“Jag var tidigt en ufo-typ”

Vissa har det. En värdighet eller karismatisk gåva om man så vill. Det handlar inte om bildskönhet eller sprittande vältalighet utan mer om ett stilla allvar. En orädsla för allvarsamheten.
Skådespelaren Simon J Berger har det.
Det är ruskväder när han pojkaktigt släntrar ner för kafétrappan ett par kvarter från sin bostad på Södermalm i Stockholm, tio minuter försenad med en tonårings urdåliga ursäkt.
Inte ens då berövas han gåvan. Bara en sån sak som elegansen när han böjer ner huvudet och lystet tittar på sin sojalatte; “Åååh, kaffe!”, som såge han den heliga graal framför sig.
Han ruskar av sig ruggigheten och konstaterar att “the winter is coming”, ett citat om antågande onda makter från fantasyserien Game of thrones, värdigt den inbitne rollspelare som Simon J Berger är.
Själv har han knappast någon kall mörkertid att vänta. Framtiden ligger morgonljus vid horisonten för denna uppgående stjärna. Dessutom är han påpälsad med ett skapligt självförtroende och inre lugn.
– Man måste bli vän med osäkerheten i det här jobbet, säger han och de samlade dragen spricker upp i ett leende.

Mellan ungt spännande och väl etablerad

Han lutar sig avspänt tillbaka i soffan. Inget bestämt är inbokat framöver men ett tag kan han leva på lagrarna: Bioaktuell i Jönssonligan-filmen och om en månad i norska filmen Hemlängtan.
Fast 35-åringen vill inte kalla sig lovande. Han har trots allt hållit på i nära tio år och redan nafsar nya förmågor i hälarna.
– Nej, “young and upcoming” är jag knappast längre. Jag är nog mer mitt emellan ungt spännande och att vara väl etablerad när man letar efter en särskild typ.
Det var med den drivna överklasspojken i 70-talsskildringen Upp till kamp som Simon J Berger slog igenom i tv-rutan 2007. Nyligen sågs han som bögmajestäten Paul i aids-eposet Torka inga tårar utan handskar och nu alltså boss för Jönssonligan i Den perfekta stöten.
Idel ledargestalter vid närmare eftertanke. Är det sådana egenskaper som är “det”, månntro?
I nya filmen är mycket av det jönsiga flamstramset borta och den drar mer åt underhållande spänningsfilm än komedi. Flera gamla karaktärer finns kvar men är nerkokade till i stort sett sina färdigheter. Snobben Vanheden är ännu bedrägeriets mästare, gråtmilde Harry sprängexpert och Rocky låsproffs.
– Fast de är inte porträtterade som losers på samma sätt som de gamla var, konstaterar Simon J Berger.
Till exempel finns inte Sickans mentala skörhet att “gå i barndom” när något blir fel. Förresten används inte smeknamnet Sickan alls, utan gangsterledaren tilltalas Charles och är elegant med klassisk musik i lurarna. Och med ett byte på 500 miljoner har han såklart en plan! En lysande sådan, fastän utmaningen stavas Franz Jäger i gediget tyskt stål.
– Charles är ju ett geni på det han gör! Huvudingrediensen i hans karaktär är en nästan magisk förmåga att göra upp otroligt komplicerade planer som bygger på i sig ganska osannolika händelsekedjor, säger hans rollspelare förtjust, helt ett med sin karaktär.
Fattas bara, skådespelaren är ju själv en Jönsson, hette Simon Jönsson upp i tonåren innan han lade till pappans efternamn. Frågan måste ställas:
Fick du rollen för ditt namn?
Han suckar lite men är glad över frågan.
– Det kunde man tro, fast de som rollbesatte filmen visste nog inte vad J:et står för. Vi har i alla fall haft jätteroligt åt det sammanträffandet, säger han.
Gentlemannatjuven är en bra bit från paradrollen som bögen Paul, en modersfamn för alla förskjutna själar i aids-serien. Simon J Berger är stolt över att ha fått vara en del av det sammanhanget – och särskilt att göra den rollen.
Vad var det speciella med att spela Paul?
– Det som gör figuren outstanding är inte vad jag känner när jag spelar honom, utan vad han blir i publikens ögon. Att en figur med de attributen har sådan resning…, att en sån som Paul tar plats utan att be om ursäkt för sig, det är vi ovana att se i film eller tv. Det kändes väldigt bra att bidra till en sådan bild, säger han men backar direkt från sin insats och framhåller Jonas Gardells “enormt välskrivna” manus.
– Gestalten och energin fanns redan på plats i texten. Och med en stomme som är så precist byggd, är det lätt att få höjd. Otroligt stimulerande att jobba så!

