Gunvor: Kram!

Hundvan: Jag tror faktiskt att det finns folk som inte är särskilt bra på något. Ovanligt dock.
 

decker52: Kram på dig med :)

-----------------------------------------------------------------------

Äter havregrynsgröt och lyssnar på Håkan Hellströms skiva Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nåt blått som jag knappt har lyssnat på sedan jag gick i åttan (läsåret 2008-2009). I början av mitt havregrynsätande såg jag en gång fel i receptet. Jag tyckte att det stod en halv matsked salt och hivade alltså ned det i gröten (ja, jag vet - otroligt korkat). VAD I HELA FRIDEN....?? blev min reaktion och tittade återigen på receptet. Det stod att man skulle ta ett halvt kryddmått salt. 

"Det är kommunismens fel att jag inte tycker om kyckling! Jag köpte mycket kyckling då jag var i Österrike, de kostade 50 öre styck", sa pappa idag då vi åt kyckling. Det kommer definitivt med i mitt Citat-dokument som jag skapade år 2009.
 

En av min lillebrors kompisars lillasyster knackade på här i lördags och undrade om han var här. "Nej", svarade jag. Sedan gick hon bara, och jag stängde dörren. Sedan stannade jag plötsligt upp mitt i en rörelse: VARFÖR SA JAG INTE HEJDÅ? VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG? Varför kan jag inte bete mig som folk? Har jag asperger?

Jag var på den affektiva mottagningen igår. Jag kom två minuter för sent (15:02). Det var fullt med människor i väntrummet, men jag brydde mig faktiskt inte om dem, utan tryckte fram en kölapp och gick till receptionen HELT utan ångest, trots att det var så många där. Det är fantastiskt.

Jag och Anna - som jag pratar med på mottagningen - promenerade till Regnbågen och fikade där. Jag var faktiskt inte jättenervös över att betala och beställa själv, fast jag räknade fel. 21+32 blir tydligen inte 50 (nej, huvudräkning är inte min starkaste sida). Jag tror dock inte att kassörskan märkte att jag trodde att det skulle kosta 50 kronor, då jag gav henne femtiolappen och öppnade sedan myntfacket och gav henne tre kronor till, LUGN SOM EN FILBUNKE utan att darra etcetera. Hur som helst, så köpte jag en liten (!!) smörkola-bakelse och en chailatte. Det kostade alltså FEMTIOTRE KRONOR. (Är så happy I could cry över att soss betalar mina och Hannas fikor...) Fikan var trevlig, givetvis. Det blev ingen pinsam tystnad, däremot blev det mycket skratt. Vi pratade om allt ifrån barnuppfostran till ansiktsrengöring (hon sa att jag har perfekt hy - inte en blemma!).

Idag träffade jag Hanna. Det regnade som sören, men det gjorde inte så mycket eftersom jag älskar att träffa Hanna. Hon hade dessutom ett paraply. Vi fikade på Roberts coffee, för en gångs skull. Det enda glutenfria de hade var kladdkaka och en chokladboll. Riktigt dåligt faktiskt - de flesta caféer har åtminstone fem-sex stycken olika alternativ. Vi tog kladdkakan, vilken var god. Lite snålt med grädde, dock... Vi drack stora chailatte's till. Jag ÄLSKAR chailatte!! Under tiden vi fikade kom det in två lokalt kända moderatpolitiker (Carl Fredrik Graf och Dag Hultefors (gud, vad töntig jag känner mig som ens vet vilka de är)), varefter jag och Hanna blev motsatsen till startruck. Vi kom dock, logiskt nog, in på politik då. Jag berättade att jag var så FRUSTRERAD under förra valet eftersom jag endast var 16 år och därmed inte var behörig att rösta. Det var hemskt.

De senaste dagarna har jag förresten tittat en del klipp på Jonas Sjöstedt. Han är så fantastisk. Älskar att han är så radikal, precis som jag. Nuförtiden förstår jag inte hur jag kunde vara socialdemokrat tidigare. Jag är vänsterpartist i både benmärgen och i själen. Kan knappt vänta tills jag får ta en vänsterpartiet-lapp i vallokalen nästa år.

Ritwa: Åh, ormar! De är fina, men jag hade nog inte vågat mata dem.

hundvan: Ja, såklart!

decker52: Haha, herregud. Vilket bus! Jag har inte lämnat in uppsatsen än....

---------------------------------------------------------------------------------------------

I måndags var jag på den affektiva mottagningen, och det var faktiskt inte psykiskt jobbigt (givetvis inte fysiskt jobbigt heller) att ta en kölapp, vänta på mitt nummer och säga mitt namn och vem jag skulle träffa i receptionen. Jag kom på mig själv med att tänka att gud, vad bra jag är. På BUP tyckte jag att det var olidligt jobbigt. Det låter kanske patetiskt - att vara rädd för att säga sitt namn i receptionen, men det var jag.

    Min samtalskontakt visste inte huruvida doktorn skulle höja dosen på cipralex'en, men hon trodde inte att det vore en bra idé då samma läkemedelstyp ju utlöste manier hos mig. Men jag har doktorsmöte om några veckor, så jag har antagligen samma dos tills dess iallafall.

Idag har jag varit så extremt groggy hela dagen. Jag känner att jag inte borde ha tittat på Barbie som Rapunzel igårkväll... (det var min favoritfilm då jag var liten och blev överlycklig då jag såg att den låg uppe på swefilmer.com. Jag upptäckte att en hel del repliker sitter i fortfarande, trots att jag inte hade sett den sedan jag var åtta, dvs år 2002. För övrigt så heter prinsen Stefan, den ena kungen Fredrik och den andra kungen Wilhelm (det finns två olika kungariken). Det känns som att det inte är samma namn som i originalfilmen, dvs den engelska versionen....) Jag stängde av filmen vid halv elva, men det är sent för mig nuförtiden. Sedan jag började med seroquelen har jag oftast däckat vid elva, halv tolv. Läste på flashback att en person får 50mg på kvällen och 150mg att sova på. Jag tar ju 400mg, och det är inte ens till sömnen egentligen, det är endast en bieffekt. En bra sådan dock.

