Julkalendern – en av våra sista lägereldar

Vi är ett par miljoner tittare som i december bänkar oss framför tv:n för att räkna ner dagarna till julafton med hjälp av SVT:s julkalender. Programmet har ett halvt sekel bakom sig, men intresset är större än någonsin.
– Julkalendern är det program som jag får absolut flest samtal om. Väldigt många handlar om
eventuell utebliven snö. Men en vit jul är inget måste i Julkalendern. Det vore att begränsa sig. Vi vill i stället utmana publiken, säger Safa Safiyari, chef för SVT:s barn-kanal.
– Sådana här lägereldar, program som man fortfarande samlas runt, blir allt färre. Det är väl i princip bara Melodifestivalen, Allsång på Skansen, Kalle Ankas julafton och Julkalendern kvar. Och ju färre lägereldar – desto större fokus på de få som finns. Dessutom har de senaste årens kalendrar hållit väldigt hög kvalitet, vilket nog också bidrar till det stora intresset, säger Safa Safiyari.

Vad som helst kan hända

Lagom till premiären brukar kvällstidningarna anordna omröstningar: “Vilken är den bästa julkalendern genom tiderna?”. Och det sätts betyg – “Bättre eller sämre än förra årets?”, “Flipp eller flopp?”. Julkalendern går aldrig säker. Alltid finns det något att kritisera. Kalendern har anklagats för att vara för barnslig, för vuxen, för julig, för icke-kristen, för spökig, för läskig, för loj…
– Julkalendern är oberäknelig. Det är nästan omöjligt att i förväg veta vad som kommer att gå hem och vad som kommer att kritiseras. Intresset är väl ett tecken på att den engagerar. Alla som har växt upp i Sverige har en relation till Julkalendern. Den samlar olika slags människor, i olika åldrar, från hela landet. Det är ett program som föräldrar och barn kan ha samtal runt, säger Safa Safiyari.

Julkalender utan snö

Årets kalender, Piratskattens hemlighet, beskrivs av regissören Anna Zackrisson som en klassisk skattjaktshistoria med magiska kartor, spänning, godhet och ondska.

Vi får följa syskonen Minna och Sam som åker med sin mamma till släktingarna i Kroatien för att fira jul.
– Den handlar om vänskap mellan barn, och om syskonskap. Varför blir man vänner? Vilken roll tar man i syskonskaran? Det är frågor som intresserar mig och som Julkalendern fokuserar på, samtidigt som en yttre, spännande resa tar form, säger Anna Zackrisson.
Hon konstaterar att det är första gången en julkalender spelas in utomlands, i Kroatien.
– Så det är definitivt inte snö som möter tittarna, utan helt andra bilder – som grottor och stränder. Jag tycker att det är en mystisk, spännande och dramatisk miljö som passade alldeles utmärkt för att skapa en värld av äventyr.
Agneta Lilja, etnolog vid Södertörns högskola, konstaterar att julkalendern som fenomen kom i samband med att julen gick från “hushållsfest” till “barnkalas”.  
– Det skedde efter andra världskriget. Så länge julen var hushållens fest var olika dagar vikta för olika göromål. Själva finalen var julafton, då man satte sig till bords för att äta färsk mat. Julen var en mathögtid, som sen gick in i en ny era, med fokus på barnen.
– Julkalendern var ett sätt att sysselsätta sig under väntetiden. För barnen fyller kalendern en funktion i själva nedräkningen. Den är också ett sätt att försöka behärska tiden. Att skapa kontroll över tiden genom olika avbrott. Ungefär som att den som ska mucka från fängelset bryter pinnar på en kam, så fyller öppnandet av kalenderluckor, eller att varje dag titta på ett nytt tv-avsnitt, en funktion. Kalendern markerar att vi går mot en viktig händelse.
Vi människor tycker om ritualer och igenkänning – inte minst vid högtider. Kalendern står för en känsla av kontinuitet.

Samtidsmarkör

Samtiden kan läsas in i julkalendern, menar Solveig Sten­udd, före detta journalist vid Sveriges Radio, och författare till boken Julkalendern i radio och TV genom tiderna. De samhällsattityder som råder för tillfället gör avtryck i kalendern.
– Det märks till exempel i vilka ämnen som lyfts fram och i hur familjen skildras. Ett vanligt tema i kalendern är klassfrågan. Hur har olika människor det? Vem har råd, vem har inte råd?
Men Julkalendern är ingen självklar institution, den måste också vårdas, säger Safa Safiyari.
– Julkalenderns framtid hänger på oss, på hur bra grejer vi gör. Med dåliga kalendrar kan vi rasera den här traditionen på tre–fyra år. Så det är ett arv att vårda.

Av Anna Wahlgren