Vill gärna ha olika typer av rollfigurer

Sammanhanget och vilka han jobbar med är viktigt för Simon J Berger. Han jagar inga drömroller. Det primära är berättelsen och rollens funktion i den. Och så gillar han variation.
– Det roar mig att utforska och skulptera fram så skilda rollfigurer som möjligt. Jag försöker ta ut nya riktningar varje gång och lägga till fler uddar på stjärnan.
Han nämner militärsonen i Upp till kamp, som fick en sval överlägsenhet genom ett minimalt uttryck. I den Oscarsnominerade kortfilmen Istället för Abrakadabra, la han däremot på en valpighet som gör den trollande hemmapojken till en skör drömmare.
Nej, Simon J Berger tycks inte vilja lägga sig till ro i ett Persbrandt-fack, trots att han skulle kvala in.
Självförtroendet framför kameran grundlades med den göteborgska proggserien. Då gick han ännu på Teaterhögskolan i Malmö och regissören Michael Marcimain var “en gudagåva” att arbeta med.
– Det kompromissades inte med någonting. Allt måste vara tiptop. Att få i sig det som en självklar inställning var väldigt betydelsefullt för hur jag formades som vuxen skådespelare, tror jag.
Förutom disciplin och noggrannhet fick han med sig en stor portion tillit.
– Regissören gav mig en känsla av att jag verkligen kunde mitt arbete, att jag bara kunde göra rätt. Mitt jobb är ju att enbart ha i huvudet det min rollfigur har i huvudet. Varje undran över om jag är bra nog eller spelar rätt, kommer i vägen för det. Att få fullt förtroende från regissören är därför helt avgörande.
Simon J Berger är sprungen ur kulturmyllan. Mamman är konstnären Gittan Jönsson, pappan musikern Bengt Berger. Dessutom är skådespelaren Ann Petrén hans bonusmamma och lillebror Jöns Jönsson filmare.
Vad har din bakgrund gett dig?
– Framför allt bilden av att kulturarbete inte är något konstigt yrke, tror jag. Det är ingen tröskel till att välja det. Är man uppvuxen i andra familjer kan det finnas förväntningar på sig att skaffa sig ett annat vuxet liv, säger han och blickar ut över fikets fransade lampskärmar och värmeljus i guldiga kaffekoppar.
Kaféet ligger mitt emot skådespelarens gamla skola där han gick i sjunde klass. Lokalen inrymde då en kvartersbutik där högstadieungar lär ha lurat till sig både rök- och drickbart utan att ha åldern inne.
Det är ny information för Simon J Berger. Någon olaga handel var han själv aldrig i närheten av, så ingen grund till brottets Jönsson-bana här inte. Han höll sig på sin kant.
– Det var en ganska hård miljö i skolan här då. Mina jämnåriga var den tidens värsta rötägg på Söder och jag var tidigt en sorts ufo-typ. Det var inte superbra.
Blev du mobbad?
– O, ja! Det fanns absolut en otrevlig mobbningssituation. Även om det skedde under en begränsad tid så är det sånt som sätter spår, en ärrvävnad i personligheten som präglar hur man är och förhåller sig till saker.
Han sänker blicken och förklarar.
– Jag saknade vissa passa-in-reflexer redan från början. Det sociala spel som barn ägnar sig åt, positionerandet, att snegla på och försöka lära sig hur man ska vara rätt – det var totalt främmande för mig. Jag tror det är en läggningsfråga, man har olika personligheter.
Som 13-åring flyttade Simon med mamman till Brantevik på Österlen, platsen för barndomens somrar och kommande ungdomsår. Han hade lätt för skolan utan att anstränga sig.
– Det behövdes inte i ett skolsystem som premierar vissa egenskaper – har man dem får man alla bonuspoäng automatiskt. Så var det för mig, säger han med en axelryckning.
Däremot hade han svårt att fokusera. Allt var lika intressant och han kunde omöjligt rikta sin energi. Skådespelare stod inte överst på yrkeslistan, tvärtom förutsatte han att bli något långt från kultursvängen; brandingenjör, antikvetare, läkare – han var bara ett frimärke från att hamna inom medicin. Efter gymnasiet flyttade han till Lund, gav sig själv några år att fundera och ströpluggade humaniora.
– Oavsett vad jag ska bli så har jag nytta av det här, tänkte jag. Det var min plan.
Jaså, redan då hade du en plan…!?
– Ha, ha, just ja… Ja, jag har alltid haft en plan!

Tycker inte om normalitet

På lärosätet sög studentteatern tag i honom och hamnade mer i fokus än studierna. I backspegeln helt rätt.
– Det som då såg ut som att jag misskötte mina studier – missade tentor för att vi hade premiärvecka på teatern – ser jag nu som att jag ägnade mig åt förberedelserna för mitt yrke, säger han glatt.
Vid sidan om skådespeleriet verkar Simon J Berger i gamevärlden som rollspelare, spelförfattare och bloggare. På twitter kallar han sig också feminist och räds inte att uttrycka sina åsikter.
– Nej, jag försöker ta ansvar som samhällsmedborgare. Jag bär på många privilegier; man, vit, saknar brytning, ingen funktionsvariation utanför normen. Utifrån den plattformen är det mitt ansvar att försöka påverka kulturella strömningar i den mån min röst gör skillnad. Många berövas rätten till en offentlig röst. Det gör mig förbannad!
Du har sagt att du hatar normalitet?
– Ja! Det har med min mobbingbakgrund att göra. Normalitetsidéerna gör att människor som inte passar in blir avvikare på ett negativt sätt. Såna idéer ligger också bakom homofobi och attacker på transpersoner.
Inför valet i höstas var Simon J Berger öppen med sina vänstersympatier och sitt stöd för Feministiskt initiativ, Fi.
– Jag sympatiserar med flera partier men delar av den traditionella rättviserörelsen har blinda fläckar. Även om de har värderingar på rätt plats när det gäller mänskliga rättigheter, så saknas analysen. Bara Fi har den analys som behövs för att komma tillrätta med problemen på sikt.
– Strukturerna är ständigt närvarande. Jag känner nog ingen kvinna som inte blivit utsatt för sexism, säger skådespelaren som till vardags utkämpar kommentarsfältslag mot sexistiska troll i gamevärlden.
Ty rollspel är ingen lek. Inte skådespel heller. Det vet han, den allvarsamme lekaren.