Imorse var jag på italienskan. Vi gick igenom passato prossimo (dåtid) och annat grammatiskt mög. Efter italienskan var jag hos skolkuratorn (jag kommer att skriva mer om det längre ned i inlägget) och därefter mötte jag upp kontakt-Hanna. Först gick vi till Åhléns där jag köpte en födelsedagspresent åt min far som fyller år på fredag (en pepparkvarn), sedan gick vi till Espressohouse, där jag dessvärre åt den vidrigaste macka jag någonsin har ätit (ja, de hade ett glutenfritt alternativ!). Kall kyckling och kallt bacon och RUCCOLA-SALLAD (som jag innerligt avskyr från botten av mitt hjärta) och en vidrig dressing. Jag trodde att det skulle vara en win win-situation, då jag gillar kyckling och bacon, men nej. Dessutom var det krångligt då jag beställde mackan, jag blev bombad med en massa frågor; ville jag bre den själv (eh nej?) eller ville jag att de skulle bre den? Vad ville jag ha på den; de har en massa olika pålägg! Ville jag ha den varm? Jag som hatar uppmärksamhet tyckte att det var ett helvete)

Det där med skolkuratorn. Jag sa att jag är socialt inkompetent, varpå hon undrade vad jag menade med det. Jag svarade att jag helt enkelt inte vet vad man ska prata med människor om, särskilt inte med personer jag inte står nära. Hon undrade då om jag vill prata mer. Ja, sa jag direkt. "För att DU vill det eller för att du tror att det förväntas av dig?", frågade hon. Sanningen är nog den att det är för att jag tror att andra förväntar sig det av mig, jag själv är rätt tillfreds med att vara tyst. Jag har inte något direkt behov av att hävda mig konstant.

Det sticker till lite i mig då jag läser/ser/hör om studentfester, mössprovning eller om studenten i allmänhet. Egentligen skulle jag ha tagit studenten i år - om jag bara inte hade haft social fobi eller varit bipolär. Jag känner mig så misslyckad och vill bara kura ihop mig i fosterställning och gråta livet ur mig. Okej, det sista var väl en liten överdrift (jag vill inte dö!). Jag kommer aldrig att stå med ett plakat i studentmössa och en massa saker kring halsen och det sörjer jag, trots att jag vet att det där är trivialitet. Men ändå. Det gör faktiskt så satans ont i mig. 

Det där med att jag inte vill dö...; jag är faktiskt genuint GLAD över att jag lever. Över att jag inte lyckades med mitt självmordsförsök då jag gick i åttan och över att jag inte har försökt ta livet av mig sedan dess. Över att jag faktiskt inte dränkte mig, trots att jag var väldigt nära ett tag. Men åh... livet. Det är svårt, det är stort och jag är så förbannat dålig på att leva. Jag vet hur man flyr från den här planeten, men inte hur man stannar kvar, för att citera Lars W. Jag är rätt värdelös på det mesta. Jag är formlös och jag saknar färg, liksom. Jag är inte ens medelmåttig! Men jag kan ju faktiskt leva trots att jag är dålig på nästan allting. Jag är så glad över att jag kommer att få barn en dag, över att jag kommer bli förskollärare och över att jag har en sådan fin familj.
       Det var längesedan jag såg att himlen kan vara så blå, att gräset är så grönt, hur fantastisk Jonas Sjöstedt verkligen är, hur skönt det är med fint väder och hur tillfredsställande en bra bok och te kan vara... och hur svängig Kapten Röd är. http://www.youtube.com/watch?v=cB1nKe4oy-c; lyssna på den, liksom. Svängig!!

Min högt älskade Bengt.

decker52: Haha, jag minns faktiskt inte varför jag döpte honom till Bengt... Jag fick den av min storasyster då jag fyllde 15, och hon hade döpt den till Amon-Ra, efter den grekiska solguden eftersom ödlor gillar att ligga och gotta sig i solen typ. Jag tyckte inte alls att det passade. Jag kollade upp olika namn, och ja, fastnade för Bengt... uppenbarligen. Han är en skäggagam. Tack!

-------------------------------------------------------------------------------------

Jag hittade mina betyg från nian för någon vecka sedan. Jag hade sex VG:n, vilket jag faktiskt är ganska stolt över då jag aldrig pluggade, och dessutom hade jag den värsta depressionen i mannaminne.
   Jag blev godkänd i matte vilket var helt otroligt. G i fysik och kemi också. VG i geografi också. Jag menar; jag trodde tills för några år sedan att Flen ligger i Tyskland, Göteborg ligger nära Skåne och att Visingsö ligger i Norrland. Mitt geografisinne saknar alltså fullständigt någon form av verklighetsförankring. Jag fick även VG i svenska, historia, religion och hemkunskap. Resten G. Helt ok.

Jag var hos syven för ungefär en och en halv vecka sedan, som sa att folkhögskola är det absolut bästa för mig. Jag fick med mig ett häfte om olika folkhögskolor hem och jag satte nästan teet i halsen då jag såg vad det kostar per månad att på bo på folkhögskola. "4500 kronor i månaden får man räkna med", stod det. Jag satte trots det gem på vissa sidor, bland annat på en folkhögskola i göteborg (jag vill så gärna bo i göteborg) och ett program i någon random stad med genus-inriktning. Dock sa pappa att det inte finns en chans att vi har råd att punga ut 4500 kronor per månad.Sså det enda alternativet är folkhögskolan här i Halmstad, och visst, det kan jag finna mig i. Jag ska söka in på allmän kurs.

För några nätter sedan drömde jag att jag var hypomanisk och bestämde mig för att bli gravid genom provrörsbefruktning, sedan gick jag höggravid omkring i mataffärer. Det kändes så verkligt; magen kändes så TUNG. Jag blev otroligt lättad då jag vaknade dock, och insåg att det endast var en dröm - trots att jag längtar något enormt efter ett eget litet knytte. Fast jag är medveten om att jag inte är redo för att skaffa barn nu. Jag kan ju inte ens ta hand om mig själv, dessutom skrämmer insikten att jag ska uppfostra barnet skiten ur mig. Jag skulle bli en stereotyp jävla SKITMORSA om jag skulle få barn inom den närmaste framtiden. Jag menar, trots att jag så gärna vill se mig själv som en mycket genusmedveten ung kvinna så är jag inte det till fullo. Jag besitter en massa fördomar, jag är ju ett barn av min tid. Jag ska dock redan nu förbereda mig inför föräldrarollen och få in genustänket i benmärgen, just därför att jag längtar så efter barn och vill få barn tidigt, och då vill jag ju vara förberedd! Och just därför att jag har en barnlängtan så har jag ju ett barnintresse också. Jag tänkte köpa boken Ge ditt barn 100 möjligheter istället för två, men den är tillfälligt slut på adlibris.
"En bok för föräldrar och andra vuxna som är nyfikna på hur barn kan ges fler möjligheter i en könsstereotyp vardag.

