Annons:

 

 
Stäng X
 













































































 
 
 
13-11-08 06:38 | Mammaallmighty | 3 kommentarer |

 

Det kan man verkligen säga, att det är länge sedan jag skrivit här. Varför? Tja ICA-bloggen krånglar vansinnigt ofta och jag tycker det är ganska trist att hålla på att trassla. Man kan inte byta stycke tex - då åker det man just skrivit ner och det blir inte kul precis...så att blogga här har varit minst sagt besvärligt. Skriva allt utan mellanslag är inte heller skojigt men så får det ju bli. Det mesta är som vanligt här - vi väntar med spänning på att Lilla Hjärtats lillasyskon ska födas, vars ankomstdatum var 4/11 så han/hon är försenad mao. 22-åringens arbete och boende har bytt plats, de lämnade en vansinnigt stor gård för en något mindre men 22-åringens bostad är sannerligen flera strån vassare än förra, bara det att ha dusch och toalett inomhus är en fröjd för henne. Jag vet sannerligen inte när jag kan blogga igen för trasslandet och krånglandet här upphör aldrig så vi får väl se, ha det gott så länge...facebook fungerar ju tack och lov så där kan man ju alltid återfinna mig om man känner för att ta del av vad som händer hos mig.

Kategoriserat som Mina tankar
 

13-09-01 07:15 | Mammaallmighty | 1 kommentar |

 Gode tid som det har stormat denna natt och fortfarande gör! Det känns onekligen som om detta är den första riktiga höststormen - suck!

Hösten är verkligen definitiv nu trots att termometern sa 10+ klockan 5.20 och trots att jag vet att termometern garanterat tar sig upp till 20+ under dagen så är det något i luften som tjoar "Hurra! Det är höst"

Jag tycker mycket om hösten ur de flesta perspektiv men inte att det är mörkt på morgonen!

Det ljusnar inte förrän straxt efter halvsex så det blir i dunklet vi får kliva ut Wilma och jag.

Men annars är hösten en fin årstid...just detta att vi har årstider är förtjusande trevligt det måste jag säga.

Veckan i Stockholm var prima med många nya klienter och det är ju både trivsamt och intressant.

Igår hade vi gäster från bittida till sent och det var såklart urmysigt. 

När jag kom hem i fredags hälsades jag av 5 ystra hundar i varierande storlekar, vi har 2 stycken inackorderade tom onsdag och det är ju skojigt. Fem hundar gör ingen skillnad mot tre kan jag tycka och det är som när alla barn bodde hemma, om vi var nio eller fjorton till middagen gjorde inte precis någon större skillnad, alltid var det några som hade kompisar med hem som behövde middag.

Jag har aldrig någonsin förstått varför kompisar inte får ta del av det som äts när de är hos någon!

Hos mig har det alltid varit självklart att ingen ska vänta i någons rum medan det fikas eller äta.

Kanske var det därför barnens kompisar gärna lekte hos oss?

På fredag åker Maken och jag till Uppsala för att passa Lilla Hjärtat medan hennes föräldrar tillbringar helgen på SPA - det blir det sista de gör före Lilla Hjärtats lillasyskons entre, han/hon har aviserat 4/11 som ankomstdag men vi får väl se hur det blir med det.

Idag blir det mest vila om jag bortser från en tur in i tvättstugan och lite bokföringsarbete, ischiasen är på bättringsvägen även om den inte är helt borta, bättringsvägen duger åt mig det försäkrar jag!

Nu en andra kopp kaffe och så är dagen igång...

Kategoriserat som Mina tankar
 

13-08-24 08:30 | Mammaallmighty | 3 kommentarer |

 Kylan slog obarmhärtigt emot mig när jag 5.10 klev ut, lite mer än 7+ visade termometern och att gå barbent till brevlådan för tidningshämtning kändes i kallaste laget.

Vissa morgnar blir jag sittande länge med läsning av morgontidningarna och i morse var det en sådan morgon...många intressanta artiklar och att läsa allt tar sin tid!

Plötsligt var klockan 6.40 och det var dax för hundfrukost och Wilmas insulinspruta.

