Natten blev synnerligen aktiv...så aktiv att Wilma fann det bäst att smitta ner i biblioteket och sova där.

Först var det faktiskt Maken som förde ett liv utan dess like! Det var nysningar, hostningar och snarkningar i ett kör. Vildingen ackompanjerade med en slags snörvlande snarkning och prat i sömnen.

Mitt i detta skulle jag försöka få en blund i ögonen - det kan jag tala om, gick inget vidare!

Förutom detta herrans liv som var bråkade reumatismen rejält så någon form av omslag i vädret är på G.

Vid 5-tiden tog vi ut Wilma Vildingen och jag, det var 13 minus och Wilmas intresse var mycket svalt...men vi tittade lite på stjärnorna Vildingen och jag för det var en del gluggar mellan molnen.

Nyss åkte Vildingen hem till Kalmar igen och det blir som alltid tyst när någon rest iväg.

Jag åker ju till Stockholm i eftermiddag för en veckas jobb igen och frågan är väl om Maken håller sig på benen hela veckan, det lät inte riktigt som om det är troligt när han och 20-åringen för en timme sedan åkte iväg till stallet.

Men vi får se...jag hoppas provsvar har kommit när jag väl är hemma igen på fredag. Högra Handen ska fixa telefontid hos läkaren medan jag är iväg.

Molnigheten har ökat och därmed har temperaturen stigit och nu är det "bara" 8 minus ute...spörs om det kommer någon snö?

Nu ska jag packa och förbereda allt som ska med till huvudstaden...undrar om tågen går som de ska????

Wilma och jag fick sällskap av Vildingen när vi vid 5-tiden klev ut i 16,2 minus och han var yster och glad medan Wilma var mer betänksam, hon var inte gladare imorse än igår...kylan är inte riktigt hennes grej.

Hon nosade häpet på Vildingen igårkväll när vi gick i säng för i Makens säng sov Vildingen så gott - såklart vill han sova hos morfar och mormor när han hälsar på!

Wilma beslutade sig för att Vildingen inte var ett hinder för sömn så hon kurade ihop sig i fotänden av sängen och så sov hon gott.

Idag ska Vildingen med sina föräldrar till Linköping och se "Disney on ice" jag antar att det blir en trevlig upplevelse.

Maken och 20-åringen ska ge lunchen åt hästarna i stallet och jag ska förbereda kommande vecka lite grann.

Magnetröntgen igår var en slamrig och rätt lång (50 min) historia men jag hoppas bilderna blev bra...blodproven jag lämnade tappade mig på ännu mer blod och nu är jag väl "vederkvickt" som jag läste i en gammal medicinbok om åderlåtning att man blev av små mängder av tappat blod.

Det svåraste med magnetröntgen var att hålla de rebelliska tankarna stången - inte helt lätt kan jag säga. Bara det faktum att jag absolut inte fick röra mig fick mig genast att vilja vifta på tårna...jag fick bekämpa dessa idéer rejält, så någon särskild foglig sort blir jag aldrig.

Dax att röja upp efter hund- och barnbarns frukost innan dagen tar sin början.

Åtminstone kändes det som om Wilma tänkte det, hon gillar absolut inte kyla (till skillnad mot Izaac och Theo - bilden idag -) så när vi klev ut ville hon vände redan innan hon nådde kanten på förstukvisten (2 steg) men jag var obönhörlig och släpade ut henne på gräsmattan för morgonens göranden och låtanden. Surt gjorde hon det hon skulle men jag tror inte det hela ens tog fem minuter innan hon ville in igen.

Blir inte lätt för 20-åringen idag att ta alla tre hundarna på morgonpromenix, Högra Handen åker med när jag ska till sjukhuset och MR, men inte för att vänta på min röntgenundersökning utan för att inhandla en och annan för henne, nödvändig pryttel. Maken däremot väntar i rummet för denna syssla.

