Det är en fråga jag kan ställa mig? Varför gör de inte det?

Måndagar är ju fantastiska! Dels för att en helt ny vecka ligger framför en och man kan på så vis fixa till det man inte är nöjd med från föregående vecka och dels, det bästa av allt - det är en hel vecka till nästa!!!!!

Bättre kan det knappast bli!

Jag gillar iallafall måndagar! När jag var tonåring tyckte jag allra bäst om tisdagar av en enkel anledning, då kom tidningarna "Starlet" och"Min Värld" ut och jag lade delar av min veckopeng på dem.

Theo kom tvåa i sin grupp och Maken, Högra Handen och 20-åringen kom hem med två rosetter och en vimpel. Han vann ju sin klass och placerade sig tvåa i terriervalpgruppen. Kul!

Han var yster som en flipperkula när han kom hem och fick med sig Wilma i någon galen lek, mest innehållande "vi-rusar-sunt-som-galningar".

Wilma betedde sig annars lite udda igårkväll och vår gissning blev "mask", diabeteshundar ådrar sig ju mask mycket mycket oftare än friska hundar. Jag fick belägg för den teorin när jag kom ner i biblioteket halvfem i morse och möttes av en sjö stor som Nordsjön, ett helt 100 servetters paket gick det åt för att få bort den.

Så stora kisspölar gör hon bara om a) blodsockret svajar, b) hon har mask. Blodsockret är stabilt nu så det är det senare. Högra Handen gav henne en dos medicin igårkväll och det tar väl något dygn innan resultatet syns.

Zack har återhämtat sig ordentligt och både Maken och 20-åringen har fått fast mark under fötterna igen, Maken gick till jobbet idag efter sin veckas sjukskrivning men han vet ju att om det blir för arbetsamt får han fortsätta den.

Traumatiska upplevelser är otroligt stressande för både själ och kropp.

20-åringen hör sig för lite nu efter hjälp med den lastträning Zack och hon måste påbörja om ett tag...båda två har ju en viss rädsla inför transporter och åkande.

Maken har dock klart deklarerat att han vägrar köra en enkelaxlad transport igen, nästa gång blir det minst en boogie!

Jag banade min väg fram genom tvättstugan igår (fick tvättat tre klädtvättar och 6 trasmattor) och ägnade en avsevärd tid till att damma, torka, sortera fram hallen...Usk-sonen som var hemma erbjöd sig att dammsuga och skura, mest för att mina leder är så stökiga! Underbart att vara välsignad med så omtänksamma barn som jag har - alla 7, lika måna om mig!

Idag blir det lite bokföring - som jag verkligen avskyr - och genomgång av räkningar etc, trist helt enkelt.

Sjömanbiffen jag gjorde till middag igår blev som alltid fantastiskt god och det räcker ledigt till lunch idag.

Jag gillar mat som sköter sig själv och jag är mycket bra på just grytor, när jag var ensamstående med fyra barn var det en nödvändighet för att få maten att räcka till.

Idag tänkte jag göra pepparrotskött, det är också en rätt som till stora delar sköter sig själv.

Natten var inget vidare, dels hostar Maken (vad är det i andras hostande som väcker instikten att man skulle vilja stoppa in något stort i deras mun????) dels är kroppen lite värre än annars och dels delade bonden igår korna från kalvarna och ett ihärdigt brölande bröt ut!

Detta idoga råmande och gapande kommer nu att hålla i sådär en tre-fyra dygn innan korna lugnar sig, jag kan förstå att de ropar på sina barn (och den tanken är ju hemsk) men det är ett tröttsamt brölande...

Dax att dricka kaffe, äta frukost och utan pardon hugga tag i denna lilla glada måndag!

Detta är frågor som kan ploppa upp i nattens mörker när sömnen lyser med sin frånvaro...ta det här med att frysa till exempel.

Förut - känns som himla längesedan men det är nog bara ett par år - var jag ruskigt frusen.

Behövde raggsockar på fötterna när jag skulle sova, ville ha tjocka gosiga tröjor att svepa in mig i...njöt jag av detta??? Att kunna frysa??? Icke!

Jag gick runt här i världen och gnölade om att jag frös, varför, undrar jag, var det ingen som dunkade mig i ryggen och sa "Passa på och njut av frusenheten nu, en vacker dag kommer du att sakna den"!

