En kvinna i månaden mördas av sin partner

[b]KVINNOMORD[/b] Kerstin Weigl och Kristina Edblom har under tio år undersökt alla fall där kvinnor dödats av sin partner. Läs ett utdrag ur deras gripande bok [i]I händelse av min död.[/i]

299 kvinnor sedan 2001

Kvinnorna var femton till nittioett år och arbetade som kallskänka, advokat, lokalvårdare, lärare, väktare, kantor, psykolog, kontorist, läkare, kokerska, butiksbiträde, mekaniker, flygvärdinna, tågkontrollant. De flesta slogs ihjäl hemma: i köket, i badrummet, i vardagsrummet, på tröskeln, i trapphuset, på vinden.

Den vanligaste mordplatsen är kvinnans egen säng. De dödades med brödkniv, yxa, stekpanna, telefonsladd, rep, koppel, svärd, sten, kofot, hantel. De blev strypta eller kvävda; fem brändes till döds, tre dränktes, fyrtioåtta sköts. Några trampades till döds. De efterlämnade tillsammans 246 minderåriga barn. 

För 179 minderåriga barn var det pappan som dödade mamman. 92 var hemma vid brottet. 51 såg sin mamma dödas. Flera barn försökte ingripa.

 

Ur boken I händelse av min död

Första gången Johanna Feldt hörde sin dotter dö var på ett hotell i Arvika. Advokaten ville att hon skulle vara förberedd och inte få en chock när larmsamtalet spelades upp under rätte­gången. Han bokade ett av hotellets mötesrum. 

Natten innan hade hon drömt om Anna som sa: Var snäll mot Alex. 

I rätten satt Johanna Feldt orörlig och lyssnade på dotterns dödskamp en gång till medan hon studerade Alexander Anderssons magra gestalt och orörliga ansikte. 

Nästan två år senare sitter vi i köket hemma hos Johanna Feldt på Fänriksvägen i Sunne där hon bor med sina två yngsta barn av totalt fem: fyra döttrar och en son. Hon har hämtat oss vid busstationen, klockan är bara elva, vi har hela dagen på oss. Hon frågar om vi vill lyssna, om vi orkar. Hon går och hämtar datorn, ställer den på bordet och öppnar ljudfilen från kvällen den 6 juli 2015. 

Det var en måndag. Klockan var 18.29. Sommarvärmen hade kulminerat i södra Sverige med tropiska nätter, söndagen hade varit årets varmaste dag i Arvika. Larmsamtalet från Anna Feldt togs emot av en kvinnlig larmoperatör i Örebro. 

Larmoperatören: 112, vad har inträffat? 

Anna Feldt: Det brinner i min lägenhet, det brinner i min lägenhet. 

Larmoperatören: Ja, vilken adress?

Anna Feldt (fort och med hög röst): Fältgatan 8A i Arvika. Larmoperatören: Fallgatan? Fallgatan, sa du? Larmoperatören talar med en moderlig auktoritet man kan höra hos rutinerade sjuksköterskor. Det hörs att hon är koncentrerad. Hon försöker men har svårt att avkoda de värmländska vokalerna från ett brinnande hus hundraåttiotvå kilometer bort. 

Anna Feldt säger, mycket långsamt: Fältgatan 8A. Larmoperatören: Falkgatan?

Anna Feldt säger sin adress sju gånger. Hon ropar: Fält­gatan 8A. 

Fält! Fältgatan!

Larmoperatören fortsätter gissa. Saltgatan? Parkgatan? Falstergatan? Hennes röst blir allt skarpare.

Anna Feldt: Han eldar ytterdörren, det är mitt ex som gör det. Larmoperatören: Är du instängd?

Anna Feldt: JA. Fältgatan 8A i Arvika. Nu brinner jag upp. En minut och fyrtiofem sekunder går av samtalet utan att larmoperatören lyckas uppfatta gatunamnet, och först när räddningstjänstens insatsledare i Arvika släpps in för medlyssning blir det rätt. Brandmännen hade inte behövt invänta adressen. 

