Suzanne Reuter: Det har blivit en del terapi

 Suzanne Reuter är för många synonymt med humor. Men privat är hon ingen lustigkurre,  tycker hon själv. –  Jag kan vara riktigt tungsint.

Suzanne Reuter

Född I juni 1952. 
Familj Tre vuxna söner (med skåde­spelaren Tomas Pontén).
Gör Frilansande skådespelare.
Bor Ekerö.
Uppvuxen Främst i Stockholms- och Göteborgstrakten. 
Karriär Har gjort allt från Norén till sängkammarfarser, på scen såväl som i tv och på bio. Bland tv-serierna kan nämnas Lorry, Rederiet, Cleo, Svensson, Svensson. På scenen Vem är rädd för Virginia Woolf, och Så enkel är kärleken.
Aktuell i Kom igen Charlie! på Oscars-teatern. Premiär den 18 september.

En återförening, sammanfattar Suzanne höstens föreställning. Det här är några av de kolleger som hon trivs allra bäst att arbeta med, och hon ser fram emot en skrattig höst. 
– De är så jäkla begåvade. Under första repetitionen behövde jag bara titta på Claes Månsson, och jag vet att vi tänkte samma sak: “Hur ska vi klara det här, vi kommer att garva ihjäl oss.”
Inför premiären är det nu dags att “göra press”. Suzanne har inget emot intervjuer, de ingår i jobbet. Hon tycker möjligtvis att journalister tenderar att ställa samma frågor. Å andra sidan har hon klart för sig vad hon vill prata om och inte. Hon passar sin erkänt vassa tunga, och vill inte se sina “citat i kvällstidningsrubriker”.
Vi träffas på Rosenhill, det bohemiska kaféet och äppelmusteriet på Ekerö utanför Stockholm. Ett av Suzannes stamställen – bara tio minuters bilresa från huset där hon bor. Hon hejar på personalen, beställer potatiskaka, och rekommenderar kaféets egen äppelmust.

Ledig med hittehunden

Hon är nyklippt av frisören Maria på Ekerö, och snygg i Odd Molly-kläder. Klänningen har hon satt bak och fram, “det är ju synd om spetsen inte syns under tröjan”. Hon är lika brun som andra är när sommaren lider mot sitt slut.
– Jag har varit ledig i ett halvår. För att jag verkligen skulle hålla mitt ledighetslöfte skaffade jag en hund. Med en hundvalp går det ju inte att jobba. Jag behövde vara ledig. Och jag kunde unna mig det för att jag vet vad jag ska göra i höst.
Hunden Lucero, en hittejycke från Mallorca, har hon under intervjun lämnat hemma hos katterna. I stället gullar hon med andra hundar som råkar befinna sig på kaféet. Andra kafégäster vinkar hon till, även om hon inte känner dem.
– Så gör vi här på Ekerö.
Folkkära Suzanne. Som av kollegerna brukar beskrivas som “omhändertagande” och “omtänksam”. Den som kommer dragande med en kopp te. Eller ingefära om någon är sjuk.
Inte heller till en okänd journalist låter hon bli: “Jag skjutsar dig till bussen, så slipper du gå.”, “Ta en kudde i soffan så sitter du lite mer bekvämt”, “Känner du att du inte hinner ställa alla frågor, så träffas vi igen”. Tillmötesgående och ja, “snäll”, säger hon själv. Samtidigt tror hon att många är rädda för henne. Kanske blandar de ihop rollfiguren med personen?
– Jag har funderat på det. Jag har ju gjort många roller som är på gränsen, “Får man göra så?”. Som när Lena Svensson, mamma i Svensson, Svensson tittar bort och gör miner för att hon tycker att dottern Lina spelar så dålig gitarr. Det är på gränsen, och det är kittlande.

Sveriges riksbitch

Hon har kallats såväl “Sveriges riksbitch”, som “Sveriges roligaste”. Hon går uppenbarligen hem hos Svensson. Tre gånger har svenskarna röstat fram Suzanne till “Bästa kvinnliga tv-personlighet”.
– Det är fantastiskt. Att få pris är jätteroligt. Jag höll på att dö varje gång. Guldmaskar, en guldbagge, och folkets pris.
Relationen till alla som beundrar henne är påfallande icke-neurotisk.
– Om folk som är med på tv har problem med att människor känner igen en på stan, så säger jag bara – tacka nej till tv. Tv har ett enormt genomslag. Jag har aldrig varit irriterad över att folk har tittat eller kommit fram och pratat. De flesta säger ungefär: “Jag måste bara få säga att du har gjort så himla mycket kul”. Då blir jag jätteglad. Det är ju ingen som slänger ur sig: “Vad dålig du är.”