Kanske hade jag inte lyssnat men nu, nu skulle jag önska att jag hade en släng frusenhet iallafall...Klimakteriet sätter effektivt P för det!

Klimakteriet sätter stopp för en hel del kan jag säga, jag fryser numera aldrig!

Givetvis blir jag precis så oförstående som man kan tänka sig inför familjens inte fullt så hetblodiga existens. Detta har vi löst genom att lägga ponchos, fleecefiltar och sockor överallt i huset där vi kan tänkas vara samtidigt, jag slänger upp fönstren - familjen hackar tänder - och drar ner elementen och familjen stönar.

Men så är nu livet med en varmblodig kvinna (jag) och det är bara för oss alla att vänja oss.

En klimakteriedam är ett piggt inslag i gatubilden iallafall, vi har en sak gemensamt med 14-15 åringar, vi klär oss inte särskilt varmt trots att utetempen visar minusgrader. Nix!

Vid hållplatsen står tonåringen och klimakterietanten med alla jackor/kappor uppknäppta och muntert fladdrande för den iskalla vinden medan alla övriga köande sveper sina jackor och halsdukar allt tätare omkring sig och kastar dolska blickar åt den frisläppta skarans håll, jag vill så gärna gå fram till någon frusen ung kvinna och muntra upp henne med att bara hon passerat 50 års strecket kommer hon att kunna lätta på täckelsen men hitills har jag lyckats hejda mig...det kanske inte varar!

Natten var förstås väldigt sömnlös - därav knasiga tankar - mest beroende på att Maken lyckades med konststycket att kombinera snarkande med torrhosta...ingen harmonisk stämning spred sig i sovrummet, Wilma fick spader av husse och smet in till Usk-sonen där hon kunde hämtas för utgång i morse...just där och då önskade jag att jag hade haft någon annan stans att sova på...suck.

Idag ska Maken, Högra Handen och 20-åringen ställa ut Theo så morgonen här har varit full av aktivitet.

Usk-sonen och jag håller ställningarna till dess de kommer tillbaka och Kocksonen dyker upp med Studentskan som ska vara här i tre veckor för sitt fältarbete.

Jag ämnar ägna denna söndag åt städning och sortering för om jag inte styr med något gör värken mig galen och sömnlösheten tjoar om att medvetslöshet är attraktivt!

När jag har så här ont blir det inte ett smack bättre av att sitta still, jag kan inte göra allt - lederna håller inte - men jag göra en del!!!

Det är alltid något!

Nu först ska jag galoppera (nåja) in i tvättstugan - dagen har tagit sin början!

En vecka sedan den ödesdigra olyckan med Zack och jag kan utan att blinka säga att denna veckas arbete var tyngre än vanligt!

Maken blev sjukskriven hela veckan (Traumatisk stress är inte att leka med) och 20-åringen och han har därför kunnat tillbringa mycket tid i stallet med Zack och de har tagit sig an alla hans sår och svullnader.

På så vis har de bearbetat det på ett lagom kraftfullt, snabbt och bra vis...jag har givetvis också bearbetat det men det har fått bli på nätterna eftersom dagarna innehöll så många möten med så många människor som behövde mitt focus.

Just nu känns det dock lite bättre och jag har kommit till stadiet "Vi hade iallafall en himla tur" - 20-åringen och Maken är mer i stadiet "Vi kan inte fatta att det har hänt, det känns så overkligt".

Alla steg i bearbetningens trappa är dock värdefulla och man passerar dem ju i olika hastigheter.

När jag klev innanför dörren igårkväll blev hundarna ystrare än någonsin och lille Theo slog frivolter på hallmattan.

Wilma har legat på mig hela natten och det var behagligt för hennes värme hjälpte lite mot all värk jag har - det är priset man får betala av att släpa bagage, åka tåg, åka tunnelbana och arbeta hårt.

Wilma ansåg att jag gott kunde klampa upp straxt efter 5 så det gjorde jag förstås, vi klev ut i en helvit trädgård som var tyst...så tyst att frasandet av Wilmas tassar i det frostbitna gräset och mina steg nästan kändes störande!

Vilken tystnad! Vilken frid!

Jag älskar aldrig trädgården så mycket som när jag varit borta...friden, tystnaden och lugnet - helt underbart!