Sjuksköterskedottern ska bege sig från Kalmar nu på morgonen tillsammans med sin sambo och Vildingen, de hade ett mycket ymnigt snöfall igårkväll men jag hoppas det är plogat när de kör.

De beräknas vara här vid lunch, endera samtidigt med oss eller innan, vi ska ju fira Sjuksköterskedotterns sambos födelsedag idag så det blir en asiatisk buffé och så en gräddtårta till efterrätt.

Usk-sonen har fixat till sin gamla dator som hans syster, Sjuksköterskedottern, ska få då deras havererat...schysst av Usksonen tycker vi.

Studentskan har en minipraktik på måndag och denna termins kurser verkar ha startat bra för henne, skönt det.

Tråkigt nog ses vi nog inte förrän tidigast till påsk men det är ju så det är!

Lilla Hjärtat tycks trivas på dagis även om hennes pappa blev betänksam när han möttes av ett anslag där det stod "Vi har Vattenkoppor, Löss, Vinterkräksjuka och Influensa" men jag kunde trösta honom med att det inte automatiskt innebär att Lilla Hjärtat smittas...han hummade mest, jag tog det som att han tyckte att hans mor var onödigt optimistisk.

Kocksonen kom hem redan halvtio igårkväll och det gjorde det aningen lättare att väcka honom halvsex idag, imorgon vete gudarna hur det går för kvällen blir nog sen.

På söndag är det dax att åka till Stockholm för en veckas jobb igen och det ska som alltid bli intressant.

Nu ska jag som vanligt ta tag i hundfrukost och allt som hör därtill...fredag, härligt!

...allt mer och mer, tiddelipom" sjöng Nalle Puh så glatt. Jag kan inte påstå att jag sjunger lika glatt men nog faller snön ner alltid, fast ganska stillsamt det medges.

Wilma ville inte alls speta ut i trädgårdens mörker, kyla (11-) och snöande kvart i fem, hon var inte road alls men när inget vägrande hjälpte steg hon ut genom ytterdörren, tog två kliv ned från förstukvisten och slog ner ändan, näst intill i luften vände hon och gick in igen.

Något stillsamt filosoferande för min del blev det då rakt inte, jag fick stället dra mössan över öronen och ge mig av till brevlådan för inhämtning av tidningar.

Är det inte märkligt hur illa en del människor klär i huvudbonader (jag)??? Vad jag än sätter på skulten nog ser jag helt vansinnigt galen ut, dessutom har jag hitills inte provat en enda hatt eller mössa eller sjal som inte har fått familjen att le! Hm, storskratta är väl antagligen mer sant.

Ingen närstående ler rart utan mer sådär att man förstår att min uppenbarelse glatt den som ser den för resten av dagen...i och för sig inte det sämsta att glädja en medmänniska fast det är inte riktigt på det sättet jag önskar sprida glädje.

Hur kommer det sig att jag inte passar??? När jag var ung löste jag ju problemet på ett enkelt sätt - jag var barhuvad! 30 minus eller 30 plus, samma sak - inget på huvudet!

Nu när jag blivit klokare (för att inte tala om äldre) drar jag ju på mig en mössa i kylan...men inte passar jag bättre i den för att det är nyttigt och bra att hålla sig varm om huvudet. Varje gång jag tar på mig en textil på knoppen får jag upprepa som ett mantra "Det är viktigt att hålla sig varm" men på något vis vill jag inte riktigt tro mig.

En del avundsvärda människor klär utmärkt bra i huvudbonader, jag kan vara mycket avundsjuk på dem och konstatera att det är en himla tur att jag inte lever under en tid då hatt var en obligatorisk persedel! För även om skönhet kommer inifrån så hade det inte motiverat någon att titta efter om jag ständigt var klädd i mössa!

Tur att den tiden är för evigt förbi!

I natt har det varit si och så med sömnen eftersom värken bråkat runt, det ska ju bli oväder och mina leder är helt eniga med SMHI på den punkten, men jag tror nog att urinvägsproblematiken gett med sig en del och det kan jag ju alltid fröjda mig åt.