Tränar yoga och pilates

Hon poserar för fotografen vig som en katt. Jo, hon tränar yoga och pilates. Vännerna beskriver henne som en “som aldrig sitter still”. Hon är ute med hunden. Rider på sin islandshäst.
Samtidigt konstaterar hon att hon befinner sig i en “ny tid” i livet. Hon börjar bli äldre. Att slänga ut madrasser på golvet och göra kullerbytta efter kullerbytta med barnbarnet kan sluta med att man hamnar på vårdcentralen för att man skadat ryggen. Det kan också vara svårt att hjula utan att värma upp.
– Så gott det går försöker jag anpassa mig. Jag är ju över 60 år. När jag var liten var en 60-åring i princip lika med en döende människa. Det är annorlunda i dag. Jag är inte rädd för att bli äldre. Det gäller att ta vara på livet. När man vaknar på morgonen ska man tänka: “jag har fått en dag till i mitt liv”. Att bli äldre innebär ju att jag får vara med.
Tänker du mycket på hur du ser ut?
– Ja, det gör jag. Det går inte att komma ifrån. Utan glasögon är det helt okej att titta sig i spegeln. Med glasögon är det mer: “Shit, vad fort det går”, och “Vad lik mamma jag är”. Men det är ju som det är.
Efter intervjun ska hon hämta sonen och sonens flickvän vid bussen. Hon har ett barnbarn och två på väg. Hon gillar att vara farmor, men konstaterar att det är en “milsvid skillnad” mot att vara mamma.
– Jag försöker hämta Nisse på dagis så ofta jag kan. Det är roligt för mig att komma in till stan. Jag vill se till att jag är en farmor som tar mig tid. Rätt och slätt för att jag vill umgås med barnbarnet. 
Är du en farmor som lägger dig i?
– I dag gör jag inte det, men jag har gjort det tidigare, innan jag förstod bättre och blev den farmor jag vill vara. Jag behövde lite handledning, upphetsad som jag var i min nya farmorroll. Kombinationen smart svärdotter, brutalt rättfram son och att jag lyssnar och respekterar, gör att jag blivit bättre, kanske till och med bra. Mamma och pappa är föräldrarna och jag ska följa deras regler. De är jättebra föräldrar. Numera är ju papporna med på ett helt annat sätt än vad jag är van vid. Det är roligt.

Barnen viktigare än teatern

De egna barnen kom tätt – i princip tre barn på tre år, och Suzanne var hemma åtta år i sträck. Men det vill hon inte göra någon stor sak av – det har det skrivits tillräckligt om, tycker hon. Hon konstaterar att livet är större än teatern, och att hon aldrig hade någon lust att gå till en teaterscen på kvällarna när tre barn hade halsfluss. Småbarnsåren minns hon med glädje.
Hur var du som mamma?
– Jag var väl förberedd. Jag var förberedd på att de skulle bli tonåringar. Att de plötsligt låg och sov hela dagarna var ingen chock för mig. En vacker dag stiger de väl upp, tänkte jag. Jag var också förberedd på att de skulle flytta hemifrån. Nu när de har flyttat undrar folk: “Är det inte svårt?”. Men jag tycker inte det. Jag är smickrad och stolt när de flyger ut. De ska leva sina egna liv, och det är inget som är konstigt eller ledsamt med det. Med varje son som har flyttat har det dessutom försvunnit fler och fler sladdar. Numera har jag knappt en enda sladd hemma.
De privata kriserna har kommit och gått, precis som de gör i ett liv. Men karriärmässigt har Suzanne haft ett sällsynt flyt. Hon har i princip aldrig varit utan jobb, och det förklarar hon på två sätt: att hon redan på scenskolan hamnade i humorfacket och att hon direkt efter scenskolan fick jobb på tv-teatern i Stockholm.
Är du rolig privat?
– Är jag rolig? Nä, det vete fan. Jag tror inte att mina vänner går runt och tänker: “Åh, hon är så himla rolig.”. Jag kan vara riktigt tungsint, dra mig undan, jag är inte rolig på det sättet.
Vad är bra humor?
– Jag avgudar Peter Sellers. Och många svenska skådespelare. Jag kan falla i fars­tun av Johan Glans. Mia och Klara är jättebra. Henrik Dorsin är ett geni, liksom Peter Dalle. Ulla Skoog. Robert Gustafsson. Det finns ganska många, och det känns konstigt att bara plocka ut några.
Sina egna kriser vill hon behålla för sig själv, och nöjer sig med att berätta om att hon har gått i terapi.
– Det har blivit en hel del KBT-terapi. I olika omgångar har jag haft behov av det. Jag kan bli väldigt melankolisk, till och med deprimerad. Och det ska man helst inte vara. Jag har blivit hjälpt några gånger. I att plöja nya banor i hjärnan. I att inte älta.
– Terapi kan vara en investering i livet. Men det är inget jag springer jämt på. Jag är egentligen en människa som mest ser lösningar, inte problem. Men depressioner är något annat, de har med kemi att göra. Terapin har alltid varit relaterad till mitt privata liv, och kommer inte ur skådespeleriet.