Dax för kaffekopp 2 och förberedelser inför dagen...

Den gräsligaste mest vidriga upplevelse vi någonsin haft, Maken, 20-åringen och jag upplevde vi igår när vi skulle ha skjutsat Zack till inridning i Gnesta.

Vi kom inte så långt...vi lastade Zack och redan efter ett par mil började han stampa i transporten och 20-åringen blev orolig, vi hade just kört ut på motorvägen när transporten (och bilen) gungade till på ett oroväckande vis. Maken kastade ett öga i backspegeln och sa "Nu flög något loss från transporten" både 20-åringen och jag skrek "Stanna bilen".

Tursamt nog var det en vändficka för räddningstjänst precis där ochvi svängde in.

20-åringen kastade sig ut ur bilen, såg att handtaget på skötarluckan var loss och sedan kom hennes dödsvrål!

Det hemskaste skrik jag hört! Ett avgrundsvrål - "Zackis har ramlat" skrek 20-åringen och innan Maken och jag hunnit fram skrekgrät hon "Han är död! Jag har dödat min häst"

En tusendels sekund, när jag tittade in i transporten och såg hur Zack låg på rygg, helt stilla med fyra ben i luften trodde jag också att han var död.

Så frustade han till och började sparka, eftersom han låg åt fel håll, förstod vi att handtaget flugit ur av ett bakbenskick.

Jag ringde 112 och fick tag i en trevlig operatör som skickade en polisbil, den kom inom fem minuter men 20-åringen vrålgrät att det tog en evighet - hon var i kraftig chock och jag hade all möda i världen att hindra henne från att rusa ut på den kraftigt trafikerade E4an.

Polisbilen kom, en polis pratade med 20-åringen och mig och den andra bedömde läget tillsammans med Maken, en minut senare anropade polisen Räddningstjänst och tre brandbilar, en räddningstjänstbefäls bil och ytterligare en bil anlände.

En brandman tittade på 20-åringen och enades tillsammans med mig och en av poliserna att hon behövde värme och lugn så vi fick sätta oss i polisbilen där de slog på värmen och såg till att 20-åringen hade det bekvämt medan jag ägnade mig åt att klappa, krama och försöka lugna henne.

Maken och de femtontalet rädddningskillar enades om att kalla på jourveterinär som efter bara tio minuter kom till platsen...hon gav Zack 2 lugnande sprutor och så började försöken att få upp honom...när han stod upp (en av poliskillarna som med jämna mellanrum - var femte minut - öppnade dörren och pratade lite med oss, sa triumferande till 20-åringen "Han står upp, gumman, han kommer att klara sig") stängde polisen av båda körbanorna för att de andra skulle kunna led ut Zack, de gick en liten sväng så att veterinären kunde bedöma läget och så lastades han på igen.

Vi insåg ju att det bara var att köra tillbaka till hemmastallet men vad gör man med en trasig skötardörr???

"Bind fast den" sa polisen och tillika bad han oss inte köra mer än 30-40 km tillbaka till stallet.

Veterinären gav 20-åringen en förpackning smärtstillande för Zack har några rejäla skrapsår på bringan, benen, mulen och pannan och han kommer vara svullen och stel i benen några dagar, vi bandfast dörren med ett NH-grimskaft och så åkte vi tillbaka.

20-åringen var helt förbi av chocken och Maken och jag var helt slut.

Väl hemma kunde vi prata och prata om detta och Högra Handen som agerat sambandscentral kunde berätta att hela händelsen låg ute på Corren24 och då mindes jag att en fotograf och journalist försökt bana sig fram genom havet av räddningspersonal och en av polismännen skuffade bort honom, men bilder hann han ta ändå.

Natten har inte varit särskilt bra för någon av oss, varje gång jag slutit ögonen har scenerna spelats upp om och om igen, 20-åringens skrik och gråt ekar i mitt huvud.

Jag inser ju att den här Stockholmsveckan blir av det tuffare slaget, jag ska bearbeta denna chockerande händelse samtidigt som jag levererar mitt bästa till de klienter som kommer, jag lär vara outsägligt trött på fredag!

Maken och 20-åringen åkte tillbaka till Zack lite senare på kvällen och kunde till sin lättnad konstatera att han både åt och drack normalt även om han verkade mörbultad, idag lär han vara både svullen och stel.