Vi hamnade helt oplanerat i en litterär diskussion Maken, Högra Handen, Lärarinnan och jag och jag hamnade i ett tillstånd jag på ett mycket tidigt stadium beslutade mig för att aldrig någonsin hemfalla till - "annat var det förr" stadiet.

När jag växte upp hörde jag just det till leda - hur bra skolan var "förr" tex och man kunde tro att vi (min generation) inte fick lära sig något.

Igår blev jag precis en sådan "gammal är äldst" företrädare.

Vi hade just ätit den goda maten (asiatisk gryta med ris och Maken och jag hade som förrätt intagit  Nystekta smörstekta kantareller på en rostad/stekt smörgås och det är Lycka i en enkel förpackning det) när rimmet "Vatten är ett farligt gift som omger hela Visby stift" ploppade upp i mitt huvud och ut genom min mun - Lärarinnan som satt placerad bredvid mig spärrade upp ögonen på ett sätt som fick mig att en kort sekund oroa mig för att de skulle trilla ut ur hennes så vackra ansikte och så utbrast hon föga imponerad: "Har du skrivit det där själv???" jag kunde ana ett lätt förakt i denna enkla lilla mening.

Indignerad utbrast jag: "Men det är ju Falstaff Fakir!"

Utan att som så mycket rodna förklarade Lärarinnan att hon för sin del aldrig hört talas om gubben..."Gubben" utbrast jag om möjligt ännu mer indignerad, karln var ju endast 31 år när han avled.

Lärarinnan ryckte på axlarna och påpekade med stadig röst att det då inte var någon hon visste något om..."Jamen" sa jag vilt för att få henne att åtminstone nudda vid tanken att hon visste vem han var "Pomperipossa vet du väl vad det var för saga?"

Lärarinnans släta panna rynkades ihop en aning innan hon sa att det var väl något om någon häxa eller vad det var.

Den suck som genomfor mitt bröst kunde en skådespelare som gestaltar en lungsjuk blivit grön av avund av att ha hört..."Lärde ni er ingenting av vikt i skolan" utbrast jag och gjorde i samma sekund gemensam sak med många generationer före mig - "På min tid" sa jag i det att jag tystnade när jag insåg att nu var jag här - i det träsk jag svor på att jag aldrig skulle hamna i!

Lärarinnans blick var till bredden fylld av medlidande när hon reste sig och gick och jag förstod att hon just då beslutade sig för att aldrig säga så till sina barn...men jag vet nog jag hur det kommer att bli! Rätt vad det är, när hon sitter där och närmar sig 60 år kommer hon att bli chockad över något en ung person inte kan och vips kommer hon att känna som jag!

Å andra sidan hade 21-åringen en släng av detta tillstånd för 2 veckor sedan då hon var här och skulle bädda sin säng med ett rent påslakanset från IKEA.

Hon slet och brottades och till slut ilade Högra Handen till hennes räddning genom att visa att påslakanet inte hade några hål i hörnen utan bara ett i ena kortänden.

Mycket irriterat utbrast hon med all emfas hon kunde uppbringa "Vart är världen på väg!!!???" och det är en fråga vi kan ställa oss både nu och då kan jag tycka, även om jag kanske tänker på det i andra sammanhang än avsaknaden av två hål i ett påslakan!

Ledig lördag och det behövs eftersom veckan har varit intensiv, imorgon åker jag ju till Stockholm för en veckas jobb och just nu inser jag att strumpbyxor måste packas med...de barbenta dagarna kan förvisso finnas då och då men jag kan nog inte lita på det!

Nu hundpromenad...solen lyser iallafall och det glädjer mig!

 

Kategoriserat som Mina tankar
 

13-08-21 10:17 | Mammaallmighty | 2 kommentarer |

 Det är det den där pjäsen av Eugen O´Neil borde ha hetat kan man tycka. Ingen natt kan vara så lång som den som inte går att sova sig igenom.

Urtavlans visare släpar sig fram så långsamt att man kan tro att någon illasinnad typ hällt bromsvätska i, lakanen är varma, täcket tungt och kudden är obekväm.