Författarna skriver om situationer där barn könas och görs till flickor och pojkar. Fällorna och kruxen handlar om alltifrån leksaker och kläder till vänskap och känslor. Till varje fälla finns praktiska och konkreta tips. En verktygslåda för dig som vill skapa utseendemässig, språklig, vänskaplig, känslomässig och kroppslig jämställdhet", är beskrivningen. 
     Jag vill dessutom vara en så bra förskolepedagog som möjligt, som INTE könar barnen.

"Nej, du ska inte fråga honom om ni ska skaffa barn"
- Min faster Carina då jag en gång pratade om en kille jag var intresserad av. Hon känner mig mycket väl, alltså.

Blondinbella är förresten tydligen gravid (http://blondinbella.se/2013/04/29/vi-vantar-barn/#comments), och JA JAG SITTER HÄR OCH ÄR NEONGRÖN AV AVUND.

Det var ju första maj i förrgår. Nej, jag spatserade inte omkring på Halmstads torg och sjöng Internationalen. Istället sitter jag här hemma och mådde skit. Jag mådde ila, svettades och frös på samma gång samt hade ont i huvudet. Jag glömde ta mina mediciner kvällen innan så det berodde kanske på det. Jag tar ju trots allt rätt mycket. 250mg lamotrigin, 400mg seroquel, 5mg cipralex och 20x3mg alimemazin (theralen i kapselform) och oxascand vid behov. Åh, jag som var så glad i maj förra året, då jag mådde så bra att jag fick sluta med voxra'n och endast behövde ta lamotriginen. Tragiskt att jag nu tar FYRA (ibland fem) olika mediciner om dagen.

I förmiddags städade jag hela nedervåningen. Jag hann lyssna på Gyllene tiders nya cd två gånger (älskar den!). Då pappa kom hem var han jätteglad. Är det nu jag borde be om att få en systemkamera...?

hundvan: Förhoppningsvis så kommer de att stötta dig! Och tro på dig.

decker52: Herregud! Nu är jag glad att jag föddes på 90-talet...

dixies matte: Tack! Jag vet inte riktigt hur det ska bli bättre, men jag hoppas på min nya medicin.

--------------------------------------------------------------------------

Jag sitter med en kopp te (rabarber/grädd, som jag köpte idag) och är så väldigt ledsen. Jag och mamma var i stan idag och lunkade runt i väntan på att jag skulle till dietist-Eivor. Jag köpte som skrivet te, och dessutom en majblomma. Vi såg Jörgen, som mamma tidigare var förlovad med. De gjorde slut för några månader sedan. Hur som helst så satt han på en bänk mellan Phone House och Åhlens. Mamma berättade att han har börjat supa igen - han hade varit ren i två år - och har förlorat sin lägenhet och bor på gatan. Mamma ringde socialen och någon som jobbar med missbrukare som har haft hand om Jörgen. Den senaste tiden hade ingen någon aning om huruvida han var vid liv eller inte då ingen hade sett honom. Jag hoppas verkligen på att någon hann hämta honom på den där bänken. Jag höll på att börja gråta mitt i stan, men lyckades svälja gråten - men nu gick det inte längre. Det gör så fruktansvärt ont i mig. Jag förstår nog dock varför han tog till flaskan; jag antar att det är av samma andledning som jag skär mig.

För några dagar sedan letade jag i en utav pappas pärmar i jakt på mina betyg som jag fick i ettan (på gymnasiet). Jag behöver nämligen göra en kopia av dem och skicka med i ansökningen till folkhögskolan. Jag fann inte betygen, däremot fann jag utredningen från soss maj år 2010. Jag var inte med på det samtalet så hela utredningen var ny för mig och jag blev väldigt ledsen, men samtidigt bränner det i ansiktet eftersom jag skäms. Jag är ju så sorglig:

"Vårdhavarnas uppfattning
Föräldrarna uppger att Sandra skär sig från axlarna ner till fötterna och säger att hon inte vill leva. Det här med att hon skär sig sker i omgångar. Hon äter till och från och sover rätt så bra. Sandra fixar till sig ibland, men föräldrarna får ibland säga till henne att duscha. Sandra har gjort ett självmordsförsök. Det var på nyår år 2008 och då tog hon tabletter.

När handläggare frågar föräldrarna om det är något som gör Sandra glad säger de att hon tycker mycket om sin katt och när hennes två fastrar kommer.

Föräldrarna uppger att i sjuan gick Sandra mest för sig själv. Sedan började hon umgås med en annan tjej och blev då enligt föräldrarna en ny tjej i positiv bemärkning. Sedan blev de ovänner och då blev Sandra deppig och låg bara i sängen och var apatisk.

Övrigas uppfattning
Läraren Jan säger att Sandra fattar tycke för vissa människor och om hon inte litar helt på personen så går det inte. Det har hänt så med några lärare i vissa ämnen som hon har fått välja bort av den anledningen. Hon pratar gärna med lärare men inte med andra elever, förutom den nya kamraten som hon den senaste månaden har fått bra kontakt med. Det är en tjej som har liknande problem som Sandra. Hon har till och med varit ute i korrioren tillsammans med henne två gånger den senaste veckan. Vid två tillfällen har de varit ute på stan och fikat tillsammans med hemkunskapsläraren. Då gick läraren in på fiket för att kolla så där inte var någon de kände innan de kunde gå in där.
 
Analys
Sandra är en sextonårig tjej som har lång tid av dåligt psykiskt mående bakom sig och hon har under flera år haft kontakt med BUP. Hennes mående pendlar upp och ner och när hon är som sämst isolerar hon sig, skär sig och har självmordstankar. Sandras föräldrar bär på en stor oro för sin dotter och stundtals vågar de inte lämna henne ensam hemma och de gömmer knivar och medicin av rädsla för att hon ska skada sig själv. Sandras lärare från högstadiet beskriver Sandra som en begåvad tjej som kommer gå ut grundskolan med godkända betyg."