Inridningen får vi skjuta på ett tag, kanske till januari-februari för först ska både Zack och 20-åringen läka och hämta sig och sedan ska de träna på att åka transport för en sak är säker, nu kommer Zack att vara utomordentligt rädd för att kliva in i den. Veterinären sa också att 20-åringen skulle träna lastning ett bra tag innan han kan förflyttas längre sträckor...20-åringen och Maken började planera den övning redan igårkväll.

Maken var ytterst medtagen och kan nog behöva sjukskriva sig ett par dagar, Zack ska ha medicin en gång om dagen och bäst är om han får den på morgonen så snart ska de bege sig till honom igen.

Hemma var läget kaosartat förstås och vare sig Högra Handen eller Usk-sonen kunde företa sig något, till och med hundarna var extremt oroliga.

Gräslig, vidrig upplevelse var det och jag är djupt tacksam att Zack klarade sig utan flera skador än dem han fick.

jag ska packa och försöka förbereda mig för veckan, men lätt blir det inte!

Om en stund ska Maken och 20-åringen väckas för att förbereda sig inför dagens bilåkande, vi räknar med att vara på väg en tio timmar sådär.

Först ska vi till stallet, sedan ska vi lasta Zack och så ska vi åka till stuteriet där Zack ska tillbringa en månad, efter det ska vi tillbaka till stallet och göra rent i Zacks box och förbereda den så att det är klart till dess han ska hämtas igen, ställa av släpet och så hem.

En dag "On the road" således...stämningen lär inte vara hög så mycket kan jag säga.

Men det är ändå bra att få honom grund inriden och i bästa fall även grund inkörd så har 20-åringen och Maken något att jobba med sedan.

Wilma skrämde slag på både Högra Handen och mig ur tidigt (4.15) i morse, för Högra Handens del bestod skrämmandet i att hon drömde en mardröm, att Wilma dog och att jag skrek - hon vaknade med en puls på 100, efter någon sekunds orienterande hörde hon att "skriket" var två katter som slogs precis nedanför hennes fönster.

Dock stapplande hon upp för att checka Wilma, som snyggt och prydligt låg och sov på mig.

Jag vaknade straxt innan fem och gick gebnast ut i badrummet, klädde mig och gick för att hämta Wilma - inte ett spår av henne!

Då blev jag nervös! Hennes socker är ju stabilt igen, tänkte jag, då borde hon inte vara nere utan mig!
Raskt stegade jag trappan ned och fick syn på Högra Handen som satt och läste och Wilma som i vanlig ordning snurrat ihop sig i "sin" morgonfotölj.

Man kan inte peta på Wilma på morgonsidan och sedan bege sig ner till undervåningen utan att ta med henne, så Högra Handen fick steppa ut i trädgårdens mörker med Theo och Wilma.

Man kan lugnt säga att Theo var häpen över denna tidiga utflykt!

Nu när sockret är stabilt är Wilma still goin strong, om man inte visste att hon är 7,5 år skulle man tro hon var valp! Påhitt av det mer busiga slaget är daglig vara från Wilmas håll...detta beteende, att vara ystra, lekfulla och lika vilda som alltid är ett typiskt terriertik drag.

Terrierhanar är lite lugnare och mer lättfostrade...tur det, det räcker med en av Wilmas sort i ett hus!

7,7+ är det ute denna Alla Helgons dag och jag är lite häpen över det, mildare än vanligt är dessvärre ingen garanti för att inte vintern ska bli snörik och kall.

Risken är väl att den kommer över en natt!

Jag minns ett sådant tillfälle i början av 90-talet (94 tror jag bestämt) då hösten var lång och också mycket mild, där vi gick och lade oss på kvällen med gröna gräsmattor utanför fönstret och vaknade upp till ett snökaos ingen förvarnat om!
Inte i någon väderprognas hade det talats om att snö var på G, jag är lite orolig för att det ska bli likadant i år!

En grön vinter är det säkert många som vill ha, men jag tycker att snö piggar upp i allt det mörka som november består av så lite snö vore ju trevligt!

Men det är väl som vanligt - antingen blir det ingen alls eller så blir det mer än vi behöver!!!!

