“Jag måste göra det jag känner lust för”

Kajsa Ingemarsson är uppvuxen med vetskapen om en annan verklighet. Hennes pappa var departementsråd, senare länsråd, men också utbildad psykolog och mamma arbetade som skolpsykolog och med krishantering. Farföräldrarna i Småland var färghandlare – men också spiritister. I Modern mystik beskriver hon hur hennes systers stora matintresse antogs bero på att hon kanske svultit i ett tidigare liv – eller levt som en prinsessa? Hon berättar att hon tidigt fick förklarat för sig att döden snarast var att likna med att byta kostym. Man slutar inte finnas för att man byter kläder. I stället plockar man fram något nytt ur garderoben och klär om sig för nästa arbetspass.
– När jag var liten var det så självklart för mig att vi lever flera gånger, säger Kajsa. Jag fattade aldrig att andra tänkte annorlunda. Jag var säkert i 30-årsåldern innan jag förstod att alla människor inte tror på den eviga själen – det var så basic för mig att det inte ens var värt att prata om…

Gick i terapi

Det var först som vuxen hon medvetet började undersöka verkligheten.
– Jag skalade mig igenom sinnets nivå, intresserade mig för psykologi, gick i terapi och började förstå mig på min personlighet, och sedan har jag bara fortsatt. Psykologin är intressant och fantastisk, men den når inte in till människans mysterium. De senaste 10 åren har jag varit aktivt fascinerad av det mystiska – vad som finns bakom slöjan.

Svårt att berätta om det mystiska

Hon inser svårigheten med att i ord berätta om något som inte låter sig beskrivas – den mystiska upplevelsen.
– Det är som att sätta ord på en gudsupplevelse – vi kommer aldrig någonsin att kunna göra det, men vi försöker gång på gång… jag har ägnat 350 sidor åt det (skratt)! För mig handlar den mystiska upplevelsen om att vara en del av något som är större än jag själv. Också om en känsla av enhet; med varandra, med omgivning, med resten av universum. Den mystiska upplevelsen kan vara väldigt stark, ofta närmast överväldigande, men den är också väldigt personlig. Det är en upplevelse som inte går att återskapa eller bevisa. Det är ett ögonblicks insikt. Men för den som upplevt det kan det innebära att hela livet förändras.
Den mystiska upplevelsen har förändrat Kajsas sätt att se på sitt liv.
– Hela min karriär är ett stort pussel. Jag kan känna att i dag skriver jag de här böckerna, men de är inte en slutstation i mitt liv. Nu kan jag se att Små citroner gula också passar in i pusslet – den har givit mig pengar och frihet att ägna mig åt något som i dagsläget kanske inte är det mest lukrativa – särskilt om man jämför med att skriva feelgoodromaner. Så om man bara räknar lyckan i pengar, karriär, framgångar, inbjudningar till premiärer och trygghet går jag i fel riktning precis hela tiden. Men jag har haft den här diskussionen med mig själv i 20 år och varje gång kommer jag fram till att jag måste göra det jag känner lust för och det jag är nyfiken på.