Så fort de drog upp portarna för att köra ut räddningsfordonen såg de en svart rökpelare tvåhundra meter längre ner i backen. Det tog en eller möjligen två minuter att köra dit. 

Då kunde Anna Feldt inte längre tala. Hon låg under täcket. I inspelningen hörs tunga sväljningar. Flera råmande ljud. Därefter dovt knarrande pustar. Det sista larmoperatören säger är: “Räddningstjänsten är utanför dig så de är på väg in till dig.” 

Hon får inget svar. 

 

Svårt att lyssna på

Johanna Feldt står vid diskbänken med ryggen bortvänd och utan att röra sig. Lunchen, en pastasallad, är redan färdig. Ljudfilen är slut efter drygt nio minuter. Det blir tyst. Hon vänder sig om. 

– Mina döttrar har bett mig låta bli, men jag kan hantera det. Jag kan liksom lägga ljuden utanför mig själv. 

 

Fick inga instruktioner

Johanna Feldt säger att det hon lyssnar efter är luckorna, det som inte sägs, uteblivna frågor och instruktioner. Varje gång tycker hon sig lägga märke till något nytt, någon liten detalj som hon inte hört tidigare. Operatören sa aldrig till kvinnan på Fältgatan att hon skulle försöka ta sig ut. Hon frågade inte: Kan du öppna ett fönster? Kan du ta dig till dörren? 

Anna Feldt sa dessutom ­något mer till larmoperatören som insatsledaren Sven ­Larsson hade behövt känna till från början när räddningstjänsten började leta i det våldsamt brinnande tvåvåningshuset. Hon sa det två gånger. Hon sa: Jag är i sovrummet. 

Johanna Feldts lilla hus är fullt av liv; barn ropar, telefoner ringer. Hunden Benny, en ung energisk basset, skäller på någon inbillad fara utanför fönstret. På skänken i köket står en svart metallskulptur formad som en trädkrona och med krokar i grenarna, örhängen brukade dingla där. På altanen på baksidan en fyra meter lång lagerhylla med fler sotiga föremål från det nästan helt nedbrunna huset där Anna mördades. Rivningen av mordplatsen påbörjades samma dag som rättegången mot Alexander Andersson inleddes i Karlstad. De hade blivit lovade att bli insläppta och få välja ut det de ville bevara från den utbrunna lägenheten. Så blev det inte. Med grävskopa lyftes inredningen ut. 

Storasyster Linn Feldt gick dit och såg att en hög föremål låg under en presenning under ett träd. Hon tog hem vardagsföremål Anna hade vårdat ömt. Två porslinsburkar med teblad. Skedar. Gräddkanna. 

 

Hennes ägodelar är orörda

Johanna Feldt har ställt undan resten av sakerna på övervåningen, ett ombyggt loft. En brant trappa från hallen leder upp till ett trevligt rum, vita väggar, dubbelsäng, hyllor och ett litet bord med stolar. Längs med loftets långvägg står två styva bruna papperskassar. De levererades oväntat en måndagseftermiddag av en civilklädd polis. Han ringde från bilen på vägen från Arvika, då var han bara tio minuter från Johanna Feldts hus. Snart stod han i dörren, klev in i hallen och tog under tystnad fram ett kvitto. Hon skrev sitt namn på pappret mot väggen i hallen. Mellan dem stod papperskassarna. När han stängde dörr­en bakom sig sjönk Johanna Feldt ner på en stol där hon blev ­sittande länge. 

Två år senare står kassarna orörda på loftet. Inuti finns kuvert försedda med polismyndighetens klisterlappar. “Trosor”. “Linne”. “Halsband”. “Ankelkedja”. Kuverten är inte längre hophäftade, de har öppnats en gång, och lagts tillbaka i kassen. Storasyster Linn ville lukta på innehållet. Alla plagg är tvättade och fint hopvikta. Johanna Feldt har inte tittat i kuverten och inte förmått slänga dem. Vad gör man med ett mördat barns trosor? 