En del jobb idag är det mest för att jag fått lägga om morgondagen då jag ska på MR röntgen och ny provtagning men det är inga problem.

Ikväll är det äntligen "Once upon a time" igen och jag längtar efter det avsnittet...en toppenserie helt enkelt.

Kocksonen var lite trög att få upp idag men så mycket som han jobbar så är ju inte det så underligt, hur han ska hinna få ihop alla sina saker till inflyttningen i nya lägenheten 1/3 är en gåta och även om han tillträder sin lägenhet då lär han inte kunna flytta det datumet, tur då att han inte behöver raska sig på härifrån!

Undrar hur mycket av den omtalade "snökanonen" som drabbar oss? Ja det blir väl vad vi får se under kommande dygn...men nog blev det vinter iallafall trots att så många barmarksmånader som redan gått. Dax att ta itu med hundfrukost och insulinsprutor och slika ting...veckan går mot sitt slut och det är ju skönt!

...precis så känner jag mig! Inte särskilt pigg och fräsch med andra ord. Jag är helt övertygad om att det beror på den antibiotikakur jag nu petar i mig mot urinvägsinfektionen. Det är ju dag 3 på den kartan så det borde väl vända kan jag tycka.

Natten var lugn för Wilmas del, hennes magonda har släppt och det är ju himla skönt. Vi stegade ut i trädgården sådär en kvart i fem i 12 minusgrader och Wilma skyndade sig att göra det hon skulle. Jag stirrade upp i mörkret men inte ens en ensam stjärna tindrade - det blir således mulet idag.

Tidningarna var i lådan som de skulle och därmed kunde Maken och jag läsa dem samtidigt som vi intog dagens första kopp kaffe, det är en värdefull start på dagen det.

Igår, efter sitt jobb, var Kocksonen tillsammans med sin chef på gymnasieskolan där Kocksonen gjorde sina lärospån för att informera nior och deras föräldrar om utbildningen och yrket. Kocksonen fick många frågor om vad han gjort efter gymnasiet och han kunde berätta om sina månader som kock i flottan och sitt nuvarande arbete.

När han öppnade ytterdörren här hemma skedde det som alltid sker i vårt hus, de som är hemma kommer genast farandes för att hälsa den hemvändande personen välkommen...han klev in och klev ur sin stora vinterjacka och vi utbrast unisont, som en grekisk talkör: "Oj!"

Det lät både häpet (det var det) och förskrämt (det var det inte) men berodde på att Kocksonen vanligtvis aldrig kommer hem arbetsklädd men så var fallet igår.

Han hade iallafall haft trevligt och vi kunde konstatera att det är oändligt länge sedan han började första ring på kockutbildningen...snacka om att tiden går!

Lederna är lite spökiga trots att jag faktiskt tycker att den nya medicinen hjälper en del, men den tar ju inte bort all smärta precis och när jag har någon infektion i kroppen blir ju reumatismen inte direkt lindrigare...nåja, det går väl över.

Februari idag, vi rör oss hastigt mot våren även om det verkligen inte känns så just nu.

Nu när det varit så kallt några dagar är jag fantastiskt glad åt min elektriska filt! Jag sätter på den lite svagt någon timme innan det är sängdags och att få krypa ner i en varm go säng är en underbar känsla!

Jag minns fortfarande hur det var när jag var liten och jag var tvungen att krypa ner i en kall säng, hu vad jag frös och jag kunde bara sträcka på mig lite i taget vartefter jag värmde upp lakanen med min egen kroppsvärme...en varm säng är så välkomnande på något vis.

Blir nog en hel del kaffe idag för att hålla ångan uppe men det får gå...dax att göra hundfrukost och få liv i Kocksonen.

Ny dag - nya äventyr!

Det är inget som brukar drabba mig precis. Detta att vara hipp och inne, snarare tvärtom! Jag brukar betraktas som ytterst motsträvig till nymodigheter. Rent av fientlig men nu har jag plötsligt blivit av det allra som mest moderna snitt.