Gårdags kvällen var obekväm på ett för närvarande mycket bekant vis, ischiasen bråkade (det känns ofta som när tandläkarens borr "råkar" träffa en naken nerv) och hur jag än gjorde så hotade smärtan att göra mig galen!

Slutligen lyckades jag med alla täcken och filtar fixa till en liten höjd där benet kunde avlastas lite men kvar att värma sig med fanns bara en ytterst gammal men fungerande liten babyfilt, bättre än inget - resonerade jag och försökte få filten att räcka runt så mycket av mig som bara var möjligt.

Jag försjönk in i en slags orolig slummer som avbröts varje gång jag gjorde en rörelse och tydligen sover jag fantastiskt aktivt för det gick inte många minuter mellan avbrotten.

Slutligen lugnade sig smärtan och jag var redo att somna - då började Wilma "flappa" med öronen och ruska på huvudet. Den som inte upplevt det kan ha svårt att förstå hur ofantligt irriterande det ljudet är!

Hon viftade på mellan 1-4 och klockan 2 hördes Nils jama på det mest klagande vis...jag vet ju att det betyder "Var vänlig släpp ut mig" men bara tanken på att böka mig upp ur en ställning som gav mig lite avslappning för att speta ner och inte kunna hitta tillbaka till det läget igen gav mig rysningar.

Men Nils måste ju få komma ut...utan vidare betänkligheter (eller ens ett uns av hänsyn) körde jag obarmhärtigt min vassa armbåge i Makens sida. Jag fick använda en hel del kraft för han sov likt en manlig motsvarighet till Törnrosa men eftersom jag bestämt visste att han inte stuckit sig på någon slända var det bara att peta på...förvirrat satte han sig upp i mörkret och undrade vad som stod på.

Jag sa torrt "Nils vill ut"...Maken kastade ett öga på det lilla berg av täcken jag byggt och utan ett ord tog han Nils under armen och gick ner för att släppa ut katten i nattens mörker.

Straxt efter 4 blev det helt stilla och tyst i sovrummet och jag somnade äntligen som en stock, denna sömn varade tack och lov ända till 5.30!

Wilma som borde vara trött av sitt skakande halva natten var yster som en kalv när vi klev ut i dunklet som rådde, hon lät sig inte hejdas av att det kändes lite småkallt med bara knappa 12+ utan nosade glatt på varje grässtrå...jag är dock tacksam över att jag har en ledig dag som egentligen borde ägnas åt att sortera lite i min Barbie samling men just nu saknar jag den rätta inspirationen så vi får se vad jag ta mig för. Lärarinnan har lovat hjälpa mig om vi kommer dit hän.

Rått stanken var starkare idag än igår men som hon sa på Anticimex "Man kan bara avvakta om man inte vill riva upp golvet. Vädra så mycket ni kan...just nu när det är både fuktigt och förhållandevis varmt tar det nog tre veckor innan det ger sig" jag blev verkligen inte gladare av det.

Men det är bara att vänta...vi har ju kommit så långt att vi kan använda spisen en stund, mycket mat i ugnen blir det.

Idag ska jag göra en torsk- och laxlåda med röd currysås, broccoli och kokt potatis till middag...minimalt med tid i köket men den brukar bli väldigt god.

En liten kopp kaffe för att väcka upp livsandarna behöver jag nog...

Kategoriserat som Mina tankar
 

13-08-18 08:57 | Mammaallmighty | 1 kommentar |

 Jag närde en stilla förhoppning igår kväll när jag kom i säng, om att få en sovmorgon idag. Visserligen ska Theo ställas ut i Norrköping idag men eftersom han är hund nummer 73 i sin ring behövde Maken, Högra Handen och föremålet själv inte åka förrän straxt efter 8.00...kanske hade jag fått den sovmorgonen om det nu inte varit så att jag vaknade av ett rejält brak 5.20.

Braket stod jag för alldeles själv genom att ramla ur sängen! Är det klokt det? Att jag vid min ganska så aktningsvärda ålder (57) ska ramla ur bingen som ett barn?

Knappast.

