Lennart Jähkel: ”Jag har inte känt något behov av att skapa en familj”

Planen var att han skulle bli ingenjör som storebröderna. 

Men efter ett och ett halvt år på Kungliga tekniska högskolan tog Lennart Jähkel studieuppehåll för att pröva vingarna inom skådespeleriet. 88 terminer senare är ingenjörsstudierna fortfarande satta på paus. 

– Bara jag betalar kåravgiften kan jag börja igen när jag vill, säger Lennart med ett skratt. 

Lennart Jähkel i ”Hålla samman” på SVT

Nej, det blev ingen civilingenjör inom väg och vatten av honom som ursprungstanken var. I stället för att utveckla infrastrukturen har Lennart ägnat sitt yrkesliv åt att konstruera det ena intressanta rollporträttet efter det andra. Förra året återvände han till den södra landsändan där han i skarven mellan 70- och 80-tal drillades i skådespelarkonsten på scenskolan i Malmö. Under åtta sommarveckor huserade Lennart i grannstaden Ystad som var inspelningsort för SVT:s nya dramakomediserie ”Hålla samman”. I serien gör han rollen som nyblivne 70-åringen Kenneth – en förnöjsam bilmekaniker som lever på den skånska landsbygden, omgiven av två kärleksfulla döttrar och deras brokiga familjer. Familjeidyllen luckras upp när Kenneth diagnosticeras med alzheimer. Att porträttera någon som är på väg in i demensdimman kan tyckas vara en grannlaga uppgift. Fast så värst komplicerat var det faktiskt inte, försäkrar Lennart. 

– Jag förberedde mig för rollen genom att besöka en väns demenssjuka mamma, prata med en person från Demensförbundet och se olika dokumentärer om alzheimer. Men eftersom sjukdomsförloppet är väldigt individuellt tyckte jag inte att det där gav mig så mycket. Den här rollen var inte svårare att göra än någon annan. Det man får gestalta är den inledande förnekelsen och ångesten, förtvivlan och hopplösheten som sedan tar vid.

Bra kemi med de andra skådespelarna

Samspelet mellan Lennart och Michaela Thorsén och Ulrika Nilsson som spelar hans döttrar är så övertygande att man kan förledas att tro att trion har en lång kollegial historia ihop, men faktum är att de aldrig hade jobbat tillsammans tidigare. Hur hittar man den där speciella närheten i en far-dotter-relation när man är helt nya för varandra?

– För det första var det bra kemi mellan oss redan från början. Jag tror att filmteamet såg att vi hade kommit en bit på vägen redan när de provfilmade oss tillsammans. Något som också bidrog är att vi sammanstrålade i regissören Maria Bloms lägenhet och repeterade innan vi började spela in serien. När det väl blev dags för inspelning hade vi träffats ganska många gånger och lärt känna varandra. Man vinner så mycket på att jobba på det sättet. Nu efteråt saknar jag verkligen Michaela, Ulrika och Maria. 

Stormig men trygg uppväxt

Att det råder en god stämning i ensemblen har alltid varit av yttersta vikt för Lennart. Även om han själv inte kan se någon koppling däremellan finns det kanske ändå ett visst samband mellan behovet av att arbetet ska flyta friktionsfritt och hans familjebakgrund. När han för några år sedan medverkade i intervjupoddden ”Värvet” berättade Lennart att hans uppväxt inte var den mest harmoniska eftersom hans föräldrar ofta hamnade i hätska gräl med varandra. När vi nu kommer in på ämnet vill han nyansera bilden en aning.

– Trots att det stundtals var ganska stormigt hemma hade jag samtidigt en relativt privilegierad och trygg uppväxt. Mamma var hemmafru och fanns där hela tiden. Pappa som var direktör på ett skogsbolag reste mycket i jobbet. Jag kommer ihåg att jag tyckte att det var lite jobbigt att han var borta i veckorna, men på det hela taget fanns det en familjekänsla och en trygghet. 