Nej, jag har inte några jeans hängande i knävecken - ett mycket märkligt mode tycker jag, detta med att jeansen inte ska sitta där byxor förväntas befinna sig utan mycket, mycket längre ner. Hur klarar de att ha dem där? En sak jag faktiskt verkligen undrar över, hur kan de ha brallorna under ändan medan mössan sitter över ögonen??? Var finns rim och reson i detta?

Se där, nu kom jag bort från ämnet!

Det har således inte med mode att göra (det är antagligen världen ytterst tacksam för) utan med teknik.

Igår begåvades jag med en sk "surfplatta" , inget jag ens funderat på att skaffa men nu, efter att ha varit en god och bra kund, fick jag erbjudandet att "få" denna platta och binda mig för att ha den i 2 år.

Det kommer förstås att kosta mig 200 kronor i månaden första tiden men sedan bara 90 kronor...det passar mig utmärkt, just för att den är så lätt och liten att den ryms i handväskan och det är perfekt för mig att ta med till tex Stockholm eller när Maken och jag ska någonstans då den innehåller en GPS och eftersom vi alltid utan undantag kör vilse då vi ska någonstans vore det ju utmärkt.

Maken tillhör tyvärr den kategori av man som totalvägrar fråga om vägen, varför är män sådana?

Han är underbar på alla vis utom just på detta. I år har ju vi både varit tillsammans och gifta i 11 år, det är i höjd med mitt tidigare rekord kan jag tala om!

Jag har ju många äktenskap bakom mig (Maken är nummer 5) så en viss erfarenhet av att vara gift har jag ju...man kan inte säga att jag slutade tro på Kärlek efter mina "misslyckade" första äktenskap.

Se, jag är en positiv person!

20-åringen kastade ett öga på min nya surfplatta och utbrast glatt: "Nu är du hipp och cool mamma"

Jag kände mig genast som värsta innetjejen! "Du vet väl" fortsatte 20-åringen "att varenda tonåring skulle gråta blod för att få en sån där"

Plötsligt är jag den coolaste i vår familj! Det har nog aldrig hänt förut!

Wilmas natt har varit minst sagt stökig! Därmed har även min varit det, jag fick ju min atnibiotika igår och tur var väl det för jag hade börjat få attans så ont i urinvägarna, det gjorde mig frusen (händer inte ofta i dessa klimakterietider) så jag använde min elektriska värmefilt jag fått av barnen. Wilma lade sig platt på mage över denna värmekälla, den lindrade.

Men både Maken (22.30) och Kocksonen (midnatt) och Usk-sonen (01.30) och jag (03.00, 04.15 och så då 04.45) tog ut henne i trädgården emellan varven på värmefilten. Stackars Wilma! Magont är inget vidare vare sig man är människa eller hund.

Vår sista tur ut i 10 minus där en kvart i fem var snabbt överstökad och sedan dess ligger hon ihopsnurrad och sover, finns en del sömn att ta igen tror jag.

Jah marscherade som sagt till vårdcentralen för ny blodprovstagning, väl framme fick jag veta att läkaren trots att kallelsen sa att sköldkörtelproverna var bra, ville ha nya sådana. Tyvärr visste jag inte det utan hade tagit min Levaxin som vanligt så jag måste komma tillbaka och ta om dem.

Det kan jag först på fredag för idag, imorgon och torsdag har jag fullt upp med telefonjobb.

På fredag väntar ju magnetröntgen så på väg till sjukhuset får jag göra ett stopp vid vårdcentralen och lämna de efterlysta sköldkörtelproverna.

Det är då alltid något som liksom inte funkar ur kommunikationshänseende, kanske upptäckte doktorn efter att han sänt mig brevet om att infinna mig snabbt och ta om trombocytprovet att det låga värdet kan ha med sköldkörteln att göra? Vad vet jag? Eller sjuksköterskan på labb som himlade lite med hela sig inför denna brist på information.