Knappt hade jag tagit mark och vaknat så stod Wilma vid mina fötter, försiktigt viftandes på svansen och trösterikt slickade hon lite lätt min ena fot, kanske för att känna av ifall jag var vid medvetande.

Nils och Puck (två av katterna) kom småspringande från olika håll och båda slog sig ner på min sängkant och såg intresserat på mig där jag låg i en inte alltför charmig hög.

Lustigt, tänkte jag medan jag utan minsta tecken på graciösa rörelser försökte ta mig upp, att det låter så mycket då jag ändå är tämligen generöst "stoppad".

Jag kunde lätt konstatera att inget i min redan innan fallet, värkande kropp var skadat. Skönt det, att benstommen är massiv.

Kanske undrar någon om inte Maken gav mig en chevaleresk hjälpande hand? Det skulle man kunna tro, att han likt en riddare skyndade till sin lagvigdas räddning - ha! Han sov som hade han likt Törnrosa stuckit sig på en slända.

Jag bullrade lite när jag tog mig upp i hopp om att han skulle vakna men inte då...suck.

Jag undrar vad jag kan ha drömt som fick mig att sova så vilt att jag trillar ur sängen?

Idag blir jag ensam med Izaac och Wilma eftersom Lärarinnan tillsammans med sina syskon är i Arkösund för att strö askan efter farmor. Jag tror garanterat att båda handlingarna lär gå bra men jag kan just inte göra så mycket eftersom ischiasen just nu är väldigt besvärande.

Förutom den så stinker ju den döda råttan intensivt fortfarande...jo såklart att det är mindre stank. Jag kan vistas i köket mer än femton sekunder utan att kräkas men jag kan inte göra något som tar tid.

Enligt anticimex så kan det ju ta några dagar till innan stanken försvinner, möss/råttor kryper ju gärna in i ventiler, trossbottnar och bjälklager för att möta sin Skapare. De vill dra sig undan och jag tycker det är himla dumt...de borde vilja dö på endera lit de parade eller som en del i kretsloppet.

Tydligen är de själviska och vill inte alls ens som döda bli uppätna av något rovdjur...det blir vi således lidande för.

Vildingen ringde igår och var glad över att den första veckan på Fritis hade varit jättekul, dagisdagarna är ett minne blott kunde han meddela. Dessutom har han börjat träna fotboll och han fick också pröva på go kart igår eftermiddag.

Tänk att han redan är 6,5 år! Nästa höst börjar han första klass, var tar tiden vägen kan man undra.

Jag minns ju nätter med min första bebis som skrek och skrek och skrek och som fick mig att tro att livet för alltid skulle vara såhär...inte trodde jag en sekund på de som sa att tiden skulle gå så snabbt. Men himmel så rätt de hade!

Här är jag nu med barn som närmar sig 40-års åldern (Lilla Hjärtats pappa är ju 37 år) utan att jag för mitt liv kan förstå var åren tog vägen.

Lärarinnan har sökt hur många tjänster som helst men inte fått någon så hon vidarutbildar sig per distans i höst. Förutom sina ämnen inom so-området läser hon nu in engelska också, kanske det gör henne konkurrensmässig. Vi får hoppas.

Vi kom ju upp med buller och bång och när vi klev ut kunde vi konstatera att det var 15,3+ och helt vindstilla ute och det gjorde att det kändes riktigt skönt ute.

Tur det när jag måste ha korsdrag dagarna i ände för att på något vis lindra stanken som annars ligger som ett lock över oss.

Dax att göra en liten kopp kaffe till och sedan blir det läsande för hela slanten. Hämtade en ny bok igår Sara Lövstams "Hjärta av jazz" och enligt litteraturkritikerna är den värd en genomläsning, alltid kul att hitta en ny svensk författare.

Rätt var det är så är det måndag igen och nästa vecka är ganska späckad med både det ena och det andra, så det gäller att vila upp sig i förebyggande syfte.

Kategoriserat som Mina tankar
 

13-08-14 08:00 | Mammaallmighty | 4 kommentarer |

 Det är knappt beskrivbart den stank som uppstår när en mus/råtta har den dåliga smaken att ta sig in i en trossbotten för att dö...först uppstår en vag "sop" stank. Vi gjorde rent sophinken och gjorde rent runt om där den står.