Teaterförening på gymnasiet

Bröderna som är 13 respektive 8,5 år äldre än Lennart hade redan hunnit flyga ur boet när familjen omlokaliserade sig från Piteå till Timrå för att så småningom slå ner bopålarna i Sundsvall. Att man kunde ha skådespeleri som yrke fanns inte i den då tolvårige Lennarts begreppsvärld förrän han strax efter flytten såg en televisering av Hjalmar Bergmans roman ”Markurells i Wadköping” med en inlevelsefull Edvin Adolphson i huvudrollen. På gymnasiet värvades han till en teaterförening som satte upp studentspex.

– När jag stod på scenen för första gången kände jag: Men Gud, det här är ju jätteroligt!

Betygen räckte till Teknis

Trots den nyfunna passionen var Lennart villrådig i fråga om yrkesval.

– I skolan hade jag väldigt svårt att koncentrera mig. Antagligen har jag någon slags diagnos. Därtill hade jag läs- och skrivsvårigheter och fick stödundervisning i mellanstadiet. Mina betyg var alldeles för låga för att jag skulle kunna bli läkare eller något sådant. Det enda jag kunde komma in på var ”Teknis”. Eftersom båda mina bröder hade utbildat sig till ingenjörer valde jag att gå i deras fotspår. 

Det senare avhoppet från civilingenjörsutbildningen föregicks av parallella studier på en förberedande teaterskola och enträgna scenskoleprov. På fjärde antagningsförsöket gick det vägen. Föräldrarna som trodde att de skulle få en tredje ingenjör i familjen, vad sa de om lappkastet?

– I början var de väl lite tveksamma och förstod inte riktigt vad jag höll på med. Men när jag kom in på scenskolan blev det accepterat. Det var ju ett bevis på att jag hade någon slags begåvning. Mer förbryllade över yrkesvalet var nog mina svägerskor eftersom jag hade varit ganska tystlåten när jag träffade dem därhemma. De undrade: Är det något fel på Lennart? Han sitter ju bara där och säger ingenting. 

Började med barn- och ungdomsteater

I början av skådespelarkarriären reste Lennart land och rike runt med Riksteatern och gjorde barn- och ungdomsteater, vilket inte på långa vägar var lika eftertraktat och respekterat som att uppträda för en vuxen publik. 

– Det är klart att det är stor skillnad mellan att spela barnteater klockan tio på morgonen i Ljusdal och att stå på Cirkus i Stockholm och inhösta applåder som någon kompis gjorde då. Ibland kunde jag bli lite frustrerad över att inte få samma möjligheter, men i efterhand tycker jag att åren som jag jobbade med barnteater var viktiga och utvecklande, konstaterar han. 

”Jägarna” genombrottet

Sin första riktiga tv-roll gjorde Lennart i 1980-talsserien ”Goda grannar”. Men det var som den operasjungande mördaren och våldtäktsmannen Erik i ”Jägarna” han fick sitt publika genombrott. Att erövra den maffiga filmrollen var en överväldigande upplevelse för Lennart som dessförinnan hade fört en ganska anonym tillvaro på vita duken. 

– Ja, det var lite chockerande. Ska Kjell Sundvall förstöra sin film genom att ha mig med i den? frågade jag mig. Jag tänkte faktiskt så, även om jag inte vågade säga det till Kjell.

Lennart Jähkel vann en Guldbagge

Då det blev inspelningsdags hade självförtroendet hunnit få sig ett uppsving. Lennart hittade rätt i sin rolltolkning av den komplexa karaktären och belönades med en Guldbagge för sin insats. Ännu en übernorrländsk karaktär gjorde han i hyllade tv-serien ”Pistvakt” som från början var en teaterpjäs på Nya Pistolteatern i Stockholm. Att detta livskraftiga projekt som under mer än två decennier återkom i olika skepnader har en alldeles särskild plats i Lennarts hjärta är tydligt.

– Jag är väldigt stolt över att jag varit med och skapat ”Pistvakt”. I vanliga fall blir man som skådespelare tillfrågad om att vara med i olika produktioner, men ”Pistvakt” byggde vi själva upp från grunden. Tomas Norström som även var konstnärlig ledare på teatern var driftig och såg till att vår idé förverkligades och så småningom överfördes till tv.