Dax att väcka upp resenärerna, hoppas nu allt går smidigt så vi kommer hem skapligt!

Jag åkte till tandläkaren igår straxt efter lunch, väl inne kunde min tandläkare konstatera att det bara var att borra bort all gammal amalgam ur den trasiga tanden och lägga dit en ny lagning, hon tippade på att det skulle ta sisådär tio minuter, en kvart.

Tji fick vi!

Hon satte den första bedövningssprutan, vi småpratade lite och så undrade hon om jag kände mig bedövad? Tyvärr gjorde jag inte det, inte ens minsta pirrning hade jag.

Ny spruta, nytt småprat och nytt konstaterande av att bedövningen inte tagit!

Tredje gången gillt blev det och det som skulle ha tagit en kvart tog över en timme!

Å andra sidan var jag bedövad hela eftermiddagen och halva kvällen, så när den väl fungerade så satt den som berget, bedövningen!

Jag har (förstås) känningar idag efter allt detta sprutande...men det går väl över kan jag tro.

Imorgon är det så dax för Zack att skjutsas till inridningen och både Maken och 20-åringen är lätt nedstämda..."Vad sjutton ska jag göra om kvällarna i en hel månad?" utbrast Maken igårkväll när vi lagt oss.

Jag var inte sen, det ska erkännas, med att räkna upp en mängd sysslor han kunde ägna kvällarna åt.

Lustigt nog verkade han inte alls tacksam för den insatsen...hm.

Stockholm nästa vecka och som vanligt blir det extremt långa dagar och många timmar på topp, jag hoppas verkligen att reumatismen lugnar sig lite.

Imorgon tänder vi förstås ett ljus för Lilla Ängeln, hennes aska ströddes ju i havet utanför Cardiff och det värmer mig att tänka att hon på så vis når jorden runt och till alla som vill skänka henne och hennes, för oss, korta men lärorika liv en tanke.

Vi behöver förstås inte en speciell dag för att tänka på Lilla Ängeln men ändå är det en fin tradition som i och för sig inte har mer än sådär en hundra år på nacken men ändå är en del av den sk "folksjälen".

Idag kallar tvättstugan på mig igen och jag lär hinna fundera mycket på Livet och Meningen med det när jag manglar och viker och hänger och styr.

Wilmas blodsocker har stabiliserats men hon ville ut redan fem i halvfem och jag hann inte klä mig så det fick bli i Makens tofflor och min kappa vi skuttade ut i mörkret, det var ändå förhållandevis varmt ute (6+) så frös gjorde jag inte precis.

En halvtimme i trädgården gjorde dock att jag hann konstatera att Wilma verkade stabil, väl inomhus snodde hon ihop sig som vanligt och någon vild och tärande hunger verkar hon inte lida av - skönt!

Ordningen är således återställd.

Inga olyckor inomhus och det tyder också på att blodsockernivån är stabiliserad.

Kocksonen jobbar till sent ikväll eftersom "Rotmosets vänner" har möte på restaurangen och dessutom jobbar han hela helgen.

Högra Handens nya frisyr är en poppig kort historia men hon liksom 20-åringen klät oerhört bra i kort frisyr, det gör inte jag!

Dax för nya friska tag - en ny dag att erövra helt enkelt!

Inatt kom den rejäla blodsockersvajning vi väntat på, den som alltid dyker upp ett par dygn efter rutinändring (=omställning av klockan/tiden).

Hur jag vet att den inträtt? Å det är enkelt det.

Tre pölar så stora som om vi haft grand danois hundar och inte små terriers mötte mig i hallen och biblioteket i morse halv fem när vi kom ner från sovrummet.

Alla vattenskålar tömda och en intensiv hunger hemsökte Wilma så fort vi klev upp, hon brukar alltid snurra ihop sig och sova efter vistelsen ute i trädgården men inte ett svajningsdygn, då vill hon ha torr foder direkt och ännu mera vatten att dricka.

Det kan bli lite knixit på den långa morgonpromenaden men under den första veckan av tillbakaställandet av uret brukar hon få bestämma lite och promenaderna kan bli kortare än vanligt.

Detta blodsockersvajs dygn brukar medföra många "olyckor" inomhus men när det väl släppt återgår allt till det normala, enligt vår erfarenhet ska det inträda imorgon.