Det var ju kallt igår men strålande sol som gjorde att det såg helt underbart ut utanför fönstret men det bet bra när vi promenerade.

Sista januari idag - vart tog denna månad vägen? Tänk att snart så är det vår!

Idag är en riktig "långpanne" dag igen, (9-21) och det är bara att gilla läget. Trots att jag faktiskt känner mig lite risig av urinvägsinfektionen men också för att lederna bråkar en del.

Nåja, det blir väl bättre endera dagen!

På fredag kommer Vildingen med sin familj och eftersom det råkar sammanfall med Vildingens pappas födelsedag så får vi fira med tårta när de kommer. I telefonen igår förklarade Vildingen lyckligt att han kommer snart till oss och hur roligt han ska ha med Morfar!

Men dit är det allt några dagar så nu är det bara att ta tag i dagen och ge järnet!

Redan på resan till Stockholm startade "De intressanta upplevelsernas helg"...Högra Handen och jag fick ju sällskap upp eftersom hon skulle vara sällskapsdam till Lilla Hjärtat och hennes mamma.

Framför oss satte sig en amerikan som mycket artigt hälsade på oss två, straxt efter slog sig en man i min ålder ned på sätet mitt emot amerikanen, de började genast samtala - svensken förstod kanske hälften av vad amerikanen sa och det blev genast ganska skojigt att lyssna på för oss som uppenbarligen förstod mer.

Vi började prata lite Högra Handen och jag om hur fel det kan bli när man översätter från engelska till svenska med "egna" ord...det finns många klassiker förstås men två som är fantastiskt roliga är: "Det är inte farten som dödar-det är smällen" om man snickrar en engelsköversättning med svenska i huvudet kan det mycket lätt bli: "Its not the fart how kills-its the smell" fast egentligen säger man ju "Det är inte fisen som dödar-det är lukten" men det är lätt att få hjärnsläpp det är sant det. Som när Lilla Hjärtats mamma och pappa bodde i Cardiff och skulle flyga hem till Sverige för att hälsa på och de stod på flygplatsen cafeteria, Lilla Hjärtats mamma såg sig vilt om efter en bricka men såg ingen, hon frågade tjejen bakom kassan "Have you any bricks?" med klotrunda ögon stirrade den stackars tjejen på min svärdotter och undrade säkert var hon skulle med en tegelsten till.

Jag kom fram till Stockholm som jag skulle och kursen gick av stapeln precis som den skulle. Efter avslutat pass dök intervjuvaren upp (författaren som skriver en bok) och efter tre timmars samtal gick jag till tunnelbanan, väl ombord kunde jag konstatera att halva Stockholm var på fötter och jag hamnade först stående mellan sätena, på ett satt en ytterst berusad karl och upprepade låtfraser på ett ytterst entonigt vis, vi stannade vid Fridhemsplan och några gick av och jag kunde sätta mig, samtidigt som en lång färgad karl slog sig ned på sätet mitt emot den berusade mannen som nu snabbt övergick till att prata engelska! Han försökte få igång sin medpassagerare genom att hylla Jamaica landet som han utgick från att hans medresenär kom ifrån. Han hyllade stränderna, musiken, kvinnorna och värmen och höll en monolog om hur hemskt det är i Sverige, men Jamaica var grejen och hela tiden klämde han in "brother" vid Stora Mossen reste sig den färgade killen, vände sig mot den berusade och sa med hög och klar röst: "Nu är ju jag från Karlstad då" på klingande värmländska - ett kollektivt fnissande bröt ut och den berusade mannen återgick till reciterandet av svenska texter.

Igår morse stod jag på T-bane perrongen klockan 7.00 och väntade på tåget, i ena ögonvrån såg jag en något överförfriskad karl ta sikte på mig och öka takten...jag hoppades intensivt att han inte skulle inleda någon konversation, jag var inte på humör.

