“Vi svenskar är dåliga på att visa kärlek”

Micael Bindefeld öppnar grinden till sitt allra käraste och heligaste, skärgårdsstället på strandtomten ner mot en fjärd. Grovvuxna ekar skuggar planteringar och boningshus, det sistnämnda signerat Ragnar Östberg och byggt på 30-talet.
Bindefeld, känd för sina glamourösa fester, är brunbränd och klädd i sandaler och shorts. Att dra på kavaj inför
fotograferingen här ute skulle kännas lite konstigt. Ömt plockar han bort några överflödiga skott ur havet av pelargoner – vita, rosa och även svart. Micael Bindefeld samlar på pelargoner. Brukar alltid se till att få med sig några skott från resorna utomlands.

Två robotgräsklippare

I och runt växthuset breder omsorgskrävande arter som tomater, granatäpple och melon ut sig. Utan den arbetsbesparande robotgräsklipparen vore väl knappast denna prunkande trädgårdsprakt möjlig? Micael Bindefeld har två stycken.
– För mig är trädgård betydligt mer än en passion, förklarar han.
– Så länge jag överhuvudtaget kan minnas har jag haft någon slags besatthet av trädgård. När andra killar i klassen spelade fotboll pressade jag växter till mitt herbarium. Och lärde mig alla namnen på latin. Då var jag kanske sex-sju år… Jag känner mig mer levande, den delen av året då jag kan syssla med min trädgård.
Årets trädgårdssommar har varit ovanligt intensiv. Parallellt med allt grävande och ansande har en tv-inspelning pågått, med drönare i luften och Izabella Scorupco som kom neddimpandes i helikopter bland annat. Reinfeldt var här. Liksom Pernilla Wahlgren och Sofia Wistam, båda långvariga vänner till Bindefeld. Resultatet, Fest hos Bindefeld, visas på Kanal 5 nu i höst.

– I programmet delar jag frikostigt med mig av min trädgård, min umgänges­krets, inspirerande maträtter och dukningar med saker hämtade från mitt snudd på oändliga förråd av dukar, glas och porslin. Jag tror att tittarna kommer att bli rätt överraskade – jag har ju tidigare varit känd för att hålla rätt hårt på min integritet.
Du har beskrivit dig själv som en i grunden blyg person. Varför väljer du då att stå i centrum för ett tv-program?
– Nämen, det är väl i så fall inte tv-programmet som är det mest motsägelsefulla. Utan mer vad jag har valt för yrke, säger eventmakaren.
– Ja, jag kan fortfarande känna mig blyg i vissa situationer. Liksom många andra tycker jag ibland att det är jobbigt att gå på mingeltillställningar där jag inte känner någon. Det är mycket lättare för mig att vara värd för en fest, än att vara inbjuden som gäst. Nu har jag blivit så pass gammal och varit med så länge att den där blygheten nog inte märks så mycket.

Odlade med morfar

Micael Bindefeld växte upp i Kortedala utanför Göteborg, med mamma, pappa och en bror. En viktig person var morfar, som odlade grönsaker tillsammans med Micael och hjälpte honom att bygga sitt första växthus. Varm och trygg var barndomen i det judiska medelklasshemmet, där det samtidigt ställdes vissa krav. För självklart skulle den unge Micael skaffa sig en akademisk utbildning och bli läkare eller åtminstone advokat, det var den utstakade vägen.
– Själv hade jag en tydlig vision om att jag ville jobba med något kreativt. Jag drömde om att bli frisör. Brukade klippa mina klasskompisar, både killar och tjejer, hemma i badrummet.
Efter gymnasiet på privatskolan Göteborgs högre samskola, då klasskompisarna gick vidare till akademiska utbildningar på universitet, valde Micael att börja som schamponeringsbiträde och lärling på en av stadens tjusigare hårsalonger. När han meddelade sitt beslut slog det ner som en smärre bomb därhemma.
– Det var en jobbig tid, mest för mina föräldrar. Jag kände att jag svek dem. Och de blev ledsna. Framförallt pappa. Äldste sonen, med hyfsat bra betyg, som ställer till det på det här sättet… Men sedan,
efter något år, när jag blivit ansvarig för salongen, och fått fina betyg som gesäll, blev de väldigt stolta istället. Jag tror att jag formades av det där, att jag vågade välja min egen väg och utmana det förväntade. Numera har jag inga problem med att fatta dramatiska beslut.

Uppfann vimmelfestkoncept

I slutet av 80-talet uppfann Micael Binde­feld det moderna svenska vimmelfest-konceptet. Mixen av celebriteter finkalibrerades till rådande tidsanda och arrangörernas specifika profil. Vem är inne? Vem är ute? Gränserna blev plötsligt mer flytande. Hans sätt att jobba skapade oro och förstämning bland vissa premiärlejon som inte längre var självskrivna på röda mattan.
“Utslängd från kändisfesten”, löd en fet rubrik i Aftonbladet från 1989. Ja, det handlade förstås om hur kändisfesternas grand old lady Alice Timander tvingats lämna ett Bindefeld-party på restaurang Riche.
I dag titulerar han sig kommunikationsstrateg och basar för Micael Bindefeld AB som omsätter cirka 30 miljoner kronor årligen. Mitt i framgången kan han uppleva ett “akademiskt komplex”, berättar han.
– Ena halvan av mig är oerhört stolt över att jag är autodidakt, att jag gjort bra saker med mitt liv med enbart en gymnasial utbildning. Min andra halva tycker det är rätt sorgligt att jag inte förkovrat mig mer. Jag har ju lätt för ord, att skriva och läsa, en verbal förmåga. Och hade, åtminstone, hyfsat lätt att lära mig språk och annat… Men man kan inte göra allt.

