För Jonas Sjöstedt kommer familjen alltid först

Det har gått nästan precis två månader sedan Jonas Sjöstedt valdes till Vänsterpartiets nye ledare. Och han börjar redan bli varm i kläderna.
– Vänsterpartiet ska vara den tydliga, men konstruktiva oppositionsrösten. Det räcker inte med att bara kritisera casinokapitalism och giriga banker. Vi måste visa att vi kan skapa någonting bättre, förklarar han när vi ses på hans rum i riksdagen.

Bor på Östermalm

Tillsammans med sin fru Ann Måwe och de fyraåriga tvillingarna Tor och Greta har han nu slagit sig ner i en lägenhet på Karlavägen på Östermalm i Stockholm, en del av staden där varannan boende röstar på Moderaterna.
Att familjen hamnade i denna lyxiga stadsdel beror på att hustrun, som jobbar på UD, erbjöds tjänstebostad. Men Jonas Sjöstedt vill gärna flytta till någon av förorterna.
I en intervju sa han att det känns “som ett straff” att behöva bo i Stockholm och i en annan att det på Östermalm “är lätt att behålla sina fördomar”.
I dag skrattar Sjöstedt mest åt fadäserna.
– Det var lite klumpigt sagt och mer ett uttryck för att jag trivs i Umeå. Det jag saknar mest är det lite lugnare tempot och att folk är vänligare.
Han fingrar lite på plasthöljet till två Alvedontabletter som ligger på skrivbordet. Ordningen är inte pedantisk, men det är långt ifrån professorskaos. Vid dataskärmen står en kaffekopp och ett paket pepparkakor.
Jonas Sjöstedt är, till skillnad från de andra partiledarna med undantag för Annie Lööf, inte klädd i kostym. I stället bär han randig skjorta med v-ringad tröja över.
Klädseln är anspråkslös, men förväntningarna desto högre. Det här är trots allt mannen som fått partikamraternas framtidsdrömmar att skena i väg. “Sveriges Obama” kallas han till och med. För många partikamrater uppskattar att han, liksom Gudrun Schyman, har förmågan att prata politik på ett sätt som ligger närmare köksbordet än talarstolen.

Inte självklart att bli politiker

Det mest förvånande med Jonas Sjöstedt är att han pratar så tyst. Företrädaren Lars Ohlys attackliknande gapskratt känns mycket avlägset. Hittills har journalisterna inte tillskrivit Sjöstedt några dylika tics, men den tiden kommer. Även om han är en rutinerad politiker innebär jobbet som partiledare en exponering han aldrig varit i närheten av.
– Jag känner mig kluven. Nackdelen är att det inte längre går att ta med sig ungarna till mataffären utan att folk tittar. Samtidigt får jag mycket uppskattning, möter många människor som hoppas att jag ska göra någonting bra. Det finns någonting nästan rörande i det.
Det var långt ifrån självklart att Jonas Sjöstedt skulle bli politiker.
Pappa var ingenjör och mamma läkare och familjen flyttade runt i landet. Till slut slog de sig ner i Vänersborg.
Föräldrarna var inte politiskt aktiva, men det fanns ett intresse för samhällsfrågor.
Jonas Sjöstedt minns hur han läste i tidningen om de amerikanska napalmbombningarna i Vietnam och hur det politiska intresset sakta vaknade till liv. När en företrädare för Kommunistisk ungdom, VPK:s ungdomsförbund, besökte skolan bestämde han sig som 13-åring för att gå med.
Två år senare gjorde han och fadern gemensam sak och engagerade sig i miljörörelsen inför kärnkraftsomröstningen 1980.
– Mina föräldrar var inga vänsterpartister, men hade en grundläggande tro på välfärdssamhället och ett intresse för frihetsrörelser ute i världen.
Efter studenten, resor och ströjobb träffade Jonas Sjöstedt sin första fru. De gifte sig 1989 och fick samma år dottern Karin. Familjen flyttade till Umeå där han fick jobb som montör på Volvo Lastvagnar.
Vid det här laget var Jonas Sjöstedt engagerad i politiken på lokal nivå, men det var få utanför det egna partiet som visste vem han var.
Inför folkomröstningen om EU 1994 växlade han upp engagemanget – på grund av ren frustration.
Jonas Sjöstedt kunde inte tro sina ör on när han tog del av debatten. Den handlade om matpriser och huruvida vi skulle få behålla vårt snus i stället för demokrati och självbestämmanderätt.
Han slet för att få svenska folket med sig, men förgäves. Efter valförlusten fick Sjöstedt frågan om han ville kandidera till Europaparlamentet. Han tackade ja och kom in.