En sökande ensamvarg

Hon beskriver sig som en “sökare”, i så fall en “periodare”. Just nu står inte livs­åskådning på agendan. Hon har varken koncentrationsförmågan eller ron. Det är inte sådana böcker hon bläddrar i om kvällarna.
– Jag läser om foderstat för hästar. Om hur jag ska beskära träd. Om hur man gör en bra kompost. Just nu är jag mitt uppe i att leva mitt liv. Men det kommer säkert att komma perioder då mina funderingar återigen leder till ett sökande. Ofta är det andra människor som inspirerar mig.
Du brukar beskriva dig som en ensamvarg?
– Jag ser på människor runt omkring mig att de är oroade över att vara ensamma. Om det är en självvald ensamhet – som jag tror att mitt behov av ensamhet är – så är den inte farlig. Min syn på ensamhet kan komma ur att jag flyttade mycket som liten, jag hade aldrig en fast vänkrets. Det finns ju de som har vänner sen lång tid tillbaka. Det har inte jag. Samma sak med jobb. Jag skaffade aldrig ett fast jobb. Det här har format mig som människa, och gjort att jag inte är rädd för ensamhet.
En fri själ och en frilanssjäl?
– Jag har aldrig varit fast anställd. Jag har alltid tänkt att ett fast jobb inte skulle funka med mitt liv. Mitt frilanseri är självvalt. Det har handlat om att jag vill vara med familjen. Så fort jag har närmat mig en fast anställning har jag tänkt: “Men då kan jag ju inte vara påskledig med barnen”, och “Jag vill ju ha ett långt sommarlov”.

Nyfiken och påläst doer

Som frilansare har hon tvingats vara öppen och flexibel. Det passar henne bra. Hon är nyfiken. Gillar att hitta på nya grejer. Hon började rida aktivt när hon fyllde femtio. Tog dykcertifikat för några år sedan.
– Livet lever sig inte självt. Det händer inget om man inte skapar tillfällen.
I jobbet är det likadant. Hon har ett öppet sinne. För några månader sedan blev hon kontaktad av poeten Sara Paborn, som skulle göra en dikt-app och undrade om Suzanne ville läsa in några dikter. Ideellt, för den goda sakens skull, alltså.
– Jag blev jättefascinerad av henne som författarinna. Jag blev tagen av hennes dikter. Och hon blev så intresserad av hur jag läste dikterna. Hon hade aldrig hört någon läsa dikter på det sättet. Vi blev en jävla bra kombo.
Hon har också lätt att ta tag i trista saker. Hon vet till exempel hur mycket tid och kraft som går till att navigera inom vården om man har en gammal och sjuk mamma.
– Jag är en doer. Jag kan vända upp och ner på hela stadsdelsförvaltningen. Jag vänder mig direkt till de högsta cheferna – de underordnade bryr jag mig inte om. Jag är påläst. Jag kräver möten. Jag har med mig dokument där jag strukit under det viktiga med gult. Jag vet precis hur man tar sig fram inom sjukvården. Jag har lärt mig den hårda vägen.
Du orkar mycket?
– Ja, jag träffade en läkare en gång som sa att han aldrig har träffat en person som var så stresstålig som jag.

 

Av Anna Wahlgren

Bli prenumerant

Icakuriren är din självklara vän i vardagen. Veckans måltider, stöket i hallen, och människors livserfarenheter ligger oss varmt om hjärtat.
Som prenumerant på Icakuriren läser du tidningen gratis i appen FLIPP. Du kan börja läsa tidningen i FLIPP direkt efter ditt köp.

Börja prenumerera på Icakuriren idag.

Scroll to Top