Farfars familj mördades

Numera ägnar han mycket tid åt sitt nya skötebarn, Micael Bindefelds stiftelse, som sedan i fjol delar ut kulturstipendier i syfte att motverka glömska och okunskap om Förintelsen. Han har donerat fem miljoner kronor av sin egen förmögenhet till stiftelsen, som bland annat hjälpt till att finansiera Sara Sommerfelds TV 4-
dokumentär Farmor och Förintelsen.
Koncentrationslägren kastar en dyster skugga över Micael Bindefelds egen släkt. Hans pappa föddes i Tyskland och kom som mycket liten med sina föräldrar till Sverige 1932, ett år före Hitlers makt-övertagande.
– Nästan hela farfars familj utplånades i Förintelsen. Farfars mamma och pappa mördades, onklar och kusiner likaså. Av farfars syskonskara om tio överlevde enbart två. Farmors släkt, som var lite mindre, drabbades av ett liknande öde. Så det är så det ser ut, nästan alla europeisk-judiska familjer bär på en liknande historia. Var tredje jude i världen mördades.
– Jag sörjer att jag inte pratade mer om Förintelsen med min farmor, som blev ganska gammal. Hon berättade någon enstaka gång om hur hon skickade paket från Göteborg till sina syskon nere i
Europa i början av kriget. Farmor hade fått veta att de satt i så kallade arbetsläger. Men riktigt på djupet pratade vi nog inte om detta. Hon kanske inte ville, vågade eller orkade?
Micael Bindefeld fingrar på den davids-stjärna i guld som åter hänger kring hans hals. Smycket med den judiska symbolen han fick i Bar mitzva-present som 13-åring, har legat oanvänt tills för ungefär ett år sedan.
– Just nu är det många judar runt om i Europa som tar av sig sin davidsstjärna av rädsla – i Malmö, bland annat – och jag kände så otroligt starkt för att stå upp för min identitet som jude och göra tvärtom.
Har du någonsin upplevt antisemitism riktad mot din egen person?
– Nej, det har jag aldrig. Och det finns säkert de som säger att det är lätt för just mig, som bor i Stockholms innerstad och är en del av det så kallade etablissemanget, att bära davidsstjärna och visa stolthet över den jag är. Men jag vägrar helt enkelt att kröka mig, och känner väldigt tydligt att den dagen jag inte vågar bära min
davidsstjärna – ja då flyttar jag härifrån.
– En enorm skillnad mot tidigare är ju att vi judar nu har ett eget land, Israel. Jag känner en trygghet i det, och har övervägt att flytta dit. Inte för att jag är hotad eller rädd, utan för att jag hyser en så stark kärlek till Israel och Tel Aviv. När jag någon gång i framtiden har avslutat eller avyttrat min affärsverksamhet, kan jag tänka mig att bo i Israel under vinterhalvåret, och vistas i mitt svenska växthus under somrarna. Ja, så kommer det nog att bli en dag.
Är du nöjd med politikernas och samhällets insatser mot antisemitismen?
– Det är väldigt mycket vackra ord. Jag vet att Stefan Löfven har engagerat sig, och även inrikesminister Ygeman. Problemet grundar sig egentligen i bristande integration. Sverige har tagit emot stora grupper från Mellanöstern som är uppvuxna i länder med etablerat judehat och antijudisk propaganda, och som därför blandar ihop staten Israel med judar överlag. Men vi svenska judar kan knappast belastas för vad staten Israel gör, eller inte gör. Sverige som nation borde ha markerat tydligare kring detta. Jag tycker att integrationsprocessen är för undfallande och feg.
Du är en av Sveriges mest notoriska singlar. Får vi veta om du träffat någon?
– Jag bor här som singel med mina två katter…
Har du någon gång längtat efter barn?
– Ah, det tror jag väl att alla gör, både killar och tjejer. Även om man inte har barn, tror jag att man tänker mycket på det. Nu har väl det tåget antagligen gått för min del, men jag har min trädgård och min stiftelse istället.
Sörjer du att det inte blev några barn?
– Nej. Jag sörjer egentligen ingenting. Kan inte känna att det finns något i livet som jag borde ha gjort annorlunda. Jag är inte lagd åt det hållet. Tittar aldrig tillbaka, annat än med glädje, tänker “där lärde jag mig något”. Nej, någon sorg är det inte. Alla mina kompisar har barn, jag har fyra gudbarn, så jag har mycket barn omkring mig ändå.

Perfektionist med hårda nypor

Perfekt som PR-konsult men en usel chef, stod det om Micael Bindefeld i ett så kallat chefstest i tidskriften Chef för snart tio år sedan. Tidigare medarbetare vittnade (anonymt) om perfektionism, hårda nypor och ett svängigt humör.
– Jag tror jag har två väldigt olika sidor, kommenterar han.
– Dels har jag min arbetspersonlighet. Mitt företag axlar några av Sveriges största uppdrag i sin genre, och det är ett oerhört ansvar. Mycket pengar och stora värden står på spel. Därför ställer jag väldigt höga krav inte bara på mina medarbetare och underleverantörer, utan också på mig själv. Dels är jag väl också en annan typ av person, hemma, med mina kompisar.
– Jag är ganska förlåtande. Och kan bli hyfsat arg – numera inte så ofta – men efter tio minuter har det oftast blåst över. Överlag tycker jag att vi svenskar är för dåliga på att visa omsorg, och kärlek, och ilska. Jag menar att det är sunt både för hjärta och mage att låta såväl positiva som negativa känslor komma till uttryck. Även ilska går i bästa fall att omvandla till något bra.