Elva år i EU-parlamentet

Från att ha svetsat lastbilar på Volvo och suttit med matlåda i lunchrummet hamnade han nu i en elitistisk miljö i Bryssel och Strasbourg där politikerna åkte limousin och bjöds till cocktailmingel av lobbyister med dagsarvoden högre än hans tidigare månadslön.
Där blev Jonas Sjöstedt kvar i elva år.
Men med bibehållen EU-skepsis.
– I Sverige blir det skandal om en riksdagsledamot missar en votering. I Bryssel kunde 150 ledamöter gå på lunch om en omröstning drog ut på tiden. Man kunde börja dagen med högermajoritet och sluta med att vänstern vann, bara för att högern var hungrigare den dagen. Så illa var det faktiskt.
Mest nöjd är Jonas Sjöstedt över att ha bidragit till att svenska folket röstade nej till EMU. Få frågor har engagerat honom så mycket. Sjöstedt har räknat ut att han de tolv månaderna innan folkomröstningen deltog i 200 debatter. Det visade sig vara mödan värt eftersom svenska folket sa nej till EMU.
Men 2006, efter elva år som parlamentariker, var lusten slut.
Jonas Sjöstedts nya fru Ann Måwe hade samtidigt fått jobb på FN i New York. Han hoppade därför av den politiska karriären för att bli “desperate housewife” i Brooklyn. I stället för att läsa PM om miljölagstiftning skötte han markservice åt frun och barnen.
Snart kom lusten till politiken tillbaka. Han engagerade sig därför i det amerikanska socialistpartiet (jo, det finns ett sådant, men det är av mikroskopisk storlek).
– Jag gick på möten, delade ut flygblad, ordnade picknickutflykter och deltog i solidaritetsaktioner för arbetare som råkat illa ut. Det var kul att engagera sig på gräsrotsnivå igen och ett sätt att återfå lusten.
Under USA-åren blev Jonas Sjöstedt också pappa igen – till tvillingarna Tor och Greta. Dessutom skrev han fyra böcker, bland annat tre deckare där han tog livet av en del motståndare i Europaparlamentet.
För två år sedan kom Jonas Sjöstedt in i riksdagen och familjen flyttade tillbaka till Sverige. Och sedan i januari är han alltså Vänsterpartiets nye ledare.

Hur ska du kunna vinna regeringsmakten och samtidigt hinna träffa dina barn?
– Jag måste vara väldigt disciplinerad. Jag och min fru turas om att hämta och lämna på dagis och jag kommer att ta ledigt många helger. För mig är familjen det viktigaste och jag upplever att förståelsen för det har ökat. Det är få som börjar argumentera om jag reser mig upp och säger: “Min son ska till Barnavårdscentralen, jag måste gå nu.” Vad jag däremot inte kommer att ha tid med är att gå på fotboll eller dricka öl med grabbarna.

Har du, som är kritisk till Alliansens utförsäljningar, några positiva erfarenheter av privata alternativ inom vård eller omsorg?
– Min pappa, som gick bort i cancer, tillbringade sin sista tid på ett hospice som drevs av Svenska kyrkan. Där fanns fantastisk vård i livets slutskede. Men det drevs inte i vinstintresse, utan hade startats för att man hade en idé om god vård. För mig är sådana alternativ helt oproblematiska. Vad vi vänder oss emot är att skattepengar går till riskkapitalbolag.

Politik är maraton, inte sprint. Känner du dig aldrig otålig?
– Jo, framför allt när vi som nu sitter i opposition. I dag är vi nästan gladast när vi förhindrar regeringen från att göra någonting, som när vi stoppade utförsäljningen av en massa statliga bolag. Men det är en väldigt defensiv seger. Målet är att vinna valet 2014 och hamna i regeringen.

Blir det en ny deckare om ni förlorar och du får sparken?
– Det är inte omöjligt eftersom min huvudperson David Löf, i slutet av den senaste boken, faktiskt får jobb i riksdagen. Men jag hoppas att det dröjer ganska många år innan jag får tid att sätta mig framför datorn och börja ta livet av folk igen.

Av Andreas Utterström