Stackars mina föräldrar, känner jag. För övrigt så håller jag på med en italienskauppgift; La mia storia. Jag ska alltså skriva om mig själv och min familj typ. Hittils har jag skrivit:
Mi chiamo Sandra. Sono nata il 25 augosto 1994. Abito a Halmstad nel un casa verde chiaro con la mia familia. La mia cinque fratelli chiamato Richard, Therése, Pauline, Filip e Emil. La mia genitori chiamato Ann-Louise e Kenth. Io ho un lucertola, si chiama Bengt.

(Jag heter Sandra. Jag är född den 25 augusti 1994. Jag bor i Halmstad i ett ljusgrönt hus med min familj. Mina fem syskon heter Richard, Therése, Pauline, Filip och Emil. Mina föräldrar heter Ann-Louise och Kenth. Jag har en ödla, som heter Bengt.)

Molto bene... Eller inte. Jag vet inte vad jag ska skriva mer. Jag vet inte vem jag är??

 decker52: Det var det sista samtalet på UPM. Där får man bara gå max 10 gånger. Jag har nu fått en ny kontakt på den affektiva mottagningen istället, där jag ska gå under en lång tid.

hundvan: Nä, att skära sig löser inget, det vet jag. Nackdelarna väger tyngre än fördelarna. Härligt att du har fått en fin lägenhet!
------------------------------------------------------------------------------------

I måndags var det första mötet på den affektiva mottagningen. I receptionisten sa att om ett år ska jag börja betala då jag fyller tjugo. Började nästan gråta inombords. Jag vill inte vara vuxen...

      Läkaren var jättetrevlig, sjuksköterskan likaså. Jag hade föreställt mig läkaren som avdelningsläkaren; dvs läskig. Men det var hon alltså inte.  Hon sa att min journal börjar år 2002. Herregud, så länge jag har cirkulerat inom psykiatrin, känner jag. Elva år hittills, och jag fyller "bara" nitton. Hon sa för övrigt att de hade sett på proverna jag tog på avdelningen att jag verkar ha problem med min ämnesomsättning och jag ska därför ta nya prover i nästa vecka. Jag har aldrig ätit lunch i skolan under gymnasiet (jag klarar inte av att äta mat inför jämnåriga) och det kanske har försämrat ämnesomsättningen? Läkaren läste även i journalen att jag har social fobi och undrade om jag tycker det är jobbigt att prata i telefon och öppna min post. Jag tycker att det är jättejobbigt att prata i telefon, men att öppna min post har jag inga problem med... (För några dagar sedan fick jag ett brev från försvarsmakten, som var lite läskigt att öppna dock. De ville emellertid endast informera om att de nu finns på instagram) Hon undrade även ifall det finns någon i min släkt som har diabetes. Jag satte nästan mitt eget saliv i halsen eftersom min morbror har diabetes. Jag hoppas verkligen att jag inte har diabetes. Jag har nog med min glutenintolerans och bipolära sjukdom.
        Jag fick en ny medicin, Cipralex, som är en medicin som tillhör läkemedelsgruppen SSRI, som endast påverkar serotoninet. Med andra ord verkar det endast på depressivitet. En biverkning var att den kan utveckla mani, vilket jag är rädd för. Sertralin och Fluoxetin, som också tillhör SSRI, utlöste båda manier hos mig. Nu tar jag; Lamotrigin, Seroquel, Oxascand, Theralen, Cipralex samt Propavan. 

Igår tittade jag på Paranormal Activity, vilket var ett misstag. Den handlar om två personer som besökts av en poltergeist. Jag tror ju på andar så jag blev ordentligt uppskrämd. Till råge på allt så vaknade jag imorse med ett rivsår på ena handen. Givetvis blev jag skrämd från vettet. Min första tanke var självfallet att nu har min poltergeist-rädsla väckt den poltergeist som sov. Jag har nämligen läst någonstans att ens rädsla lockar spöken. Jag berättade om såret för farmor, som svarade att jag har väl rivit mig på något. Då undrar jag; exakt vad skulle jag ha rivit mig på? I sömnen dessutom? Jag rev mig så hårt jag kunde i vaket tillstånd, men det blev inte ett sådant sår. Det här känns väldigt obehagligt. Jag kan inte intala mig själv att det är en slump.
 

Jag har tänkt på en sak. Han som uppfann penicillinet gjorde ju det av ett misstag; han glömde ju en odling i några dagar, har jag för mig. Ofta han bara "hmm, det här möglet kan nog användas till att bota diverse sjukdomar"? Eller hur kom han egentligen fram till den slutsatsen?

decker52: Jag vet ju att jag kan göra annat än att skära mig. Som att lyssna på musik, skriva, försöka titta på film, duscha iskallt. Möjligheterna är ju oändliga. Fast jag kan liksom inte tänka klart när jag får mycket ångest. Att skära mig är som att säga aj när man slår i tån i tröskeln.

-----------------------------------------------------------------------------------------

Jag vill ringa till UPM och gråtskrika att JAG MÅSTE FAN HA ETT DOKTORSMÖTE NU! Fast givetvis skulle jag aldrig komma mig för att göra någonting sådant. Jag är subtil och därför håller jag käften och ringer inte till UPM och gråtskriker. På avdelningen höll jag också käften. Jag höll alltid käften. Jag höll käften då jag ville hänga mig i duschslangen, jag höll käften då jag ville slå sönder blomkrukan, jag höll käften då jag mest av allt ville skrika. Min första överläkare  som jag hade på BUP, sa följande i maj 2010: "Hur ska vi göra med dig, Sandra? Du vill ju inte bli frisk och då blir det svårt att hjälpa dig. Och du är smart: om du kommer till avdelningen så vet du hur du ska manipulera personalen så att du kommer ut därifrån. Jag vet inte hur jag ska göra med dig, men det kanske är bäst om vi höjer dosen på medicinen." och ja, naturligtvis hade han rätt - men jag tror ju knappast att det krävs smarthet för att veta hur man ska ta sig ut från en psykavdelning. Man håller helt enkelt käften om hur dåligt man mår, ler och säger istället att "jag har fått ett nytt perspektiv då jag har suttit här inne, jag vill leva". Jag får nog hålla tungan rätt i mun på nästa doktorsmötet så att jag inte blir inlagd igen, om doktorn skulle anse att seroquel'en inte har varit tillräckligt effektiv. Jag vägrar iallafall att lägga in mig frivilligt då jag mest känner mig patetisk och skuldmedveten, jag menar; jag har mina aningar om vad en sådan vårdplats kostar per dygn. Kost och logi, som jag inte betalar ett öre för då jag är under tjugo (eller när det nu är man är tvungen att börja betala för psykiatrisk vård).