Döden kommer närmare

När Lennart strax innan intervjun foto­graferades utomhus kom en förbipasserade kvinna på cykel fram och kindpussades glatt med honom. Kvinnan i fråga är Tomas Norströms före detta fru och mamman till hans två barn, får jag veta när vi slagit oss ner för att äta lunch. Tomas själv dog i sviterna av cancer hösten 2021. Han är inte den enda vännen och kollegan i samma ålder som Lennart har mist på senare år.

– Göran Forsmark som liksom Tomas var en nära kompis till mig gick också bort för några år sedan. Hur det har påverkat mig? Jag vet inte om jag har något klokt att säga om det där, förutom att man förstår att döden kommer närmare och närmare. Livet tar slut en dag, så är det bara, men det är tragiskt att Tomas och Göran dog så tidigt. 

En motig vår har gjort Lennart mer medveten om sin ålder.

– I januari kraschade jag på skidor uppe i fjällen och fick en fraktur i axeln. Jag hade värk och låg sömnlös på nätterna eftersom jag inte kunde ligga på sidan som jag är van vid. När axeln äntligen var läkt opererades jag för ljumskbråck, vilket medförde ytterligare sex veckor då jag var oförmögen att sova i vissa ställningar. Samtidigt jobbade jag på stadsteatern. Jag var tvungen att ha en kostymtekniker i kulisserna som hjälpte mig med de hetsiga klädbytena som ingick i pjäsen. Även om det gick bra kände jag av hur snabbt kroppen åldras när man inte kan röra på sig ordentligt. Vanligtvis gör jag solhälsningen och andra övningar varje morgon när jag stiger upp. 

Hittade lugnet i kyrkan

Att sjukskriva sig var aldrig ett alternativ.

– Nej, jag ville ju inte förstöra för mina kollegor, säger Lennart avfärdande och berättar om hur han för ett tiotal år sedan genomled ett genrep efter att ha slagit i backen och skadat axeln under ett skridskopass. Så länge hälsan står honom bi vill han fortsätta att jobba. Lusten har alltid varit ledstjärnan i hans yrkesutövning. Bara någon enstaka gång har den svikit honom. En sådan gång var när han i slutet av 1980-talet medverkade i komedin ”Kom igen, Charlie” på Boulevardteatern. 

– Vi spelade 282 föreställningar av pjäsen. Under den tiden kom olika kollegor in i omgångar och gjorde mycket roligare roller än skurken som jag spelade. Då gjorde jag det till en vana att gå in och sätta mig i Katolska kyrkan som låg granne med teatern innan jag började jobba – inte för att jag är speciellt religiös utan för att hitta ett lugn.

Sjunger med Sissela Kyle, Bengt C.W Carlsson och andra konstnärer

Den största vinsten med tiden på Boulevardteatern är kören som bildades i samband med att ensemblen skulle lära sig att sjunga i stämmor och spela balalajka inför en uppsättning av Gogols ”Revisorn”. Året var 1989. Sedan dess har Lennart, Sissela Kyle, Bengt C.W. Carlsson och ett tiotal andra trofasta konstnärssjälar regelbundet träffats för att äta, dricka vin och sjunga en stump tillsammans.

– Vi har uppträtt på några bröllop och barndop, men inte i offentliga sammanhang, det är vi alldeles för dåliga för. Men vi har väldigt roligt tillsammans. I teaterns och filmens värld är det ju annars så att man möts, kommer varandra nära och sedan skiljs åt – jättetråkigt.

Lennart Jähkel om kärlekslivet

Privatlivet är något som Lennart ogärna pratar om i pressen. Ändå kan jag inte låta bli att höra mig för om han lever ensam. Väluppfostrad som han är svarar Lennart vänligt på min fråga.

– Jag har en relation, men jag bor ensam. Någon ensamvarg är jag däremot inte. Det har bara blivit så att jag aldrig har skaffat några barn. Jag har inte känt något behov av att skapa en familj. 

De tre syskonbarnen som alla bor i Stockholm umgås han en del med. Snart väntar den traditionsenliga svampplockningen med brorsdottern Josephine. Lennarts önskningar inför framtiden är förhållandevis anspråkslösa.

– Det enda jag hoppas på är att jag får vara frisk och inte ramlar på skidorna igen, eller på cykeln eller skridskorna. Jag får nog se till att vara lite mer rädd om mig själv framöver.