“Jag såg mamma bli slagen”

I Jessica Anderssons hall står en “egohylla”. Ett glasskåp fyllt med utmärkelser. Här ståtar priset från Melodifestivalvinsten 2003. Här tronar glasskon från segern i Let’s Dance, 2011. Här finns en Guldmask, men också plakat från när Jessica valdes till “Miss City” 1990, och när hon blev “Årets mama-­inspiratör” 2009.
– Jag har sagt att jag inte är en tävlingsmänniska. Men det är jag ju. När jag kliver ur min trygghetszon och ger mig in i något, så gör jag det till 100 procent. Men det måste vara rätt sammanhang. Jag jobbade några år som modell, men det trivdes jag inte med. Jag hade dåligt självförtroende. Fattade inte vad jag gjorde där. Tyckte inte att jag var tillräckligt fin, eller att bilderna blev bra.

Trollhättan är min oas

Jessica guidar runt i villan som hon köpte för ett par år sedan och som hon har renoverat sen dess. Trappan är vitmålad, murstocken har tagits fram och köket är utbytt. Men fler projekt väntar. Jessica ska bygga om köket på övervåningen till toalett, och bygga ut garderoben så att alla bohemiska tunikor och paljettströdda klänningar får plats.
– Det börjar bli dags för Amy, min styvmamma, att komma hit och hjälpa mig att göra en garderobsrensning. Vi har samma storlek och hon brukar ta över mina klänningar.
Huset är rent som på ett hotell, men Jessica tittar förvånat på mig när jag undrar om hon städar själv.
– Ja, såklart. Jag tycker om att städa. Jag vill att det ska vara fräscht. Jag älskar att vara hemma och pula. Niklas undrar ibland om vi inte ska åka till ett spa eller ta in på ett hotell över helgen. Men jag vill inte.
Hon och Niklas, som bor i Göteborg, har också pratat om att flytta ihop. Men Jessica varken kan eller vill lämna Trollhättan där hon har bott i snart 20 år. I alla fall inte så länge sonen Liam bor här.
– Trollhättan är mitt lugn. Min oas. Folk är vana vid mig här. Anonym är väl fel ord, det är jag aldrig, men folk bryr sig inte. Det är visserligen ingen Beatleshysteri när jag åker till Stockholm heller. Men där kommer folk ofta fram och frågar om de får ta en bild. Det har aldrig hänt att jag har tackat nej. Jag vill vara trevlig. Jag struntar i om jag är osminkad och vardagsklädd. Jag är den jag är. Folk fattar väl det. Att jag inte springer runt i guldklänningen från Mello hela dagarna.
Plötsligt ringer Jessicas mobiltelefon.
– Bert Karlsson, konstaterar Jessica och trycker bort samtalet.
– Han får ringa igen.
Jessica har bråda dagar. Hon har nyligen släppt skivan Perfect Now, dessutom reser hon just nu runt med Diggiloo­gänget på sommarturné. Jessica har varit med från starten för 13 år sedan, och har sett Diggiloo gå från blygsamma parkuppträdanden till att vara Sveriges ledande sommarunderhållning.
– Diggiloo är världens bästa sommarlov. Sjunga och umgås med likasinnade. Jag åker runt i en egen husbil och passar på att se härliga platser i Sverige. Ofta har jag med mig Liam och Niklas. Vi stannar på mysiga badplatser och campingar och grillar. Sen tuffar vi vidare.
– Jag spelar en del nya låtar från skivan. Perfect Now symboliserar att jag har landat och att jag mår bra. Men plattan har fått ganska ljumma recensioner. Någon skrev att skivan var en orgie i tonartshöjningar. Men det finns inte en enda tonartshöjning på plattan. Då förstår man att kritikerna inte riktigt vet vad de skriver om.

Tog stort ansvar

För några år sedan gav Jessica ut en uppmärksammad självbiografi, När kalla nätter plågar mig med minnen av hur det var, som skildrade en barndom fylld av missbruk, fosterhem och misär.
– Mina hemförhållanden var torftiga. Det var fylla, fest och poliser, ingen ordning på något alls. Socialen var ständigt inkopplade på vår familj, och gjorde ofta spontanbesök. Jag var med om saker som inget barn ska behöva vara med om. Jag tog ett stort ansvar hemma. Jag var ju tjej och mellanbarn. Jag städade, såg min mamma bli slagen, tog hand om syskon, upplevde fruktansvärda saker.
Även Jessicas pappa hade problem med alkohol. Samtidigt fanns musiken där. Mammans fantastiska röst och musikalitet. Stunderna då de sjöng Idas sommarvisa tillsammans. Men av countrysången Gamle Svarten får Jessica fortfarande dåliga vibbar. Den associerar hon till spritfesterna. Gitarren åkte alltid fram när det var fest, och åtta-nioåriga Jessica lockades att uppträda för fulla vuxna.
– Det var så dubbelt. Jag tyckte ju om att sjunga med mamma, hon var så stolt över mig, och ville visa upp mig på festen. Men det är varken vad man vill eller vågar när man är i den åldern.
Då och då försvann mamman hemifrån, in i en alkoholdimma. Det var inget som Jessica, och hennes tre syskon pratade högt om. Förr eller senare kom ju mamman tillbaka. Men en gång gjorde hon inte det. Barnen klarade sig ensamma i nästan en vecka, tills en uppmärksam granne slog larm. De fyra barnen omhändertogs, och fick flytta till olika fosterfamiljer.
– Det var hemskt att behöva flytta från mamma, men att också lämna mina bröder och systrar… Det var fruktansvärt. Och det bidrog till att vi fick sämre kontakt. Myndigheterna splittrade vår familj. Jag förstår att det är svårt att hitta en fosterfamilj som kan ta emot fyra barn. Men ändå. Jag var bara nio år då det hände.