Skolkuratorn frågade mig vad jag gör på dagarna förra gången jag träffade henne. Jag svarade att jag tittar mycket på Beverly Hills 90210, men att jag de senaste dagarna hade tittat på flera Beck-filmer. Hon undrade förvånat om jag gillar Beck. (Jag har tidigare nämnt att jag inte finner något som helst intresse i varken deckarböcker eller deckarserier.) Jag svarade att jag tycker om Mikael Persbrandt… Och det är faktiskt den allra främsta anledningen till att jag tittar på Beck. Att jag föredrar Beck före Wallander beror inte på handlingen, om man säger så. Jag finner förresten den äldre Mikael Persbrandt mer attraktiv. Det känns inte som att jag borde tycka det. Jag är 31 år yngre än honom (ja jag har givetvis googlat på honom). Liiiiiiiite stor ålderskillnad. Hur som helst så stör en sak mig i Beck - levande begravd. Nämligen: en man dog som följd av en överdosering av Propavan. På sjukhuset sa en läkare att han hade tagit en överdos av sin "schizofreni-medicin". Det stämmer inte. Propavan är endast ett SÖMNMEDEL.
 

I onsdags förra veckan var det skolmöte. Jag tror inte att jag kommer att klara av att komma tillbaka till klassen. Jag har enbart gått på italienskan den här terminen då jag inte har orkat någonting annat. Det är svårt att bry sig om en gymnasieutbildning när man håller på att dö inuti. Dessutom så är jag så vansinnigt kvävd i min klass. Skolkuratorn sa att komvux eller folkhögskola faktiskt är ett alternativ och efter det har jag tänkt en del på det. Jag tror att det blir så. Det blir en omväg, men hellre en omväg än ingen väg alls.
     Dessutom så var praktik på tal. Det var också skolkuratorn som föreslog att jag kanske kan praktisera istället för att endast sitta hemma och isolera mig. Jag berättade nämligen en gång att jag mådde bättre då jag praktiserade på lekiset (aldrig har jag mått lika bra som jag gjorde då jag praktiserade där). Hon ska iallafall höra av sig till min före detta handledare och be henne ringa till lekiset och se om det finns möjlighet till praktik där igen. Jag är inte alls säker på om jag vill praktisera, men att sitta hemma och titta på Beck-filmer fungerar ju inte i det långa loppet. Det finns väl en gräns för hur ickeproduktiv man får lov att vara, liksom.

Igår blev jag lurad, av min lillebror.
Flip: Det är första april idag.
Jag: Ja...
Filip: Visste du att vi har elva fingrar?
Jag: Va? Det elfte fingret är alltså dolt?
Flip: HAHAHA! april april!!!
 
Jag var alltså en väldigt dum sill, men om vi skulle haft elva fingrar så hade Filip vetat det.

Idag var det sista mötet med min samtalskontakt på UPM. Hon sa att det eventuellt finns tillgång till "patientutbildning" på den affektiva mottagningen, som jag ska börja gå till i nästa vecka. Alltså; man lär sig mer om sin sjukdom. Typ som en föreläsning, tror jag. Den finns även för anhöriga, fast de går i en annan grupp. Dessutom finns det bipolärgrupper, där de bipolära berättar om sina erfarenheter och sådant. Det är nog ingenting för mig som har social fobi, men just därför vore det bra att gå på det.

 decker52: Exakt! Kram.
-------------------------------------------------------------
I tisdags jag efter för min snålhet och blev återigen medlem i SSU - för att jag ju vill fortsätta få medlemstidningen för 20 kronor per år istället för 150 som den ju kostar om man inte är medlem. Snålhet när den är som värst alltså. Jag får förresten fortfarande hem brev från SSU här i Halmstad. De vill att jag ska komma på DÅK (distriktsårskonferans) och annat mög.

I torsdags åt jag kinamat med min kontaktperson, på Kinabox. Först tänkte vi äta på en annan kinarestaurang, men jag vågade inte. Personalen verkade nämligen inte alls vara säkra på vilket som innehöll gluten eller inte. Exempelvis sa en av dem att jag kunde äta nudlarna. Jag kan inte äta nudlar. Visserligen kan jag äta risnudlar, men tro mig; man ser när det är risnudlar då de är ljusa och tunna - och det var inte de nudlarna. Jag vågade inte chansa; jag spyr nämligen som en kalv då jag har fått i mig gluten, så vi åt alltså på Kinabox och jag blev så mätt att jag knappt kunde röra mig - som alltid då jag äter det. Man får ju alltid så jättemycket mat, och iochmed att det är så gott så har jag ju inte vett att sluta äta då jag egentligen är mätt.

I brist på annat att skriva så har jag nu tänkt skriva om mitt självskadebeteende. Jag började att skära mig då jag var tolv år. Jag minns faktiskt inte hur jag kom mig för att göra det; men jag måste ju ha läst om självskadefenomenet. Att avsiktligt skära sig med rakhyvel är väl inte direkt någon tanke som uppstår ur det tomma intet, liksom. Hur som helst så gjorde det väldigt ont, vilket var föga förvånande då min hud inte hade varit med om den smärtan förut. Men som ni säkert vet, så vänjer ju huden successivt sig vid smärta.
        År 2006 var jag tolv år, och det har inte gått ett enda år utan självskador sedan dess. Dock har de blivit allt mer sällan de senaste åren. Mitt värsta självskadeår var år 2009, men även år 2010 var ganska fullt av självskador. År 2011 och 2012 och i år kan jag räkna precis - år 2011 var det en gång. År 2012 var det fyra gånger. I år två gånger, hittills.
          Förr dolde jag varken mina armar eller ben då jag hade skurit mig, vilket jag ångrar idag. Det var patetiskt; anledningen till att jag inte dolde dem var att jag ville få uppmärksamhet. Jag erkänner det. Dock har jag givetvis aldrig skurit mig på grund av mitt uppmärksamhetsbehov; men jag har ju som skrivet visat mina skärsår på grund av det. Alltså gick jag på stan med armarna (och benen då det var riktigt varmt) fulla av sår. I skolan. Hemma. Jag skäms då jag tänker tillbaka på det - särskilt med tanke på att jag gick så i skolan - jag kan ju tänka mig hur de andra eleverna tänkte. De föraktade mig nog; jag var ju en attentionwhore och jag tror inte att särskilt många verkligen förstod anledningen till varför man skär sig - varför det hjälper. Hur desperat man är, vilken fruktansvärd ångest och självhat man besitter då man måste fokusera på den fysiska smärtan för att orka leva. Jag har tillochmed hört personer som tror att man endast gör det i hopp om att dö, men oftast är det förmodligen inte så. Givetvis finns det säkert personer som skär sig som en självmordshandling - det finns ju människor till allt - men det är säkerligen inte majoriteten. Det finns ju tillochmed dem som råkar skära av senor och artärer av misstag.
     Ni kanske undrar hur mina anhöriga reagerar på mina självskador? Mamma är helt okej med det. Hon har sagt att jag får skära mig bara jag torkar upp blodet efter mig. Ja, min mamma är ganska kall. Min pappa blir arg, men jag vet att det är för att han är rädd. Min syster söker igenom mitt rum varje gång.