Några dagar senare ( i söndags) var stanken slående och jag bytte påse igen, skurade ur hinken och såg till att inget låg gömt någonstans under skåpet.

När Högra Handen klev in sa hon att stanken var hemskt otrevlig och så gjorde hon om min procedur...medan hon skurade slog det henne att för ca två år sedan dog en råtta i väggen mot köket och vi kunde inte andas på två veckor.

Det var samma typ av stank som härskade i köket - vi drog slutsatsen att en råtta just dött!

I måndags var stanken outhärdlig och vi förlade matlagningen utomhus, på grillen kokades det potatis och fisken slogs in i folie med goda kryddor till.

Igår stektes det eller grillades beror på hur man ser det, potatis med kyckling och det är ju fantastiskt gott med mat tillagad i det fria men vi kan inte ta ett enda djupt andetag i köksregionen.

Jag är förstås glad över att det trots allt fortfarande är sommar så vi kan ha köksfönstret öppet från bittida till sent för det lindrar lite men idag trotsar stanken allt.

Troligen kulmineras förruttnelseprocessen nu och det innebär ju att om ytterligare ett par dagar är allt stinkande som bortblåst men till dess ska vi stå ut.

Vi måste givetvis grilla något till middag även idag, frågan är bara vad?

Nackdelen med att bo på landet är just detta att möss kan dö i tak, väggar och golv och man kan inte ta bort dem...jag kan lugnt säga att jag sannerligen avskyr detta.

Nåja, det är väl bara att bita ihop och undvika köket så mycket som vi kan!

Kategoriserat som Mina tankar
 

13-08-10 08:13 | Mammaallmighty | 2 kommentarer |

 Egentligen behövs det inte så mycket för att piffa till Livets Vardagsvåd...vardagen må vara grå och understundom trist men det där lilla, det som piggar upp eller åtminstone skänker lite lyster för stunden är det som är viktigast, tycker jag.

Livet består onekligen mest av vardagar och då och då inträffar något som bryter vardagen - det kan vara tunga, sorgliga saker som när Lilla Ängeln dog, Zack dog, Cosmo var tvungen att avsluta sina dagar, när barnens farmor fick lungcancer och dog efter 1 års kamp...smärtsamma saker, men det kan också vara glädjefullt, som när Vildingen föddes eller Lilla Hjärtat, när Vickan blev 21-åringens nya kompanjon och visar sig vara en fantastisk häst, när Lärarinnan tog sin examen och mycket mer men mellan alla dessa större händelser finns Vardagen...jag tycker bäst om de dagarna!

Det bästa med vardagar är att det krävs så lite egentligen för att kasta lyster över det grå..imorse var ett sådant gyllene ögonblick.

Natten var för femte natten i rad en bedrövlig historia, trots att jag tog en stadig whisky i hopp om att kunna somna men icke...ischiasen fortsätter att hemsöka mig på det gruvligaste vis. Jag vet ju att det sitter i minst ett halvår och hur jag än räknar är det ungefär en månad kvar...suck.

Vi såg "Kung Liljekonvalj av Dungen" igårkväll, Maken, Högra Handen, Lärarinnan, 21-åringen och jag...jag älskade ju Maria Langs deckare när jag var ung och jag gillar faktiskt filmatiseringarna.

Nåväl, vi kom i säng redan vid 22-tiden, vi var alla trötta men kunde jag hitta en avlastande ställning så sömn blev möjlig??? Nix.

Jag vred och jag vände på mig medan klockan bredvid sängen obönhörligt lade minut till minut, timme till timme.

Wilma ledsnade vid midnatt sådär på mitt kastande av kroppen hit och dit och spatserade ner i biblioteket för att få ostörd sömn kan jag tänka...Nils kom och ställde sig på min kudde och jamade på det sätt vi lärt oss betyder "Släpp ut mig, tack" så jag kasade upp och gick ner för att låta honom kliva ut i natten...jag försökte locka med mig Wilma men hon totalvägrade, hon såg ut som om hon visste att vridandet av min värkande kropp skulle fortsätta och av detta var hon inte road.

