Vi satt och skickade gråtlåtar till varandra, jag och en person som jag höll på att lära känna. Sms med Spotify-länkar till sånger som får oss att böla. Ett utmärkt sätt att blotta sina känslor för någon utan att behöva visa dem.
Jag vill gärna odla en image som hård, kall och cynisk, men har hittills aldrig lurat någon. I själva verket går jag med alla känslor utanpå kroppen och hör jag vissa sånger så är det som att vrida på en kran. Stämbanden dallrar som aladåber och rösten blir tjock av gråtgröt. Jag tycker inte att det klär mig och gömmer mig därför helst under sängen när alla känslor kommer på en och samma gång.
LÄS ÄVEN: Kalle Lind: ”Vem äter skotte egentligen?” hörde jag dem hånskratta
På min lista över gråtlåtar hittar vi några självklara val: Björn Afzelius ”Ikaros” (”För som barn tar man kärleken för given …”), Vikingarnas ”Den stora dagen” (”Jaså, säger du det? Du kan inte komma från? Du tog fel på vilken dag det var?”) och Taubes ”Balladen om briggen Blue Bird av Hull” (”Karl stod surrad och glömdes ombord”). Den sista ska dock inte vara i Thåströms förstoppade version, utan hellre med någon sångare som förstår orden han sjunger.
Astrid Lindgrens ”Fattig bonddräng”
Och så finns förstås ”Fattig bonddräng”, Astrid Lindgrens stoltaste stund som textförfattare, där hon ger röst åt en av alla de anonyma gestalter som slet ut sina kroppar på den där förr-i-tiden som inte var så gräsligt längesedan. Slutpartiet, där bonddrängen står inför Gud, och trots sina synder får Herrans välsignelse, sätter varje gång fyra parallella Niagarafall ur mina näsborrar och ögon.
LÄS ÄVEN: Kalle Lind: Jag gillar inte att kassörskan kommenterar mina inköp
Störst bland levande textförfattare i den sorgesamma traditionen är Ronny Eriksson, mest känd som ståuppare men också primus motor i folkrockgruppen Euskefeurat. Hans rimmade berättelser från Utkantssverige – den unge pojken som älskas sönder av sin mor i ”Till Elias”, den cancerorolige skogsarbetaren som ber till ”Gode Gud i himmelen”, mannen som lär känna ”Flyktingarna” och sågar ner sin flagga när de skickas hem – är veritabla snorkalas för en blödig rackare.
Man kan fråga sig vad det är för sinnessjuk sida i en som får en att gång på gång närma sig de där sångerna som jag vet kommer att fälla mig till fosterställning. Varför vill jag fylla hela vardagsrummet med nedslående berättelser om oälskade mödrar, oälskade barn, barn som går under, människor som sliter ut sig och människor som tvingas ge upp? Vad finns det för nöje i att bli ledsen?
Jag inbillar mig att det ger mig kraft. Vetskapen att det finns de som har det värre dämpar ens egen självömkan. Insikten att man inte är ensam i sitt elände ger tröst. Och så kan man träffas i verkligheten, spela sina gråtlåtlistor högt och ge varandra modet att lipa offentligt.
Tillvaron är paradoxal och en av paradoxerna är att delad gråt kan vara dubbel glädje.