Nu ska jag snart gå hem till min farmor och titta på Mästarnas Mästare.

dixies matte: Åh, tack! Nja, jag har funderat på att skriva en biografi typ. Längre fram i livet... Jag tycker det är svårt att skriva fiktivt. Kanske blir det en blandning! Jag har tagit fem olika antidepressiva mediciner och jag har inte gått upp i vikt utav någon av dem, som tur är. Men jag tänker mig att även om jag kommer må bättre på det stora hela psykiskt så kommer jag att trivas mindre med mig själv.

decker52: Tack! Ja, det kan ju ta ganska många veckor innan medicinen verkar fullt ut. Men jag har börjat att må lite bättre, iallafall i korta stunder, och det är ju en framgång. Kram!

--------------------------------------------------------------------

För några dagar sedan tog jag Oxascand, vilket är en form av benzo, för första gången på tre år. Det var chefsöverläkaren på BUP som skrev ut det till mig vid den här tiden år 2010. Jag tog bara det ett fåtal gånger - sedan började jag generellt må bättre - så jag har flera kartor kvar (dock så har pappa låst in dem så att jag inte ska kunna ta en överdos). Jag ska uttrycka på nästa doktorsmöte att jag vill få mer utskrivet. Jag ska dock försöka att inte ta dem för ofta då det ju är beroendeframkallande. Men hellre beroende än ett självmord, som chefsöverläkaren sa.
      Fast min nuvarande doktor kanske inte vill skriva ut det. Nu har jag nämligen bara en lugnande medicin utskriven; nämligen kapselformen av Theralen och den hjälper inte mig särskilt mycket. Egentligen ska jag ta tre tabletter varje dag - morgon, lunch och kvällsmat. Jag tar dem då och utöver det brukar jag ta fyra-fem stycken på en gång, men jag upplever inte att det hjälper.

Jag är just nu lite trött personer som säger att jag inte är ensam om att må såhär dåligt - som om det skulle hjälpa och som om jag inte redan vore medveten om det. Min ångest och min svärta krymper inte endast för att andra också känner ångest och svärta. Jag känner ingen form av samhörighet och vetskapen om att en massa andra personer mår lika dåligt som mig - vissa säkerligen ännu sämre - gör mig snarast mer nedslagen än tvärtom. Jag hade nog på ett sätt föredragit att vara fullständigt E N S A M med min ångest, med min manodepressivitet, med min socialafobi - då jag ju vet hur kvävande det är, hur det alltid tar sig igenom allting, hur satans ont det ständigt gör att överleva. Jag önskar ingen annan människa det - så varför skulle jag finna det upplyftande att höra att det finns personer som har samma ångestproblematik som mig? (Visserligen borde jag kanske bli lite inspirerad av personer som har legat på botten men tagit sig upp. Typ Sofia Åkerman. Men det gör jag oftast inte då jag mår som sämst.)

Häromdagen fick jag följande meddelande utav en 25-årig sverigedemokrat: "Hjärndöda lilla människa du borde nyktra till från AFA-äcklen som bara sprider våld och lögner". Min första reaktion var en chock; han är alltså 25 år och gick till personangrepp enbart på grund av att jag inte är sverigedemokrat. Jag har nog aldrig tidigare stött på någon mer fördomsfull människa. Jag är liksom inte med i AFA (http://sv.wikipedia.org/wiki/Antifascistisk_aktion_i_Sverige). Jag tycker inte det är vidare konstruktivt att kasta sten på människor.

Jag och pappa tittade på Smartare än en femteklassare i lördags och jag kunde faktiskt en fråga (tro mig. Det är en bedrift, jag har totalt glömt bort det jag en gång lärde mig i femman), nämligen: "Vad kallas ett förslag i riksdagen?". Svaret var för mig givet: MOTION! Han som svarade i programmet var däremot säker på att det var proposition, efter engelskans proposition = förslag. Han svarade alltså proposition - trots att alla barn hade skrivit motion. Jag var så frustrerad. Proposition är ett svar till ett förslag, enkelt förklarat. Tro mig; jag har B i samhällskunskap (vilket enligt min mentor samt skolkuratorn är ett väldigt högt betyg - A är dock det högsta - eftersom min samhällskunskapslärare är väldigt hård då det gäller betygssättning. Samhällskunskapsläraren har förresten sagt att jag är - nu var då jag inte längre har samhällskunskap - en utav hennes duktigaste elever). Dessutom läste personer upp motioner på ett SSU-möte jag var på så jag vore ju trög om jag inte förstod vad en motion är.