Idag ska Kocksonen tillbringa sin lediga dag med att skjutsa mig till tandläkaren (en bit plomb har lossnat) och Högra Handen till frisören.

Tur att han finns!

På lördag ska ju Maken, 20-åringen och jag köra Zack till inridningen och där ska han vara 1 månad, redan nu är känslorna blandade hos både Maken och 20-åringen. Samtidigt som de tycker det ska bli fantastiskt roligt att kunna rida Zack är det sorgesamt att inte se honom på en hel månad.

Jag utgår från att stämningen i bilen kommer att vara lätt dyster!

På söndag åker jag till Stockholm för en veckas jobb och den fredagen jag kommer hem kommer också Studentskan för att vara hemma tre veckor och göra ett "fältarbete". Kul!

Jag hoppas verkligen att reumatismen är bättre på söndag för annars lär veckan i Stockholm bli mer än tung!

Ledig i fyra dagar nu och jag tror faktiskt det behövs!

De paket jag beställt med julklappar till familjen har anlänt och det känns skönt att allt hitills (peppar peppar) funnits och anlänt som det ska!

Dax för hundfrukost, insulinspruta och nya djärva grepp!

"...den ljuva september" heter det i sången från musikalen "Fantastic" men jag måste säga att november sannerligen inte är mindre "ljuv" än september!

Fortfarande varmt men i morse blåste det lite så när Wilma och jag klev ut halvfem var hon inte direkt road av att kliva omkring, å andra sidan tog Maken ut henne 3.30 när hon krafsade på dörren och ville ut, så han kanske ansåg att hon fått sin dos av morgonutevistelse.

Det tar ju en vecka eller så innan djuren har ställt om sig till vintertid.

Idag har jag en ledig eftermiddag så jag jobbar bara två pass (8-12, 19-21) och det är ju skönt nu när kroppen bestämt sig för att ha mer ont än vanligt och på så vis begränsa mig i det mesta, det har hållt i sig nu i mer än en vecka och det gör det hela aningen mer arbetsamt!

Tur att jag har tvättstugan att fly in i...jag har en ytterst samarbetsvillig familj som gör mycket av det hushållsarbete min reumatism hindrar mig från att utföra så jag har inget att klaga på men tvättstugan är mitt territorium - både för att jag faktiskt gillar att tvätta och för att det faktiskt blir bäst om jag får göra det (hm lät inte bra det där) men när jag är i Stockholm och arbetar brukar Usk-sonen och 20-åringen ta hand om både tvätt och mangling.

Jag gillar att ha manglade lakan och handdukar, det blir så mjukt och lent.

Torktumlare har vi inte så all tvätt hängs på streck och på sommaren sker det utomhus.

Igår kom Wilmas stickade lilla tröja vi beställt och hon provade den och den verkar bra, hon blir väldigt frusen när det blåser kyligt.

Hon hade aldrig problem med det före det att hon fick diabetes och killarna har ju en tjock och bra päls men Wilmas är både tunn och lite gles så hon behöver en tröja/jacka på vinterhalvåret.

Dax för nya tag...hela onsdagen ligger här blank som ett nytt papper, det är bara att sätta igång och fylla dagen med sysslor!

Jag var tvungen att titta på husets båda utetermometrar och de hade exakt samma resultat, 11,8+...första november!!! Det är förstås inte en sensation men ovanligt varmt är det allt.

Wilma tog ett glatt litet skutt ner från yttertrappan när vi kom ut straxt efter halvfem, hon gillar att det a) är hyfsat varmt b) att det är vindstilla.

I morse ville hon ha sin vanliga filurar runda, hon nosar runt - jag filurar.

Idag har jag en fullspäckad arbetsdag med start 8.30 och arbetet avslutas 19.30, vilket känns bra för då hinner jag se "Halvåtta hos mig" ett program denna familj gillar att titta på.

Gårdagens insats i tvättstugan innebar att jag frilade golvet! Jag blir lika glad varje gång jag ser det och det är dessvärre inte särskilt ofta!

Tvättande är ett verkligt Sisofys arbete och jag tänker ibland på forna tider, för sådär en hundra år sedan, när man bara tvättade två gånger om året, hur i helskotta orkade de med det?