Han tvärnitade framför mig på ett sätt som för en sekund gjorde mig orolig för att han skulle glida över kanten och trilla ner på spåret...hur skulle jag med svaga leder kunna dra upp honom innan tåget kom???

Jag hade inte behövt oroa mig för han hade någon slags inbyggd stopp på sina fötter och 1 cm från kanten vände han sig mot mig, lade huvudet på sned och utbrast: "Vilket vackert ansikte" jag tänkte "Vilken nedsatt syn"

Han slog en lov runt mig och nu hade det kommit till en fyra fem personer som förståndigt nog höll sig på behörigt avstånd, han stannade igen och lade sin ena hand över sitt hjärta och så slog han ut med den andra och brast ut i sång: "Du äääär min heeela vääärld, min läääängtaaans måååål..." han hade en kraftig och bärande röst och troligen har den rösten någon gång varit mycket bra men ålder och alkohol gör sitt till för att försämra den.

Innan jag behövde besvara denna serenad kom tåget (tack och lov tänkte jag) och jag kunde rädda mig ombord.

Aldrig att något sådant händer här, där jag bor! Men man  får se en hel del bara man åker till huvudstaden.

Hemma har allt gått bra (förstås) medan vi var borta och hundarna blev glada när vi kom hem, ingen kan visa glädjen i att återses som en hund!

Jag fick ju provsvar i fredags eftermiddag och det visade sig att jag har en kraftig urinvägsinfektion (jag är inte förvånad jag har haft ganska ont en längre tid) så jag ska hämta antibiotika idag samt ta nytt blodprov eftersom min läkare inte var nöjd med att trombocyterna var så få...å andra sidan var alla andra värden bra. Nu vill han utreda varför jag har trombocytbrist...det är då alltid något!

Men det blir ett marscherande idag, först morgonpromenaden med hundarna på ca 5 km och sedan lika långt igen till Vårdcentralen och Apoteket samt affären...sedan har jag promenerat klart för idag!

Kallt ute, 9- men Wilma skuttade glatt omkring i den lilla snö som är och gjorde det hon skulle. Hon har sedan insulinkvällsdosen sänkts lite varit bättre eftersom blodsockret ligger stabilt, skönt det.

Dax att få iväg Kocksonen innan jag tar itu med räkningar och bokföring...suck, det är tråkiga saker att göra det, men allt går ju utom spädbarn så det är väl bara att köra igång!

För Högra Handen och mig är det resdag idag, fast inte förrän på eftermiddagen.

Jag åker ju till Stockholm för att ha kurs denna helg och Högra Handen åker till Lilla Hjärtat och hennes mamma i Uppsala. Lilla Hjärtats pappa åker till Tyskland idag på morgonen.

Kvar hemma blir 20-åringen och "grabbarna"...20-åringens lättnad var enorm när hon fick veta att Kocksonen sköter matlagningen över helgen. Det är hennes absolut sämsta syssla, påstår hon och förklarade för oss igår att hade matlagning stått på hennes lista över saker att göra hade alla fått pizza första dagen och hambrugare den andra...

Hon har det övergripande hundansvaret och ska se till att Wilma får sina insulinsprutor och att alla hundarna får sina måltider och promenader, det klarar ju hon galant.

Maken och 20-åringen ska naturligtvis också till stallet en hel del och då får Usk-sonen och Kocksonen ta sig an hundarna.

På måndag åker stallägaren bort och då har Maken och 20-åringen ansvaret för insläpp i två veckor, uppblandat med lite lunchmatning på helgerna.

Nästa fredag ska jag på magnetröntgen och det blir ju intressant att sedan vänta in svaren på alla bilder och prover, frågan nu är ju "Hur defekt är jag?"

Det kom lite snö igår så kroppen hade förstås rätt...idag är den inte heller att leka med och jag kan konstatera att jag bara är ett endaste litet snubbel från ryggskott!

Har jag tid med ryggskott???? Definitivt inte. Så nu har jag en mycket mycket sträng monolog med ryggen som förklarar för den varför den inte kan besluta sig för att ge mig ryggskott just nu - jag hoppas verkligen att den lyssnar!!!