I söndags var jag hos farmor och tittade på Mästarnas mästare. Det är en slags tradition vi har - att jag går dit, dricker te och tittar på det med henne. Jag hejar alltid på personer av fullständigt random anledningar - i den förra säsongen hejade jag mest på "den rödhårige" (en ishockeyspelare har jag för mig. Jörgen?) enbart för att han var rödhårig, lång och hade en sned näsa. Men då det började gå bra för honom så blev jag mycket ambivalent och började heja på en gammal handbollsspelare också/istället (ja, jag vet - ambivalens i sin brutalaste form). Det känns lite som att jag uppvisar vissa borderlinetendenser då det gäller detta tävlingsprogram. Men just nu hejar jag på Bernt, egentligen mest på grund av att han ligger sist tävlingen. (Ja jag är väldigt "awwwwwww"-ig)

 dixies matte: Jag hamnade där eftersom Seroquel'en inte hade fungerat, och doktorn på UPM ansåg att det bästa var för mig att läggas in så att de kunde ha uppsikt över mig medan de ändrade medicineringen... När jag mår bättre ska jag nog bli politiskt aktiv igen. Det var bra för mig; att komma ut och prata med likasinnade.

decker52: En hel månad?! Låter segt. Jag var ju bara inlagd i sex och ett halvt dygn men det kändes som flera veckor.
---------------------------------------------------------------------------

Iförmiddags var jag hos skolkuratorn och det var nog det mest ärliga samtal som jag någonsin har haft med någon professionell. Jag berättade det som gör ont att det även gör rent fysiskt ont att andas; om min föredetta vän Emelie  - om att hon inte behöver mig längre, om att hon inte vill vara med mig, om hur långt hon har kommit och hur långt jag inte har kommit, om att hon inte har hört av sig till mig, om hur uppenbart hon missvisar mitt sällskap, om hur fullständigt oviktig jag är för henne, om att jag brukar drömma om henne på nätterna och att jag därefter vaknar brutalt heartbroken och nedslagen - och om min föredetta bästa vän Gabriel;  om hur mycket jag saknar honom, om hur mycket han har betytt för mig, om hur han räddade mitt liv, om hur infernaliskt ont det gör att varken han eller Emelie behöver mig längre. Skolkuratorn sa att jag uppenbarligen  söker efter en kontakt som förstår mig. Och nja... - jag saknar Emelie och Gabriel. Jag vill inte ha några nya! Jag vill tillbaka; jag vill vara behövd, jag önskar att jag inte vore en sådan jävla IDIOT, jag önskar att jag vore kapabel till att upprätthålla betydelsefulla relationer.

Efter att jag hade varit hos skolkuratorn så promenerade jag till stan och efter halva vägen dök det plötsligt upp en ung kille bredvid mig.
Han: Hur mycket är klockan?
(Jag kollade klockan på mobilen)
Jag:  Fem i halv ett.
Han: Aha. Fem i halv ett... vad ska du göra nu?
Jag: Jag ska träffa min kontaktperson.
Han: På arbetsförmedlingen?
Jag: Nej... hon ska ta med mig ut lite, annars sitter jag mest hemma.
Han: Aha, okej... tack för hjälpen!
Jag: Lugnt... hejdå
Han: Hejdå! (log stort)

Min första tanke var: HAN KOMMER SLÅ IHJÄL MIG OCH DÄREFTER SLÄNGA MIG I ETT DIKE NÅGONSTANS. Ja, jag är en dramatisk person. Jag berättade om händelsen för Hanna, men hon trodde att han kanske var intresserad av mig; annars hade han ju bara gått vidare efter att ha frågat om klockan, tyckte hon. Jag själv vet inte. Det var mest konstigt.

I lördags stundades det kalas för min lillebror Filip, som fyllde sjutton. Det är fullständigt vansinnigt. Tiden har snurrat fort. Hursomhelst så firades han i lördags av släkten på pappas sida. Bland andra så var min syster Therése och hennes fästman här, och det var väldigt trevligt att träffa dem då vi träffas hemskt sällan. De åkte till Gambia i måndags. Farmor sa till dem att de inte ska åka till bushen där, eftersom hon kände några personer som hade varit där och talat med en medicinman och de var jättekonstiga då de kom hem till Sverige igen. Det tog flera veckor innan de blev normala.

Jag är nu nästan säker på att jag faktiskt hade behövt stanna kvar på psyket. Jag hade inte tänkt igenom utskrivningen på något sätt - jag ville bara därifrån. Jag ville hem, och sova i min egen säng. Sjukhussängen var så infernaliskt obekväm; hård madrass, obekväma kuddar och några millimeter tunt täcke. Jag ville inte bli väckt 07.30 av en skötare. Jag ville inte äta sjukhusmat bland andra psykpatienter på bestämda tider. Jag ville inte behöva gå igenom dagrummet och tillbaka igen för att ta en förbannad kopp te. Jag ville inte att sjuksköterskor skulle komma med medicin till mig 08.00, 14.00 och 20.00. Men åter till inledningen; jag har börjat att tveka på att min utskrivning var det bästa för mig. Det första jag gjorde då jag kom hem i måndags var nämligen att googla på ifall mina nya mediciner ledde till döden genom överdos. Jag hoppades på det, men jag tror inte att det ska vara så dagen man har skrivits ut från psyket. Man är ju på psyket för att man är en fara för sig själv. Då jag satt på psyket tyckte jag att jag mådde mycket bättre än vad jag gjorde tidigare, men tyvärr har jag nu börjat inse att det troligtvis var ett luftslott. En illusion. Jag tror att allting i proportion mot en låst psykavdelning verkade så tilltalande att jag trodde att jag mådde bättre på riktigt. Nu då jag har landat i att vara hemma, så inser jag att: fan, nästan en vecka med tvångsvård på psyket inte har gjort någon större skillnad.

Doktorn på UPM har yttrat vissa funderingar på att sätta mig på Litiumbehandling. Jag är ytterst tveksam till det. Jag är medveten om att det är en bra medicin för bipolära då den motverkar både mani och depression - men jag har läst att den nästan uteslutande leder till viktökning. Jag antar att det psykiska måendet borde prioriteras högre än några kilos övervikt, men jag kan inte bortse från viktökningen och jag föraktar mig själv för det. Man ska dessutom ta regelbundna blodprov för att kontrollera att man har rätt dos.

dixies matte: Tack! Jag ska göra en del svenskauppgifter hemma.

decker52: Matte, fysik och kemi? Oj! Imponerande. Jag förstår ytterst lite i de ämnena. Jag vill ju bli förskollärare, men vem vet, jag kanske också ändrar mig i framtiden.