Följer sin inre röst

Kajsa Ingemarsson ler och fortsätter sin utläggning om hur vi människor mår:
– Vi har ingenting att hålla oss i längre. Det märks på intresset för yoga, meditation och mindfulness – det är en sorts längtan efter något mer. Något du inte når fram till – trots att du renoverat köket fyra gånger.
– Det kanske var en fattig ersättning, men förr kunde i alla fall folk komma bort från sin åkerplätt till kyrkan på söndagarna och sitta och titta upp på korset, på guldet och på levande ljus – och uppleva att det fanns något mer.
– I dag har vi inte ens det.  Min upplevelse är att väldigt många människor känner sig vilsna. Jag får en känsla av att folk letar efter… ett syfte. Trots att vi gör en massa olika saker hela tiden kommer vi inte åt kärnan, anledningen, och det skapar en vilsenhet hos oss. Det är något som saknas – och det tror jag är sammanhang och mening. När du känner att du fyller ett syfte, är del av ett sammanhang, blir du också harmonisk.
– Jag har också befunnit mig i det där vilsna sökandet, säger hon. Men jag har medvetet under lång tid följt min intuition, eller inre röst, som leder mig, vilket gör att jag ständigt befinner mig på nya platser. Så fort jag kan något eller känner att jag behärskar någonting så rör jag mig bort från det. Jag har inget intresse av att förvalta saker.
Kajsa är sedan många år gift med radiojournalisten Lasse Johansson, har två barn och jag är nog inte ensam om att undra hur hon får ihop sin andliga sida med vardagslivet.
– Oh, han är så fruktansvärt trött på mig!, säger Kajsa och skrattar gott. Verkligen. Men jag har inga rädslor för att vi skulle gå åt olika håll, det finns mycket kärlek och en stor trygghet mellan oss, men skulle det bli så – ja, då är det så… Jag kan inte hålla mig själv tillbaka bara för att det finns ett kanske i framtiden… om jag skulle låta mig styras på det sättet skulle jag aldrig lämnat min fasta anställning på Säpo, jag skulle aldrig börjat med radio och tv, jag skulle aldrig börjat skriva romaner. Hon tittar forskande på mig.
– Om Lasse skulle tröttna på den jag är – för det är ju så, detta är jag! – ja, då var det väl inte menat att det skulle vara längre. Men det betyder inte att det skulle vara smärtfritt. Det skulle vara oerhört sorgesamt – jag är ju en människa! Men det som präglar mig är en grundtrygghet i att det som händer, det händer.

Har valt bort tryggheten

Hon säger att hon vägleds av sin inre röst.
– Den inre rösten är vad en religiös människa skulle kalla Gud. I början är den svår att höra därför att den drunknar i alla tankar, alla känslor, planer, strategier och problem som vi håller på med. Men den är som en triangel i en symfoniorkester – när du tränat upp dig på att höra triangeln hör du den genom alla andra instrument. Den inre rösten är som stjärnljus – spröd och klar. Men det är mycket lättare att se solsken och månljus.
I efterhand kan Kajsa se att huvudpersonerna i hennes romaner också letts av sin inre röst.
– Det var jag aldrig medveten om när jag skrev dem, men alla kommer till en punkt där de väljer något nytt. Utifrån den punkt där de befinner sig: Mitt liv rasade samman, min man lämnade mig, jag var tvungen att lämna hus och hem, jag fick sparken, jag blev sexuellt trakasserad… mina karaktärer kommer till insikten att de måste välja en ny riktning i livet. Det handlar inte om att välja att bli rik utan om att just nu, i det här ögonblicket, välja att resa sig upp och gå – eller stanna kvar, och uthärda.
Hon lutar sig tillbaka och tittar intensivt på mig.
– De flesta människor prioriterar trygghet – jag valde bort trygghet och det kostar på, ska jag säga! Det är inte så jävla lätt att alltid utmana sig själv. Men jag har gjort det till min livsuppgift – jag ska se vart livet tar mig om jag förfinar min förmåga att följa den inre rösten. Jag tycker det är otroligt spännande – och jag blir väldigt nyfiken på vart den resan går…

En stark mystisk upplevelse

Senaste gången gick den till Egypten, där Kajsa hade en stark mystisk upplevelse inne i en av pyramiderna.
– Jag har levt med insikten om en osynlig verklighet länge, säger hon. Men jag har upplevt verkligheten som två rum. I ett av dem kan jag sköta mitt jobb, vara social, ha mina relationer, och sen kan jag gå in i det andra och få kontakt med en högre källa, mitt inre jag eller vad vi vill kalla det. Även om dörren stod öppen under många år så var det två rum. Det som hände i Egypten var att de båda rummen… flöt samman. När jag kom hem insåg jag att jag inte kan ha ett liv med två rum längre – jag vill ha en öppen planlösning!
Upplevelsen i Egypten har gjort livet både mer komplicerat – och enklare.
– Jag är spontanare än tidigare och bejakar spontana idéer och möten mer. Jag planerar väldigt lite, eftersom planering så ofta är styrd av den del av personligheten som vill ha trygghet, ordning och reda, stabilitet och förutsägbarhet – och gärna prioriterar bort den inre rösten.

Av Christer Olsson