Jo jag vet att det fanns pigor att tillgå och sk "tvättmadamer" men alla hade ju inte råd att hyra in människor för hjälp men min mormor berättade att i hennes barndomshem gjorde kvinnorna så att de lade ihop all sin tvätt och så tvättade de allt tillsammans, på så vis fick de hjälp av varandra och dessutom hade de säkert roligt ihop.

Jag gillar att tvätta, visserligen gör tvättmaskinen det tyngsta jobbet men detta att hänga upp och ta ner och mangla och vika och stå i, det gillar jag.

För min del är det en meditativ stund och jag omges av en god doft och det stillar alla sinnen.

Mina listor över vem som ska få vad i julklapp börjar bli klara och jag tycker om den delen av julandet också, planerandet och tänkandet.

Nu blir ju julklapparna hos oss ofta baserade på just det faktumet att det är tanken som räknas, men det är ju det som är grejen.

Högra Handen var mig behjälplig igår då jag skulle ha några klappar inslagna, just det momentet kan ibland vara besvärligt att utföra när reumatismen spökar som mest. Fingrarna lyder inte alltid.

På lördag ska Maken, 20-åringen och jag köra Zack till en tjej som under en månad ska ta sig an honom och rida in honom. Det blir toppenbra när det är klart men jag tror att både Maken och 20-åringen kan komma att känna sig rastlösa när de inte har ett stall att åka till och en häst att ta hand om.

Mer kaffe behövs idag för kroppen har minst sagt spökat den senaste veckan och att ha mer värk än vanligt är aningen tröttande! men det går väl över kan jag tro - eller återgår till normalont.

...det känns inte alls som om vi står på tröskeln till vintern och november! fast det är klart, november kan vara en månad fylld av gråhet! Duggregn, blåst och slask.

Men om bara en fyra veckor sådär är det första advent och det ser jag verkligen fram emot!

Wilma ville inte ut förrän 4.30 i morse och det var ju skönt, men väl ute var hon inte alls road av att spankulera omkring och fundera...hon gjorde vad hon skulle och sedan ville hon in.

Trots att det var både vindstilla och ganska varmt ute. Hennes blodsocker kommer ju att svaja denna vecka eftersom mattider, promenadtider och insulinspruts tider är ruckade men det stabiliserar sig sedan.

Igår kunde vi se hur vår hyresvärd hämtade hem kalvar från ett av betena och som hjälpreda hade han två westernhästar med ryttare...det är ekologiskt arbete det.

Solen såg vi inget av igår och det blir nog inte mycket till sol ljus idag heller kan jag tro.

Jobbar bara eftermiddagen idag och på torsdag är jag ledig, vilket är tur för jag har precis tappat en bit plomb och får komma till min tandläkare på torsdag.

Alltid är det något!

Vildingen går på något som heter "Knatteskutt" på lördagarna och på musikförskola på måndagarna, både musik och rörelse är saker han tycker om.

Lilla Hjärtat går på babysim och babyrytmik och det gillar hon.

Det är så härligt att det finns saker för små barn att göra idag, när mina var små fick jag stå för både rytmiken och gymnastiken själv genom att sjunga mycket med dem och gå till olika lekplatser.

Jag gillade det ju men många föräldrar tycker inte det är en så kul grej att ägna sig åt, för de föräldrarna är det skönt att det finns aktiviteter även för små barn.

Även om jag tycker att man ska vara återhållsam med schemalagda aktiviteter åt barn, de måste ju få leka också.

Så kvinnan som skrivit boken om sig själv som en sk "Tigermamma" är inte något jag sympatiserar med.

För mig är det viktigt att ett barn har frihet att välja intressen själv och jag har aldrig någonsin tvingat ett barn att prestera, de har onekligen kommit långt ändå, alla sju, så helt fel kan inte min filosofi vara.

Vaknade ett par gånger inatt av att jag nös - jag hoppas det är ett utslag av min höstallergi (En allergiläkare sa för många år sedan "Du är allergisk mot fallande löv" och menade att de mögelsporer som dyker upp när växter vissnar är allergena) och inte en begynnande förkylning för på söndag åker jag ju till Stockholm för en arbetsvecka igen!

Dax att ta itu med Livet och Vardagen igen...håhåjaja, det är bara slit och släp, eller, om man så vill, bara baler och maskerader!!!! Beror på inställningen tror jag.