Jag önskar att jag hade varit så upptagen att jag inte har HUNNIT skriva här, fast jag gör i princip ingenting så det finns liksom inte så mycket att skriva om... Det händer typ ingenting i mitt liv. Äter knäckebröd med ost. Läser gamla nummer av Veckorevyn. Äter gröna äpplen. Läser Det kommunistiska manifestet. Klagar på vädret (vilket väder det än är! Om det är regnigt och tråkigt, jag ba ÅHH DET ÄR INGET SOMMARLOVSVÄDER, och när det för en gångs skull är fint väder så klagar jag på att det är för varmt). Lyssnar konstigt mycket på Magnus Uggla.

Saker som ändå har hänt den senaste tiden:

- Har nu gått klart en hel årskurs!! Känns bra.
 (Mina mentorer är underbara och min klass är ganska bra den med. På skolavslutningen applåderade vi åt:
- Två tjejer som hade bakat superfina cupcakes (som jag dessvärre inte kunde äta pga min glutenintolerans, it sucks to be me. Fast min mentor Lisa trodde att jag var nyttig och att det var av den anledningen jag inte åt, det är lite fint att hon har så höga tankar om mig!).
- En tjej som hade tagit lila blommor från allmän plats.
- Min mentor Jan-Olof som hade köpt Coca Cola och Fanta åt oss ("Socialstyrelsen skulle nog anmäla mig om de fick reda på att jag köper läsk till eleverna", sa han och jag tror att jag älskar honom.)
- Lisa som hade tagit med sig en liten bordsflagga av trä.

Det allra största ångestmomentet inför nästa läsår är IDROTTEN. Har inte varit med på idrotten sedan tre lektioner på höstterminen i åttan år 2008. Är rädd för att personer ska skratta åt mig (för ja: personer i min klass har verkligen skrattat åt en tjej i klassen som NÄSTAN är lika dålig på idrott som jag vilket  otroligt omoget, vi går ju på gymnasiet för guds skull!). För tro mig: jag är världssämst på idrott. Totalt värdelös.)
 

- Mamma har köpt en kattunge som heter Ceasar. Jag kom med en massa förslag; Jesus, Aristoteles, Turkiet, Abraham mfl. Fast det var min lillebror Filips förslag - Ceasar - som vann. Han är busig och söt och gillar att anfalla mina långklänningar. Han gick förresten på min laptop en gång vilket resulterade i att musplattan låstes. Det löste jag dock genom google och genom att låna musen till mammas stationära dator och ändra musinställningen. Känner mig märkligt stolt över detta faktum. Jag löste för första gången i mitt liv ett tekniskt problem, och det är en sensation! Filip brukar förresten gå runt med Ceasar som en bebis och säga saker som "ohh det där är en lampa!!" och "Behöver du rapa?" man ba: ... ok...

- Har hittat en vattenkanna i källaren, som min pappa köpte i Östtyskland på 80-talet. Jag kommer kräva att jag ska få ta med den när jag flyttar hemifrån så att jag kan ba "Nä nu sätter jag på kannan!" och så kan jag alltid ha den stående på en utav de innersta spisplattorna, precis som i Beverly Hills 90210.

- Har ÄNTLIGEN varit hos ortopeden. Går tydligen 10 grader snett med den vänstra foten och 15 grader snett med den högra, så ska köpa individuellt anpassade inlägg för 1600 kronor (ska dit den 16:e augusti igen för att utforma dem). Känns ju jättekul, det täcks inte av bidrag heller.

- Har haft ett avslutningssamtal med min socionom på UPM (ungdomspsykiatriska mottagningen). Det kändes sorgligt. Hon jobbade på BUP tidigare, jag har gått hos henne sedan jag var 14 (som jag tror att jag har skrivit här tidigare). "Du hör inte hemma inom psykiatrin längre", sa hon och jag ba "va? Hör jag inte hemma inom psykiatrin? Jag har hört hemma inom psykiatrin sedan jag var sju år! VAR HÖR JAG HEMMA NU DÅ?"  Ack, så dramatisk jag är. Det borde ju kännas underbart att jag inte är i behov av psykiatrin längre men det känns mest... konstigt.

För några dagar sedan tittade jag och mamma på ett program om bipolära barn. Det var som att se på mig själv som liten, jag uppförde mig EXAKT som dem (vilket inte är konstigt med tanke på att jag ju är bipolär). Fruktansvärda och långa utbrott - jag brukade slänga ner tavlor från väggarna, kasta ut saker ur bokhyllor och förstöra saker i allmänhet. I programmet sa de att många bipolära barn har OCD vilket jag också hade. Ett av barnen i programmet såg en röd man. Jag brukade prata om rymdmänniskor och fråga mamma vad hon gjorde på denna planeten, enligt henne. Var tydligen störd redan då, haha.

I typ onsdags var jag, pappa och mina småbröder på ett glasscafé i Tylösand och jag kom underfund med att jag gärna hade velat bo där. I Tylösand alltså, inte bara på grund utav glasscafét då men det spelar naturligtvis också roll. Men det kan jag ju glömma med tanke på förskollärarlönen, om jag inte skaffar en rik partner då.

Det är typ allt som har hänt MEN ska, ännu en gång, försöka skriva här mer.