Hamnade rätt

Jessica avverkade flera fosterhem, men kände sig inte välkommen någonstans. Hon kunde vara den enda som inte fick bada i den nyinvigda poolen. Hon fick höra att hon var värdelös och att hon skulle gå i sin mammas fotspår.
– Allt vände när jag kom till Amy och hennes familj. Amy var 31, jag var 15. Hon hade två barn, väntade ett tredje, och hade haft fyra fosterbarn före mig. Alltså hon var en sådan hjälte. Jag hade äntligen kommit till ett hem där jag ville vara. Amy och jag är bästa väninnor idag, och pratar med varandra flera gånger varje dag. När jag pratar om “mamma” är det oftast henne jag refererar till.
– Amy var väldigt rak mot mig. Jag hade bott i familjer med mycket regler. Hos Amy gällde frihet under ansvar. Men om jag missbrukade förtroendet fick det konsekvenser. Amy pratade med mig på ett sätt som ingen vuxen hade gjort. Hon tog mig på allvar. Det gjorde att jag fick respekt för henne. Hon var väldigt noga med att tala om för mig att jag var bra. Och att min mamma var bra. Amy sa: “Din mamma har gjort val i livet som inte är de bästa, men hon är ingen dålig människa för det. Och det är inte du heller.”
Förutom att vara ett stöd för andra missbrukarbarn, så har Jessica haft en förhoppning att självbiografin skulle leda till att hon och mamman fick bättre kontakt. Ett par år efter boksläppet blev det precis tvärtom, men det senaste året har de faktiskt kommit varandra närmare. Kanske har de aldrig haft så bra kontakt som nu.
– Jag har länge haft en dröm om att samla hela familjen för att fira jul. Julen har alltid varit så ångestladdad för mig. Det är ju en familjehögtid som vi aldrig har haft. Senast vi firade jul var jag sju år. Men förra julen var mamma och mina småsyskon här. Det var fantastiskt. Superhärligt. Mamma och hennes man stannade i tre dygn.
– Vad jag vet är min mamma nykter idag. Under julen var hon i alla fall det, annars hade hon inte fått vara här. Så många gånger i mitt liv har hon lovat att bli nykter. Jag har fått förhoppningar, men alltid blivit besviken. Men denna gång… Jag måste faktiskt säga det, jag tror på henne nu. Att hon ska fixa detta. Usch, jag blir rörd nu… Men det hörs på hela hennes sätt att prata. Vi pratar inte jätteofta, men i alla fall några gånger i månaden. Då låter hon så glad, positiv och nykter i rösten.
Är hon stolt över dig?
– Ja, hon brukar alltid kommentera på Facebook när jag har gjort något. Men hon har aldrig varit bra på att visa kärlek till oss barn. Hon har inte sagt “Jag älskar dig” och sånt. När jag fick barn bestämde jag mig för att verkligen uttrycka min kärlek. Varje dag talar jag om för Liam hur mycket jag älskar honom. Till och med när hans kompisar är här.
Har du gått i terapi?
– Jag pratade mycket med kuratorer när jag gick i skolan. Men jag har inte gått i terapi. Min terapeutiska resa har jag skött själv. Att skriva boken var min terapi. Men jag bestämde mig tidigt för att jag inte ska föra vidare det destruktiva jag upplevde som barn. “Det ska bli något av mig, jag ska inte fastna i det här”. Det var min drivkraft.
Vad har du för förhållande till alkohol?
– Jag kan absolut festa till. Jag tycker att det är jättegott att dricka vin till maten. Jag tycker själv att jag har en sund inställning till alkohol. Att jag kan hantera det. Jag skulle aldrig låta det gå överstyr.
Känner du att du har tagit revansch på din barndom?
– Jag gillar inte det ordet. Jag är inte intresserad av revansch. Vad ska jag ta revansch på? Jag har däremot varit intresserad av att bryta negativa mönster i mitt liv. Men jag behöver ingen klapp på ryggen för det. Ingen behöver säga till mig att jag är duktig. Jag har gjort det för min skull. För min familjs skull. För Liams skull.
– Jag har jobbat mycket med mitt förflutna, jag har gjort upp med det, och nu tänker jag inte så mycket på det som har varit. Jag vill inte älta det som hände igår, utan vara här och nu. Om jag blir gammal – vilket jag hoppas att jag blir – så ska jag bo i en studio på Franska Rivieran. Måla tavlor och dricka kaffe. Njuta av livet här och nu.
Din bok borde stå i egohyllan.
– Ja, det har du rätt i. Jag ska ställa in den.

Av Anna Wahlgren