Jag kan ha det på måndag, jag är ändå ledig då men just nu passar det illa, så när jag tog ut Wilma i morse fick jag gå mycket eftertänksamt (det är jag inte särskilt bra på) och försiktigt.

Försiktig är ordet för dagen till dess att den här "ryggskottet-står-på-tröskeln-och-väger" släpper.

Man kan ju alltid deala med kroppen - om man håller sin del av avtalet, det brukar vara det som är det kvistiga i slika överenskommelser...suck.

Kursmaterialet är förberett och jag är redo och trots att gruppen är liten så tror jag det blir både intressant och givande.

På måndag stundar en administrativ dag - räkningar ska betalas, bokföring ska göras och momsredovisningen ska skickas in...pust, jag blir trött bara jag tänker på det.

Men nu är det fredag och jag ska packa ner lite av vad jag behöver över helgen, det viktigaste är förstås det jag ska läsa! Några böcker måste absolut med helt enkelt.

Imorgon efter kursens avskut ska det författarpar som håller på med en bok intervjuva mig för den sista delen, givetvis är det både spännande och intressant så mycket fritid har jag ju inte - men läsa ska jag nog lyckas med iallafall.

Vi ser ju den nya serien "Once upon a time" och jag fascineras av hur de valt att belysa sagofigurerna...mycket, mycket intressant. Givetvis är Onda Fen precis så elak och grym som väntat men ändå intressant, jag vet vad jag ser fram emot varje vecka nu - torsdagskvällens avsnitt.

Resten av familjen är lika frälst och Studentskan som jag pratade med efter avsnittet igår är lika stort fan som vi andra.

Det är himla kul när man hittar något att se på TV som hela familjen gillar, blir så bra diskutioner då.

Dax att få upp Kocksonen (det går trögt att gå upp för honom idag) och så ta sig an dagens små uppgifter samt besvärja (alternativt hota) ryggskottet att hålla sig borta...

...eller precis så gammal!

Min egentliga ålder var sådär en 105 när jag skulle ta mig upp i morse, herregud jag lät som om hela jag var gjord av bubbelplast! Det bara knakade och brakade och krispade om hela mig..."kroppens egen symfoni" skulle man kunna kalla alla knakande och brakande leder. Det var med andra ord gräsligt stelt och motigt och jag stapplade likt en giktbruten gås ut i badrummet.

Väl där beslutade sig kroppen för att starta igång med lite våld - knät låste sig och fick skakas igång, höften knäppte och värkte till och sakta kunde jag räta upp mig - se där, jag var redo för morgonens alla små sysslor.

Wilma stappalde på samma giktbrutna vis och jag bar som alltid henne nedför trappan och så klev vi ut i 7 minusgrader, men fortfarande till bådas vår otyglade glädje var det vindstilla.

Wilma sniffade runt en stund och jag strosade efter hållandes i kopplet funderandes på allt och inget...så ville Wilma in och jag kunde gå för att hämta tidningarna.

Igår tränade Högra Handen varje hund för sig, det innebar att de två hundar som var inne förde ett herrans oväsen!

Izaac och Theo ylade lite och krafsade mig då och då på benet men Wilma var vild! Hon hängde i min kjol, hon studsade mellan golv och tak och for runt som ett skållat troll. Ingen skulle kunna tippa på att hon är både 8 år gammal och blind!

Jag har just plöjt några böcker denna vecka då jag haft ledig tid, jag älskar verkligen att läsa och fort går det.

Jag avverkar böcker i samma takt som andra bläddrar igenom en dagstidning!

Alexander McCall Smiths nya bok om Mme Ramotswe "Lördagens stora bröllopsfest" tog styvt två timmar att läsa, han skriver ju så enkelt och lättsamt att det är en ren fröjd att läsa hans böcker.