Jag föll in i en orolig slummer och vaknade först halvfyra - för tidigt att gå upp - och sedan straxt före 6.00...då klev jag upp och gick ner, när jag nådde näst sista trappsteget öppnades ytterdörren, man kan tro att jag fick hjärtslag men jag är en härdad person så jag stirrade bara undrande när dörren gled upp och in klev 21-åringen med tidningarna under armen.

"Jag gick efter dem så du slapp" sa hon rart i det att hon överräckte Corren, Svd och DN.

"Men" utbrast jag när 21-åringen avlade rapport om hur länge Wilma varit ute och att vildkatterna fått sin frukost "varför väckte du inte mig när Wilma ville ut?"

21-åringen klev ur sina skor och klappade mig vänligt på kinden "För att du behövde sova och jag kan somna om - det kan inte du"

Hon försvann uppför trappan till sitt rum och några timmars sömn till och kvar stod jag och blev sådär varm om hjärtat som jag blev när jag var barn och hade en (i och för sig ytterst kliig historia) angora jumper.

Sådana små händelser som givetvis inte går att skriva en bok om ger det där lilla gyllene blänket som glittrar en hel dag och får mig att känna att Livet trots allt är helt okej...att dåliga nätter och taskig kropp inte hindrar mig från att vare sig glädjas eller leva.

Små händelser kan bära en hel dag...åtminstone tycker jag det.

Ikväll står det kräftor på menyn för Maken, Kocksonen och mig och grillat för oss alla...hoppas nu vädret står oss bi men man vet ju aldrig...

Kategoriserat som Mina tankar
 

13-08-08 07:17 | Mammaallmighty | 2 kommentarer |

 ...det tar lite på min ork kan jag säga!

Inatt var (precis som de två föregående) en bedrövlig natt ur smärtsynpunkt alltså. 

Jag vet ju att reumatismen verkligen kvicknar till när ett stort fett lågtryck är på väg in över oss...så jag var redo för att natten skulle bli en enda lång pina, eftersom SMHI så fint meddelade att blåst och regn ska ha oss i ett fast grepp idag.

Det blev den! Förutom att alla leder värkte på ett vis som fick mig att allvarligt fundera på om inte amputering är ett bra alternativ så spökade ischiasen rejält. Den sistnämnda smärtan har övergått från att kännas som ett glödgat spett till att påminna om smärtan när en tandläkare träffar en nerv...det ena är givetvis inte skojigare än det andra men det är med andra ord lite bättre på ischias fronten, om man nu ska hitta något positivt i eländet.

Givetvis arbetar jag trots dålig sömn och värk (man har liksom inget val när man är egen företagare) och det har gått bra, idag kommer två klienter hit och för övrigt har jag telefonjobben utspridda över dagen och det är skönt för då hinner jag med både bokföring, tvättstuga och småplock.

I morse väcktes jag straxt innan halvfem av Wilma och när vi spetade ut i gröngräset och 15+ kunde jag konstatera att det faktiskt inte alls var helt ljust.

Det piggade verkligen inte upp mig!

Det innebär ju dessvärre att snart är den tiden över oss då jag måste ha ficklampa när jag går för att inhämta tidningarna.

Suck!

Tursamt nog dröjer det ännu ett par veckor men det närmar sig ju utan barmhärtighet.

21-åringen var själaglad igår eftersom Vickan hade tyckt det var jättekul att träna hoppning istället för bara dressyr och trots att ett hopp gick lite vilt till (21-åringen blev hängande runt halsen på Vickan) ramlade inte ryttarinnan av eftersom (citat:) "Vickan var så himla snäll och stannade"

Men eftersom båda ansåg detta vara himla kul ska de fortsätta träna lite.

Stuteriet flyttar ju 1/10 och 21-åringen har inspekterat sin nya bostad på det nya stället, hon kommer att få ett sovloft och det ser hon fram emot.