 

“Ingen vill lyssna”

I en plastpåse på golvet under skrivbordet ligger Annas dagböcker med början januari 2015 och fram till mordet sex månader senare. En är oskadd. En annan dagbok förvandlades i branden till en trave hårda ojämnt formade skal, som barkbitar avslitna från trädstammar. En tredje samling anteckningar är skrivna på röda blad. Linn hittade dem i en låda i sminkbordet och tog hem dem, tvättade arken försiktigt och hängde dem på tork. De små bokstäverna går att tyda delvis. På en extern hårddisk fanns skärmdumpar. Som om Anna samlade bevis, fast det var emot hennes natur. 

Johanna Feldt har läst dagböckerna lite i taget. Hon arbetar med ett pussel som inte går ihop. Bitar saknas. Flera personer vet att ett mordhot uttalats samma dag. En är polis. Under en timme fattas flera avgörande beslut. Johanna Feldt vill diskutera och analysera. Ingen vill lyssna. Åtminstone upplever hon det så. Hon känner det som att hon har en svår sjukdom som alla är rädda för. Hon försöker sig på en liknelse. Hon är en ensam liten fågelunge i ett bo som öppnar näbben och ovanför henne seglar svarta mäktiga rovfåglar. De hör inte de svaga pipen från en obetydlig fågelunge. 

– Folk säger: släpp det. De vill släta över min sorg, de säger att jag måste gå vidare med mitt liv, att jag fastnat och inte kommit någonstans. Jag tycker jag har kommit ganska långt. Jag accepterar att Anna är död, men jag accepterar inte sättet hon dog på. Jag har kvar min vrede och min klump i magen. 

En kvinna i månaden mördas av sin partner
Kristina Edblom och Kerstin Weigl,
författare till boken I händelse av min död. Foto: Sofia Runarsdotter

”Kvinnomord – ett stort samhällsproblem”

Vad är bakgrunden till att ni skrev boken?
– För tio år sedan fick vi i uppdrag av Aftonbladet att ta reda på hur många kvinnor som dödats av sina män, exmän eller pojkvänner under 2000-talet. Hur många mord var det, vilka var kvinnorna som dödats och hur levde de? 

Hur gick ni till väga?
– Eftersom det inte fanns någon tillgänglig statistik fick vi börja med att begära ut alla handlingar från polisen. Vi kontaktade även de anhöriga för att höra deras berättelser. Det blev det unika med vår undersökning. De anhöriga kände till sådant som inte stod i rättsprotokollen. 

Hur reagerade de anhöriga?
– Det var svåra samtal. En del blev rädda när det ringde en journalist och ville prata om flera år gamla mord, men i nästan alla fall ville de prata. De kände tacksamhet för att brotten uppmärksammades. De har gett oss ett enormt förtroende och känner en stolthet i att deras berättelser gör nytta. Utan dem hade vi inte kunnat göra boken. 

Hur har reaktionerna på boken blivit?
– Boken handlar om en handfull människor av de 299 kvinnor som dödats från den 1 januari 2000. Man blir påmind om att detta är ett stort samhällsproblem. Den tioåriga undersökningen har haft stor betydelse och vi vet att den följs av politiker och forskare. Det blir en kunskapskälla för exempelvis kvinnojourer. 

Kommer boken leda till förändring?
– De anhörigas berättelser skapar en förståelse för vad kvinnorna gått genom och upprinnelserna till brotten. En bok blir något annat än nyhetsjournalistiken och kan med sina längre berättelser lyfta detta svåra ämne.

Bli prenumerant

Icakuriren är din självklara vän i vardagen. Veckans måltider, stöket i hallen, och människors livserfarenheter ligger oss varmt om hjärtat.
Som prenumerant på Icakuriren läser du tidningen gratis i appen FLIPP. Du kan börja läsa tidningen i FLIPP direkt efter ditt köp.

Börja prenumerera på Icakuriren idag.

Scroll to Top