga. Men han inser att det skulle ses som ett stort avhopp, rentav ett nederlag.
– Fast jag kan fortfarande tänka mig att göra något annat.
Din längtan bort, är det för att skrivandet sliter?
– Ja, det är ett jävla slit! Det är en galet asocial syssla egentligen. Att en ung man i sina bästa år låser in sig, drar ner rullgardinen och sitter med en skrivmaskin och en bunt vita A4, det är helt bisarrt! Ser jag på det i efterhand, förstår jag mig inte riktigt på den där unge mannen.
Det blev aldrig av att plugga efter gymnasiet för Klas Östergren. Å andra sidan är det aldrig försent. Det finns en hel del ämnen han tror sig vara bättre rustad mentalt att förstå i dag än som tjugoåring.
– Många komponenter i livet är ju liksom bak-och-fram. Det är lite taskigt upplagt, det hela.
Han sveper ut med handen och lanserar en finurlig idé:
– Man skulle få tio miljoner när man är tjugo år och betala tillbaka när man blivit äldre. Då hade det gått att ha roligt för pengarna. I dag skulle man knappt orka sätta sprätt på dem – man somnar efter första champagneflaskan!
Uppsluppenheten är äkta, men man anar att saknaden efter en förlorad ungdom ligger och lurar att svärta ner. Kanske är författaren bara byggtrött. Måhända står en massa bokstäver honom upp i halsen, less på att leverera spänstiga meningsbyggnader och vitala ordkonstruktioner.
För Klas Östergrens romaner är inga fuskbyggen. En lyftkran och lite tåga räcker inte här, tvärtom sätter en onödig respekt in. Visst har självkritiken hindrat honom att ge ut sådant som han skulle “skämts ögonen ur sig” om det publicerats. Men han önskar sig ett mer avspänt förhållande till sin gärning.
– Jag kanske skulle ha varit mer generös och tagit det lite med en klackspark. Jag har ibland haft en besvärlig självpåtagen press och tänkt: “Den här raden som tar läsaren en sekund att läsa, har jag filat på i två dar nu… är det värt det?”

Var fräck och obunden politiskt

Ännu en snygg ordbild. De flödar ur författarens mun med en lätthet som gör det svårt att helt förstå hans vånda och önskan om att “skriva lite mer på volley”.
Han skakar på huvudet.
– Nej, jag kan inte ändra mig. Det betyder att jag måste hitta min försörjning med annat än konstiga romaner.
Noveller, till exempel. Och översättningar av bland annat Ibsen, egen dramatik och filmmanus, som till Gentlemen. När boken kom 1980 var den epokgörande för den tidens unga generation.
Varför blev den så stor?
– Den skiljde sig väsentligt från annan litteratur då genom att förhålla sig respektlöst inför olika litterära genrer – jag tog upp grepp från till exempel deckarlitteraturen. Och så skrevs den av en man på 23, 24 år och där finns väl en smittsam entusiasm.
Sedan uppmärksammade boken sidor i samhället som inte hade skildrats tidigare på det sättet. Politiseringen i litteraturen var egentligen inte större än i dag, menar Klas Östergren, men den dominerade klimatet.
– I den andan var jag ganska fräck och obunden politiskt.
Sedan dess är romanen Klas Östergrens “playground” för hans snickrande med ord. Nya boken Twist kan läsas som en spretig improvisation, menar han, men plockar man isär den ser man att allt korresponderar.
– Alla läsare kanske inte är intresserade, men de som är det kan hitta en massa roliga saker. Mig roar det att hålla på med sånt. Man kan ju berätta en roman mycket enklare och mindre konstfullt. Men jag gör det gärna svårt för mig, för att hålla uppe nån nerv.
Som att pimpa husbygget?
– Ja, ganska likt faktiskt! Hur mycket ritningar det än finns måste man ha en vision om hur man vill ha det; platsen, var man sitter på eftermiddagen, hur ljuset ska färdas i rummet.
Sedan ramlar verkligheten in, helgen närmar sig och frågan är: “Ska vi göra den här väggen nu för att bli klara och skita i gluggen som vi hade tänkt?”
– Och så gör man kompromisser som man kan sitta i trettio år sedan och reta sig på. Samma sak med böcker. Ett kapitel som inte blev bra kanske tar en vecka att skriva om. Då ska du ta den tiden, för det kan vara den sista bok du skriver. Man måste hålla fast vid visionen man hade från början.

En meditativ syssla

Lika orubblig kan han inte vara i trädgården. Där måste Klas Östergren släppa kontrollen och lära sig leva med det ofullgångna. Färdig blir man aldrig.
– Att börja odla är att inleda ett flerfrontskrig mot skapelsen. Och är du pedant då har du ett helvete framför dig!
Trädgården på den skånska åkern börjar arta sig efter tio, tolv års arbete med häckar, plank och växthus mot vinden. Påtandet är ett sätt att fysiskt hålla i gång, men också att se existensen med nya ögon; numera klarar han att låta en maskros stå.
– Det är en meditativ syssla att plocka ogräs en morgon. Vänder jag ryggen till i tre veckor har ogräset tagit tillbaka allting. En totalt fåfäng syssla. Man vet ju vem som vinner i längden!
Han skrattar uppgivet.
Men inte bara ogräset trilskas. Rosorna vägrar inordna sig. Hur mycket han än sliter får de ohyra och fryser ihjäl. Nu har dahlior vunnit författarens hjärta i stället.
– Rosor är som katter; kräsna och oberäkneliga, dahlior är glada hundar som bara står där och viftar på svansen!
Kravlös trofasthet. Det är honom väl unt. För varför göra det svårt när man kan göra det enkelt och odla lite mer på volley?