Min tillvaro skulle vara ytterst torftig utan litteraturen det kan jag säga, därför har vi också böcker högt och lågt på varje fri yta ligger det en bok helt enkelt och denna kärlek till böcker har jag lyckats föra över till alla mina barn vilket jag är glad för! I synnerhet som flera av dem har svår dyslexi men har lyckats betvinga den med att läsa och läsa och läsa...

Torsdag och långpannedag för min del, dagens första klient ringer 8.00 och sedan är det full rulle till dess jag slutar, 20.00. Lagom till nästa avsnitt på TV av familjens nya favoritserie: "Once upon a time" - härligt!

Kroppen påpekar med sin stelhet och värk att lågtryck är att vänta inom några dygn...hitills har den aldrig haft fel!

Må nu alla ha en förträffligt bra torsdag...

Denna natt var synnerligen aktiv! Vi tog Wilmas blodsocker vid 21.30-tiden, det var tämligen högt (20,7) men som alltid är hon pigg och alert när det ligger lite för högt mot vad det ska, vi har ju sänkt kvällsdosen med en halv enhet så det kommer att svaja några dagar.

Sedan gick vi i säng...knappt hade vi kommit till ro så ville Wilma ut, Maken offrade sig och tog ut henne.

Friden lade sig...halvett vaknade jag av en förfärlg vadkramp! Det har jag inte haft på ett tag så jag tog mig svärandes (jag var ju trött) upp ur sängen och hoppade lite på det benet och krampen släppte.  Detta med kramp drabbade mig ofta när jag var gravid...gräsligt vad var det var! Förutom att ha kramp var jag ju tämligen tjock och som alltid när jag var havande var jag smidig som ett kassaskåp så det var alltid en skrämmande syn när jag skulle åtgärda kramperna.

Idag är jag givetvis öm i benet där krampen satt...suck.

Nåväl, jag kröp tillbaka in under täcket men knappt hade jag hamnat i sovläge förrän Izaac krafsade på dörren, innan jag hann upp skuttade Wilma ner ur sin fåtölj och puttade vänligt upp dörren till Izaac som genast sprang in och hoppade upp i min säng...jag kom inte längre än till halvsittande (eller halvlggande om man så vill) ställning så jag valde att falla handlöst bakåt mot min kudde i samma stund som Izaac lade sin tunga kropp tvärs över mina ben.

Nu ville givetvis inte Wilma vara sämre så hon lade sig käckt tillrätta över min mage...där låg jag och kände mig som en blomma i en växtpress. Om någon har försökt byta ställning med två hundar över sig vet denne någon hur totalt omöjligt det hela är! Ingen av hundarna rörde sg en millimeter. Jag kämpade för att åtminstone få loss ett ben lite - Izaac låg som vore han gjuten i cement blickstilla. Med ett stön (och en liten svordom är jag rädd för) fick jag loss ena benet och detta friläggande av ben resulterade i att Izaac lade sig ännu mer till rätta och jag satt fast som i ett skruvstäd!

Till min egen mycket stora förvåning lyckades jag somna och först halvfem, när jag hade ont i precis vareviga led kom jag loss men då ville Wilma ut och Izaac hakade på och så var det en helt ny dag!

Idag ska jag ju på morgonen till Röntgen för att kolla höften och sedan är jag faktiskt helt ledig till ikväll då jag har ett pass, blir en stillsam dag idag.

Jag kan å andra sidan påbörja förberedelserna för helgens kurs och ägna mig åt annat småplock och det är ju också nödvändigt.

6 minusgrader mötte oss när vi klev ut i trädgården och Wilma ogillade som vanligt att ha sällskap på morgonrutten men Izaac som inte alls bryr sig om hennes surhet så dags på dagen klampade glatt runt bredvid henne och var nöjd med livet.

Vindstilla och tyst var det och det känns lite som snö är på gång...vi får väl se hur det blir med det.

Hundfrukost, insulinspruta till Wilma och väckning av Kocksonen står nu på min "Att-göra"-lista.