Lärarinnan söker tjänst efter tjänst och trots att hon ännu inte fått napp är hon inte särskilt missmodig och det är bra tycker jag, man ska aldrig giva tappt!

Lilla Hjärtat har börjat prata om sitt babysyskon och det är också en bra sak...blir intressant att se om jag denna gång blir farmor till en liten tös eller en liten grabb. Lika spännande varje gång!

Jaha, trots att jag känner mig medvetslös är det väl bara att hugga tag i Livet och Dagen kan jag tro...på det bara!

 

Kategoriserat som Mina tankar
 

13-08-04 07:27 | Mammaallmighty | 1 kommentar |

 Jag skulle då till Stockholm i söndags för 1 veckas kombinerat arbete/kattvakt. Det startade sannerligen inget vidare! I Linköping där jag skulle gå på tåget hade flera hundra ungdomar samlats eftersom deras Mangakonvent just tagit slut...det kändes som om alla verkligen skulle med "mitt" tåg.

Medan vi väntade på tåget kunde jag se mig omkring och bli vanvettigt underhållen! Det var stora gosedjur, det var hemmagjorda trävapen etc och personerna själva var utklädda till manga figurer.

Jag pratade med en tjej i rosa hår, kaninöron och en obeskrivlig utstyrsel - som hon berättade att hon sytt av sin mormors gardiner och dukar!

Så kom tåget och redan när det sakta rullade in på stationen insåg jag att här blir problem!

Så många människor på perrongen och tåget som kom in hade bara två (2) vagnar!

Tursamt nog stannade vagn 1 i vilken jag hade reserverat plats, precis framför mig och ibland är det häpnadsväckande hur snabbt jag kan ta mig ombord...med ischias och allt!

Tur var det! Straxt efter att jag och en kvinna i min ålder bredvid mig slagit oss ner bröt kaoset ut!

5 minuter efter att tåget borde avgått kom konduktörens röst i högtalaren och sa: "Nu är det så att detta tåg har tre fullbokade vagnar men vi har bara två, ni får tränga ihop er en station, några av er som står får gå av då och gå på ett annat tåg"

Tränga ihop oss!!! Folk var packade som sardiner! De stod i alla gångar och prång, satt flera på varje trappsteg.

När vi rullade ut från Norrköping stod och satt det fortfarande människor högt och lågt - tröstande sa konduktören att vi skulle byta tåg i Stockholm...en sur man muttrade att då hade han redan gått av och att han minsann skulle skriva till SJ och klaga!

Nåväl, fram kom vi om än 20 minuter senare.

Min vecka startade stillsamt med bara få klienter mån-ons och jag fick på så vis mer tid att umgås med Doris, den katt jag såg efter medan hennes matte var i Barcelona.

Mycket trevlig katt och jag kan inte klaga på att våningen var tyst för hon pratade hela tiden.

Skönt var det iallafall att komma hem i fredags och igår hade vi en American BBQ-middag tillsammans med Kock-sonen.

Kock-sonen hade gjort en underbar BBQ-sås och Högra Handen en kyckling med creolsk kryddning...givetvis blev det också grillad tomat, majskolv, lök och champinjoner.

Chilihamburgare och "vanliga" grillades också och vi hade en mycket trevlig middag.

Straxt efter att vi var klara kom åskan och regnet!

Vi satt där under presenningens tak och småpratade och smuttade på vårt vin eller öl eller läsk.

Slutligen gick vi in och hade frågesport till dess det var dags att gå för att försöka sova - min ischias var ofattbart besvärlig igårkväll och inatt så mycket sömn kan jag inte påstå att jag fått.

Men nu imorse (5.30) när Wilma ville ut känns det lite bättre...skönt det!

Idag blir det mest tvättstuga och lite vila, imorgon är det jobb igen!

 

Kategoriserat som Mina tankar
 

13-07-28 12:18 | Mammaallmighty | 1 kommentar |

 Man kan lugnt säga att denna helg varit otroligt givande på många olika vis!

Först var det Vildingen som med sin familj åkte över från Kalmar till Öland för att se på "Diggelo"-turnén.