------------------------------------------------------------------------------------------------
För att tvångsvård enligt LPT ska bli aktuellt måste följande villkor vara uppfyllda:
Lider av en allvarlig psykisk störning.
Har ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård (vården kan ej tillgodoses på annat sätt än genom inläggning).
Motsätter sig frivillig vård eller att det "till följd av patientens psykiska tillstånd finns grundad anledning att anta att vården inte kan ges med hans eller hennes samtycke".
- Wikipedia
 

I tisdags (26/2) blev jag tvångsinlagd på psyket. Låst avdelning. Jag blev utskriven igår. "Redan?", undrade en person i min närhet. VADÅ REDAN? 6½  dygn på en låst psykavdelning på vilken man varken får använda använda mobil - bortsett från i ett särskilt rum, på bestämd tid, samt på promenader, även det på bestämd tid - eller dator är lång tid. Tiden på avdelningen gick så långsamt att det kröp i hjärnan av obehag.

Fönsterna på avdelningen är låsta, dörrarna in till avdelningen likaså. Balkongen är inglasad. Om man vill ha duschslangen så måste man be om den (dessutom så knackar personalen på för att kontrollera att man inte har hängt sig i den), och om man vill ha persiennerna nere måste man också säga till, då det inte finns något snöre. Man måste ha skorna inlåsta i ett skåp - på grund av snörena. En personal låste även in min reflex; jag vet inte om det berodde på själva snöret - det är inte så långt - eller på säkerhetsnålen. Kanske var det en kombination.

Det var doktorn på UPM som ville lägga in mig. Jag vägrade, varpå hon skrev ett vårdintyg i vilket det stod att jag skulle bli LPT-ad om jag inte ville läggas in. Och det ville jag ju inte, så åh, konsekvens. Alla sköterskor och skötare var snälla, men givetvis hade jag mina favoriter. Angående medicineringen så tar jag numera, bortsett från Lamotrigin och Seroquel, även Propavan och någon slags kapselform av Theralen.

Dag 1
Jag fick rum 5, som ligger precis bredvid dagrummet vilket både var positivt och negativt. Positivt då jag hörde att personer fortfarande var vakna på natten (jag hade lite den där känslan som man hade då man var barn och ens föräldrar fortfarande var vakna). Negativt då ljuden stundtals var irriterande.  

Då jag satt på rummet och åt pyttipanna, som var dagens kvällsmat, slog det mig hur tragisk jag var; "Här sitter jag, tvångsvårdad på psyket och äter kvällsmat ensam på rummet". Men jag var inte förvånad - och helt ärligt; vem var förvånad över det?

Jag fick in en hyrtelefon på rummet. Inte en trådlös, vilket förvånade mig då det den ju hade en lång sladd. Varför var den tillåten och inte skosnören?

Började få Theralen.

Dag 2
På morgonen tog en glad sköterska blodprov på mig, i min vänstra hand. Hon undrade om jag tyckte det var jobbigt med blodprov. Jag svarade att nej, det tycker jag inte - bara jag slipper se mitt blod fylla provrör efter provrör. (Jag finner blod oerhört obehagligt. På något sätt får jag känslan av att livet håller på att rinna ur mig.)

Min ena faster Lotta kom på besök vid elvatiden. Hon gav mig en lång kram och kolachoklad i en tillsluten grön strut samt en gul ros. Då Lotta hade gått så var det möte med avdelningschefen/läkaren (jag kom aldrig underfund med vilket av det hon är).  En ung manlig AT-läkare (eller ST-läkare. Jag minns inte vilket. Ja, jag har dåligt minne då det gäller sådana saker - jag lyssnar inte riktigt) var också med. De undrade bland annat om jag hade några självmordsplaner, och idiotisk som jag var så svarade jag - utan att tänka mig för - att "jag skulle vilja dränka mig". Det var sant, men det var ju föga förvånande att avdelningschefen/läkaren sa att jag hade fortsatt LPT. AT/ST-läkaren undrade om jag hade tankar på att skada mig själv på avdelningen. Jag svarade nej, tack och lov. Men jag erkänner - en och annan tanke på att kasta blomkrukan som jag hade på rummet i golvet och skära mig med bitarna flög förbi. Visserligen skulle jag givetvis aldrig göra det. Det bestämdes att jag skulle få Propavan.

Dag 3
Min mamma kom och besökte mig, med den dagens nummer av Aftonbladet och Marabou White. På kvällen åt jag ute bland de andra på avdelningen. En kvinna som såg ut att vara i 35årsåldern undrade vad jag hette. Jag svarade givetvis att jag heter Sandra varpå hon sa att det var fint (det är den första personen i mitt liv som har sagt det! Viket är förståeligt). Jag undrade därefter vad hon hette och då hon hade berättat vad hon hette så sa jag att hennes namn också var fint och hon såg glad ut.  Efter kvällsmaten besökte min syster Pauline mig. Hon hade med sig två böcker till mig som hon hade köpt på bokrean. Bland annat en om Olof Palme.

Dag 4
Min andra faster Carina besökte mig. Mamma besökte mig efter henne, och vi löste korsord. Det var laxpasta till lunch. Jag trodde inte att det skulle vara gott, men det var det. Carina skickade upp någon slags blåbärsmousse och grädde till mig på lunchen (hon jobbar i köket på sjukhuset).

Lotta besökte mig på eftermiddagen, och hade med sig en blå anteckningsbok i vilken hon sa åt mig att enbart skriva positiva saker i. Hon berättade en rolig historia om en fågel som hon råkade köra på en gång, som hon upptäckte först då hon kom hem och såg fågeln vara fast fullständigt stendöd i fronten... Vi promenerade lite på Galgberget och jag fick en Marabou Dekat.

Dag 5
Hände cirka inget, bortsett från mat.

Dag 6

Hände inte heller något, mer än mat.

Dag 7
Blodprov på morgonen igen. Därefter kom det en ung, good looking manlig sjuksköterska in med frukosten på mitt rum. En mycket charmig ung man, måste jag säga. Mamma besökte mig senare på förmiddagen. Vid halvtolvtiden var det återigen möte med avdelningschefen/läkaren som skrev av LPT:t. Då jag hade blivit utskriven fikade jag med Carina på Fribergs.

Nu sitter jag hemma, men jag börjar tveka på om mitt beslut att skriva ut mig (jag hade fått stanna kvar på avdelningen frivilligt) var rätt. Jag är så ambivalent. Jag vill absolut inte vara inlagd, men samtidigt kanske det vore det bästa.