Vädret var bra och de fick fina och bra platser, när det var dax för Mojje att uppträda var Vildingen överlycklig eftersom Mojje är en idol i Vildingens liv. När så Mojje (på direkt uppmaning av Vildingen) sjöng: "Varför pruttar morsan" var saligheten nära! Den toppades av att Vildingen fick sjunga en rockversion av "Blinka lilla stjärna" i mikrofon och allt.

Hans iver var märkbar när han berättade detta i telefonen för mig.

21-åringen för sin del hade samma lyriska upplevelse på Skogsröjet när hon dels fick se sina idoler Lordi gå loss på scen och dels utnyttja sin "vinst" och möta dem bakom scen. Det sista resulterade i autografer, prylar och foton.

Hennes konsertupplevelse var positiv även om hon och tjejen hon var med blev utsatta för en killes icke önskvärda närmanden - men 21-åringen fann på råd, hon satsade och laddade och stampade så den kladdande mannen på foten med all sin kraft! 21-åringen som är en hästtjej har malla i sina ben, det var nog ingen lätt liten beröring han drabbades av men å andra sidan räckte det för att han skulle försvinna ur deras åsyn. Skönt!

Usk-sonen har sedan en tid tillbaka bokat in sin bror, Kocksonen, som matlagare till en lördagsmiddag á la 40-talet för sina pensionärer och igår gick den av stapeln.

Kocksonen bjöd på Gubbröra på kavring som förrätt och Herrgårdstek med tillbehör som varmrätt...mycket uppskattat fick jag veta av Usk-sonen när han vid 22-tiden var på hemväg.

"Gamlingarna" var rent av lyriska och det var inte bara för att Kocksonen för dagen var skrudad i ett sött litet förkläde!

Lilla Hjärtat med föräldrar och sin farbror Kocksonen var på fredagskvällen på en grekisk restaurang i Uppsala och både Lilla Hjärtats pappa och hans lillebror Kocksonen intygade att maten varit fantastisk och servicen oslagbar.

Maken, Högra Handen och jag såg "Mördaren ljuger inte ensam" i fredagskväll och vi var mycket nöjda. De hade fått fram 40/50-tals atmosfären på ett förtjusande vis.

Jag som verkligen älskade Maria Lang som tonåring fick mitt lystmäte täckt och jag ser fram emot kommande filmer med Puck och Einar Bure och givetvis Christer Wijk.

Både Maria Lang och Agatha Christie tillhör fortfarande mina favoritförfattare.

Jag har just packat för en veckas jobb i Stockholm och även om veckan har många "lufthål" så tror jag den blir bra...många människor är ju tillbaka på sina arbeten imorgon så kanske luckorna fylls i - jag hoppas iallafall det.

Värmen är fortfarande tryckande och inte en droppe regn på flera veckor...nu har ju väderlekstjänsten lovat regn ikväll men jag vet inte jag - hitills har vi ju klarat oss torrskodda trots att både Jönköping och Mjölby som ligger förhållandevis nära fick översvämningsproblem.

Men ett litet åskväder skulle nog få detta kvalm att lätta, jag kan bara hoppas att det är bättre i Stockholm!

Kategoriserat som Mina tankar
 
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15 | 16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 | 22 | 23 | 24 | 25 | 26 | 27 | 28 | 29 | 30 | 31 | 32 | 33 | 34 | 35 | 36 | 37 | 38 | 39 | 40 | 41 | 42 | 43 | 44 | 45 | 46 | 47 | 48 | 49 | 50 | 51 | 52 | 53 | 54 | 55 | 56 | 57 | 58 | 59 | 60 | 61 | 62 | 63 | 64 | 65 | 66 | 67 | 68 | 69 | 70 | 71 | 72 | 73 | 74 | 75 | 76 | 77 | 78 | 79 | 80 | 81 | 82 | 83 | 84 | 85 | 86 | 87 | 88 | 89 | 90 | 91 | 92 | 93 | 94 | 95 | 96 | 97 | 98 | 99 | 100 | 101 | 102 | 103 | 104 | 105 | 106 | 107 |
Det är som vanligt himla mycket
 
Bloggtoppen.se
 
 
 

Annons: