En fullkomligt gräslig natt har det varit, stormen har fått huset att skaka i sina grundvalar, Wilma har storm(!)skällt klippt hela natten på alla de ljud blåsten åstadkommit och min kropp har storm(!)värkt och därmed sett till att sömn var uteslutet...klockan 4 gav jag upp sömnförsöken och steg upp. När jag klev ut ur badrummet stod Usk-sonen där fullt påklädd! Han har haft det ruskigt besvärligt senaste tio dagarna med ömsandet av all hud och extrem klåda - så dålig som han varit nu i sina hudsjukdomar har han nog inte varit på en femton år sådär så han har glömt hur arbetsamt det var att ha sådan klåda...nu har han kommit till "sårstadiet" och då kliar det inte bara utan gör dessutom ont. Tur att det finns smärtstillande salva...

Jag har fullt ös idag och det lär få gå med kaffe i ett konstant intag om jag ska orka hålla mig vaken.

När kroppen är såhär går dessvärre det mesta ganska långsamt, det gillar jag naturligtvis inte och känslan är den att jag utan vidare lätt skulle kunna bli omkörd av någon med rullator - för fort rör jag mig inte!

Maken hämtade 20-åringen igår så att hon kunde handla veckans mat och förnödenheter, dessutom inhandlade de ingredienserna till Zacks tårta eftersom de ska fira honom idag på hans 5 års dag.

Hans favoriter är äpple och banan så det består tårtan av samt knäckebröd som han visserligen inte äter med det ger stabilitet åt tårtan.

20-åringen har varit Zacks ägare i precis 4 år nu och jag minns utan problem hennes överlyckliga reaktion när det stod klart att hon fick köpa honom!

Aldrig har så många glädjetårar utgjutits av någon som av 20-åringen när telefonsamtalet kom - hon var en godkänd köpare!

Vi andra blev lika lyckliga vi - för hennes skull.

Maken har varit inblandad sedan dag ett och han har trivts mycket bra med det så givetvis åker han till stallet efter jobbet idag och firar "lillkillen".

Studentskan såg "RENT" igår med tårarna strömmande förstås, den bygger ju på "La Boheme" och den går inte heller att se utan att gråta en skvätt.

Vi har idag gått in i påskveckan (Stilla veckan om man så vill) och jag arbetar bara idag och imorgon sedan drar förberedelserna igång inför påskfirandet som innebär att nästan alla kommer hem - kul ska det bli men jag hoppas att både vädret och jag är på bättre nivå än idag!

2- och full storm är inte behagligt precis, Wilma var tämligen oglad när vi klev ut i blåsten och mörkret och hon gjorde processen så kort som hon bara kunde! Inget sniffa omkring inte - i mörkret kunde jag konstatera att en hel del grenar blåst ner, nu när dagsljuset kommer lär jag väl bli varse hur det ser ut.

Dax att studsa in i tvättstugan innan hundfrukost och arbete drar igång!

Inatt blev det en fråga jag funderade på - hur många leder finns det egentligen??? Det kändes som om hela jag var en enda stor led! Som en karta som viks ihop tusen gånger!!! Jag tror att vareviga led gjorde sig hörd natten igenom. Lite ansträngande kan jag säga.

Givetvis beror det på att jag förra veckan satte ut min "nya" reumatikermedicin eftersom biverkningarna gör det omöjligt att äta! Maten "fastnar" i matstrupen och skapar otrevligheter...det beror givetvis på att medicinen hämmar kroppens slemproduktion. Bra ur perspektivet att jag inte svettats men som sagt matstrupen slutar fungera och kroppens andra slemhinnor har blivit sköra, så ut med den medicinen och jag måste mejla min läkare (igen) om nytt alternativ.

Glukosaminet (för häst) som jag rör ner i mosad banan eller äppelmos - det sistnämnda fungerar bäst - har inte börjat verka än, men det tar säkerligen några veckor innan resultatet visar sig.

Igår fick vi en hel del gjort! Vi handlade, vi åkte och hämtade Högra Handens beställda varor i Motala och passade på att inhandla magmedicin till hundarna, hängde två tvättar och gjorde en del administrativt arbete...idag ska jag ta det lite lugnt. Tvätta förstås men för övrigt lugnt.

Maken ska till 20-åringen för att köra henne till mataffären och för att gosa lite med Zack.

Lite kallt idag och även om det är första april så är det föga förvånande, det finns ju en anledning till att uttrycket "aprilväder" finns!!!!

Nu går vi ju in i påskveckan och det blir en del att stå i eftersom nästan alla barn kommer hem för att fira påsk! Det är bara Sjuksköterskedottern med familj som inte kommer, hon arbetar men Vildingen var ju nyss här en sväng och om bara en månad ska vi åka ner till dem och gratulera Vildingen som fyller 5 år i maj. Hur fort har inte han vuxit!!!!!????

Dax att ta itu med dagen och Livet...heja heja (det gäller motivera sig när kroppen känns motvillig och ytterst trög) friskt humör!!!

Ingen idé att bara sitta - lederna lär inte bråka mindre för det! På dagens id med glatt humör, jag gör som Snövit "Nu gnolar jag ett slag..." allt går lättare om man sjunger en stump!

Låt söndagen ta sin början.....

Hemresan igår bjöd på hagel,spöregn och sol om vartannat och i ett kör! Men det är ju inte annat att vänta nu när vi närmar oss april...min vecka i Stockholm var vad det gällde arbetet strålande trevligt...vad det gällde min privata existens en vecka i Blamagegudens tecken.

Det är underligt att jag är utvald av denne gud ideligen kan man tänka, jag brukar trösta mig med att jag antagligen inte är en ensam själ i konsten att göra bort sig men det är understundom en klen tröst!

Blamagegudens första insats var förlagd till Pressbyrån, jag skulle köpa en remsa till T-banan och i samma sekund jag var framme med en ofantligt lång och otålig kö bakom mig, fick jag hjärnsläpp! Inte bara sådär lite lätt utan en total black out!

Jag stirrade hjälpsökande på expediten och försökte ignorera de stönanden som uppstod bakom mig..."Jaha" sa hon för tredje gången i en relativt uppfodrande ton - jag började likt en dövstum gestikulera genom att vilt vifta med armarna mot tunnelbanan bakom mig medan jag försökte le rart, jag såg antagligen mest galen ut. Endera är denna kvinnliga expedit ett under av tankeläsare (fast min hjärna var ju tom) eller så är hon van vid galningar för plötsligt tog hon fram en remsa och talade till mig som om jag var mindre vetande (jag klandrar henne verkligen inte) "Är det en sådan här du vill ha?" tonfallet var mer än förstående. Jag kunde nu bara nicka och hörde att en man bakom mumlade: "Såna där borde inte få vara själva ute" jag hade velat vända mig om för att ge honom en mördande blick men jag hejdade mig.

Nästa dag var det dax igen för ett "ingripande" av Blamageguden, i full fart rundade jag en av hörnen på byggplanken vid Odenplan, jag hade inte en tanke på att det låg mycket löst grus där...plötsligt blev jag till en usel piratkopia av Bambis första försök att bemästra is som underlag, jämsides med mig dök det upp en lång och gänglig kille i 25-års åldern, utan att reflektera högg jag fullkomligt tag i hans arm och hejdade ett platt fall på så vis.

Givetvis kom jag till sans så fort benen slutat ge sig iväg åt olika håll och bad tusen gånger om ursäkt...hans ansiktsuttryck förändrades under mitt ursäktande tal på ett sätt man mest ser på film! Från att ha sett ytterst ogillande ut spreds ett glatt leende över hans ansikte, mitt i min svada avbröt han och utbrast: "Är du östgöte???" Jag kunde ju inte förneka det precis, hans leende hotade att klyva hans ansikte..."Det är jag med" sa han triumferande och i det att han vänligt klappade min hand som just frigjort sig från det mycket stadiga grepp jag hade om hans arm, fortsatte han "vi östgötar måste hålla ihop när vi är på främmande mark".

Som de såtaste vänner skildes vi åt vid ingången till tunnelbanan, fram dit hade han nämligen under vårt lilla småprat, lett mig ostadiga kråka.

Händer detta andra? frågar jag mig, eller är det bara jag som hejdlöst greppar tag i främmande karlar????

Imorse vaknade vi till slädföre Wilma och jag och varken hon eller undertecknad gjorde några glädjeskutt...inte ens ett litet hopp fick vi till. Jag vet att det bara är mars men iallafall...jag gillar inte när det blir snö igen!!!!

Idag är det tvättstugan, bokföring, handlande av mat och annat pyssel som står för dörren, så det är väl bara att hugga i kan jag tro!

Ingen rast och ingen ro och det är väl tur det - vore hemskt att inte ha något att göra!

Vädret var strålande igår så mycket trädgårdsvistelse blev det, hundarna och vi gillade värmen och ljuset skarpt.

Kocksonen kom på eftermiddagen och fick hjälp av Maken att byta däck och så stannade Kocksonen på middag (och sover över) och den blev lite lätt dramatisk eftersom biverkningarna på min reumatikermedicin är att delar av sväljreflexen upphör att fungera då och då...inte själva svalget krånglar men när det är svalt stannar det i matstrupen och några klunkar vatten brukar få det att åka ner. Inte igår...maten "fastnade" och jag drack några klunkar dryck och efter en sekund gurglade det till (som en gammal kaffebryggare sa Högra Handen) och så kom all vätska tillbaka! Tursamt nog hann jag få fram en servett och tog emot returen med den...jag gick ut i köket för de andra fann detta lite läskigt (inte Usk-sonen dock som är van vid "äckligheter" från jobbet) och fick ägna flera svälj-vatten-få-tillbaka-minuter åt att få det hela att fungera...sedan var allt som vanligt igen.

Högra Handen ansåg att jag måste sluta med denna medicin också - den förra förorsakade ännu svårare sväljproblem - men jag vet inte jag...Usk-sonen sa att jag skulle skära pyttesmå bitar av det jag äter (eller mosa) så går det lättare att "lura" magsäcken.

Maken blev djupt orolig men det verkar ju inte vara farligt - bara obehagligt!

Händer inte alltid heller, bara då och då - vissa måltider känner jag inte av det alls!

Glukosaminet (för häst) anlände i fredags och igår körde jag igång, det är ett vitt pulver påminnande om potatismjöl och jag funderar som bäst på hur jag ska få i mig det...blandade det i en klick kall sås igår och det gick ju bra men jag äter inte alltid sås så jag för filura lite på detta. Har gjort iordning en burk med detta pulver att ha med till Stockholm kommande vecka och man får väl hoppas ingen tror det är knark!

Sommartiden avskyr jag - det tar mig minst två veckor att komma i fas men ljuset är ju trevligt!

Theo ställs ut idag och det börjar tidigt så Maken som kör dit och Högra handen samt Theo har redan åkt...Kocksonen ska åka senare dels för att bevittna Theos framfart och dels för att han lovat skjutsa hem dem. Maken ska ju köra mig till Linköping och tåget och samtidigt plocka upp 20-åringen där och köra henne till stuteriet.

Han har att göra Maken....efter långpromenaden med hundarna igårkväll tog sig Maken en smörgås, ivrigt uppvaktad av tre hundar!

Blir säkert en förträffligt vacker dag idag också och då får vi vara ute så mycket vi kan innan jag ska åka...packandet ska jag genast ta itu med!

Må nu alla ha en fin vecka!

Vildingen anlände i förrgår tillsammans med sin mor, Sjuksköterskedottern. Så fort de kom beslutades det att vi Högra Handen, Kocksonen (som var hemma och hälsade på) och jag tillsammans med våra gäster och hundarna skulle gå på en picknick ner till Vättern.

Solen lyste och utrustade med Festis, bullar och kex samt en filt tågade vi i samlad tropp ner till sjön. Vi slog oss ner på en bergknalle och njöt av solen, vårblommorna och vågornas skvalpande.

Väl hemma upptäckte Högra Handen och Sjuksköterskedottern en nyfödd kalv som låg på ett egendomligt vis i hagen - bonden tillkalllades och Vildingen följde noga allt som pågick i hagen.'

Tyvärr visade det sig att årets första kalv var dödfödd - mycket sorgligt tycker jag alltid att det är när nyfödda djurungar är döda.

Vildingen ville dock prata mycket om den döda kalven och vi svarade så gott vi kunde.

När det var sängdax ville Vildingen promt sova hos sin morfar och mig och såklart att han fick det...dessvärre innebar ju det att jag inte fick någon sömn precis. En livlig femåring sover ju inte likt en stubbe precis och eftersom knät har bråkat ovanligt mycket de sista dagarna och nackens diskbråck gör sig påminda igen så var det ingen bra natt för mig.

Klockan kvart över fyra tyckte Vildingen att det var dax att kliva upp, jag lyckades hålla honom till halvfem sedan var det obevekligen morgon. Vi tog ut Wilma som glad i hågen strosade runt och när hon släppts in gick vi till brevlådorna Vildingen och jag för att hämta tidningarna - han stannade vid kohagen och undrade var mamman till den döda kalven var. Jag pekade på måfå på en av de kor som inte såg pregnanta ut.

"Mormor" sa Vildingen "när en kalv dör blir mamman jättelessen" jag sa att jo, det blir hon.

Så pratade vi om det en stund och vart bonden kunde ha begravt kalven och så kom han över på Lilla Ängeln och hur ledsna alla var när hon dog..."Hon var bara en bebis, mormor" och visst det var hon. "bebisar ska ju inte dö mormor, bebisar ska leva" och med dessa visdomsord bytte han glatt ämne.

Lite senare for Maken och Högra Handen med Theo till djursjukhuset för att ögonlysa och kolla knäleder - allt var perfekt och det kändes skönt. Högra Handen fortsatte sedan till Universitetssjukhusets endokrina avdelning för sin diagnos och precis som jag så har hon Hypothereos så nu blir det Levaxin för resten av livet.

Skönt att få sina misstankar bekräftade tycker både hon och vi.

Solen lyste igår och Wilma som verkligen älskar vårsol lade sig ner och njöt med jämna mellanrum på eftermiddagspromenaden.

Usk-sonen hade en tuff dag igår, eftersom influensan nu är över men han hade så fruktansvärt hög feber och var så himla dålig så fick huden spatt - han trodde att sängen var full av sand och smågrus på natten men trots att han rystade sängkläderna två gånger försvann inte känslan...det visade sig att hela hans hud "krackelerade" och hans klåda var obeskrivlig...den sitter ju inombords och skapar en fruktansvärd obehagskänsla och en klåda som inte går att åtgärda med kliande. Han har inte varit så hårt utsatt sedan han var liten, han kunde bara ha ett par tunna mjuka träningsbyxor på sig, allt annat förvärrade känslan. Efter en vild överdosering av antihistamin (ett måste som han utsattes för redan som baby) och Betapred stillade sig klådan något men gick givetvis inte över. Minsta rörelse förorsakde drivor av fjällande hud i möbler och på golv...han byter mao all hud samtidigt (vi andra tar ju någon månad på oss att byta hudceller han gör det på något dygn) så klådan är förståelig. Med fasa mindes jag när något sådant här hände när han var riktigt liten - snacka om grinig unge och ingenting hjälpte annat än att smörja och smörja och peta i honom "klitabletter" och försöka trösta så mycket det gick. Han smörjde sig själv igår med jämna mellan rum och jag hoppas han fått sova inatt och att han är något bättre idag.

Lite tvätt och städning idag och lite förberedelser för veckan i Stockholm blir det ju.

Underbart verkar det bli ute så en hel del trädgårdsvistelse lär det bli...inatt ställer vi om klockan och det gillar jag inte men det är väl bara att finna sig!

Vid tre snåret sådär satte det igång...naturens egen orkester. Dock ingen vacker fågelsång direkt utan mera som en modern jazz orkester!

Man kan säga mycket om modern jazz men förutom att det är för mig helt obegripligt så har de en (o)vana musikerna i ett sådant band - de studsar upp då och då och verkar stämma sitt instrument...för mig låter det illa men jag var en gång gift med en jazzmusiker som påstod att detta skuttande upp för att plötsligt och oväntat stämma sitt instrument inte alls var det de gjorde utan de spelade ett solo - ha! För mig har det alltid verkat som om musikern plötsligt upptäcker att något är fel på instrumentet!

Nåväl, naturen tillhandahöll en hoper jazzmusiker som hade solon - inte nödvändigtvis i harmoni med varandra men det har ju inte moderna jazzsnubbar behov av heller!

Det var en råbock som "vrålade", ugglor som tjoade av hjärtats lust, räven som "skällde" och ett djurljud jag inte för mitt liv kunde identifiera...Wilma skällde i lite men så ledsnade hon på konserten/oljudet och tog sin tillflykt till soffan i TV-rummet där det lät mindre.

Jag hade dock svårt att somna om...värken stökade till det lite. Jag hängde ju rätt många tunga trasmattor till tork igår och knäckte till nacken på något märkligt vis vilket innebar att jag genast fick ont av diskbråcken i nacken igen.

När de diskbråcken sätter i att bråka vet jag ju att det tar ett par månader innan det släpper helt...som om jag har tid med det nu igen!

Jag hoppas mycket på hästglukosaminet som ska komma imorgon, hade en klient i förrgår som åt just detta tillskott och kände sig så gott som ny i sina artrosleder...låter lovande tycker jag.

Idag kommer Sjuksköterskedottern och Vildingen och är det lika fint väder på eftermiddagen som det var igår så ska vi gå till Vättern och ha en liten picknick.

Kocksonen kommer också för att låna en dator och betala räkningar bla och för att träffa sin syster och systerson...vi har ju inte setts på ett tag så det ska bli kul att träffa honom också.

Snart är det dock påsk och då kommer alla barnen hem och det ser jag verkligen fram emot!

Nästa vecka är Stockholmsvecka och jag har redan börjat ladda för den.

Torsdag idag, veckan har bara flugit förbi och nu är det dax att hugga tag i hundfrukost och nödvändigheter innan telefonjobben väntar...underbart verkar det vara ute och Wilma trivdes som fisken i vattnet när vi gick ut kvart i fem, det var förstås fortfarande mörkt då men ljuset kommer allt snabbare nu och jag älskar verkligen våren!

Livet leker helt enkelt trots att kroppen är ilsken och trotsig och gör ont men jag bryr mig inte om trots och ilska - jag kör mitt race ändå och försöker förtränga att Ortopeden tyckte jag skulle vila mer...jag vilar så mycket som jag hinner så det så!

Mot köket och hundfrukost, insulinspruta och ny kopp kaffe!

Läste igår i en tidning om Medeltidensmänniskor kontra dagens, en mycket intressant artikel (tror det var i Populär historia) om hur vi förhöll oss och förstås förhåller oss till begreppet Lycka.

Medeltidens människor ansåg inte att Lycka var något som var givet - man kunde drabbas av stunder av lycka men det var om Gud var på särskilt bra humör men för övrigt ansågs Livet vara en människas jämmerdal.

Nu utgår vi från att vi ska vara Lyckliga från det vi tar vårt första andetag och framåt...olycklig anser människor idag vara närmast en synd...hur vände våra åsikter så markant???

Att vara Lycklig är dessutom en subjektiv uppfattning...det som är Lycka för den ene är totalt ointressant för den andre.

Människor hade sannerligen inget lätt liv på Medeltiden, barnadödligheten var extremt stor, dödligheten hos population skyhög och man levde för det mesta i armod...där var antagligen Lycka att vara mätt och frisk.

Idag krävs det för många betydligt mycket mer än bara mättnad och friskhet...fast det egentligen borde vara tillräckligt för att känna sig lycklig.

Hur ser man på sig själv i detta ämne??? Personligen känner jag mig oftast som en Lycklig människa...jag är hyfsat frisk (åtminstone inte sämre än andra) har sju mycket trevliga barn, en underbar man, två levande och glada barnbarn, tre hundar, tre katter och så del i en fantastisk häst...jag jobbar med det som också är mitt intresse, jag har tillgång till frisk luft, natur och mat. Kläder att hålla mig varm med och böcker att läsa...kan man begära mer av Livet? Jag tycker nog inte det...naturligtvis ingår en rejäl dos smärta och sorg i Livet och det är den delen som lär mig något men som helhet är jag nog en Lycklig människa!

Wilma tog glada små skutt ut klockan kvart fem - just denna energi som först förvånade mig fick förstås en snabb förklaring, hon hade ont i magen!

Tursamt nog så har vi magmedicin...skönt när lösningar uppstår.

Igår beställde jag hem glukosamin för häst, den är helt fri från tillsatser till skillnad mot samma ämne som finns i tablettform för människor och så många människor med reumatism och artros har berättat för mig att detta tillskott gör susen mot smärta och stelhet och förvånansvärt många äter tillskottet i häst- och hundform. Mest för att det är "rent"...är inte det skrämmande så säg?

Nu fick jag bryda min hjärna med omräkningsmatematik då jag inte är en häst på ca 500 kg (även om jag känner mig sådan ibland) så nu vet jag hur mycket jag ska ta per dag...ska bli mycket intressant att se vad som sker med kroppens stelhet och mina värkande leder...

Onsdag idag och jag jobbar förmiddag...på eftermiddagen ska Högra Handen gå till frisören och jag ska som alltid tillbringa tid i tvättstugan!

Halva veckan har gått (jippi) och imorgon kommer Sjuksköterskedottern coh Vildingen - härligt!

Ibland kan man längta efter Spänning, efter ett Äventyr eller efter att få upptäcka för länge sedan Försvunna Existenser...att få vara en Upptäcksresande.

Denna längtan erfor jag igår, den liksom högg tag i mitt hjärta och min själ och jag ville upptäcka försvunna riken och ge mig i kast med De Stora Utmaningarna.

En snabb blick över mitt hem och min trädgård gav för handen att inget av ovanstående fanns att ge sig hän åt...en garderobsrensning innebär ju alltid häpnadsväckande fynd och ibland också fysiska strapatser men det var inte riktigt den sortens utmaning jag sökte...jag kände mig lite som Roald Amundsen måste ha känt sig där han satt på sin kammare och ville "hitta på något".

Eftersom det var Amundsen som dök upp i min tanke så var det ju en Naturkrafts utmaning jag sökte...att besegra ismassorna och hitta eventuellt någon form av intelligent liv i Nordpolens arktiska klimat var hans motiv...jag ville också ge mig i kast med naturens element...ute ven stormen som då och då också innehöll kornsnö och regn men ut ville jag märkligt nog inte bege mig - men jag fann på råd!

Likt Amundsen förberedde jag mig noga genom att hämta in tvättbaljan (stor blå plast historia), ta fram långpannan och två badlakan, fyra plastkassar strategiskt upphänga på dörrhandtag och liknande ting, en plaststekspade och ett stycke hårtork - nu kunde jag ge mig i kast med ismassorna!

Jag stängde av frysen och öppnade dörren och synen som mötte mig var troligen precis lika storslagen som någonsin Amundsens syn på packisen, det var is vart jag såg!

Nu gällde det att ta varje hylla och låda för sig för att få en överblick vad detta frysskåp innehöll - egentligen! Försvunna civilisationer upptäcktes redan på hylla ett! Jag lyfte ut (med ett pekfinger tumgrepp) en påse med ett innehåll som var odefinierbart...det kunde vara en såsskvätt...eller något helt annat.

Plastkassarna fylldes snabbt med sådant som inte ens en analys i SKLs lab bringat klarhet i...utgågna saker som glass(!) och några förtorkade rabarber som aldrig skulle ha blivit det de var ens om jag försökt gömma dem i en paj!

Slutligen låg det som snart skulle in igen i mörkret i frysen i plastbaljan och höll sig kallt eftersom frysta varor på varandra inte tinar så snabbt, det som skulle kastas var packat i plastkassar och jag hade ställt långpannan nedaför den lilla pip jag fällt ut avsett för avledning av smältvatten, lagt badlakan runt och så skulle jag ta itu med att förpassa ismassorna till en för dem bättre värld.

Att frosta av en frys kan ta sin tid - den tiden ansåg jag mig inte ha så det är här hårtorken kommer in.

Jag satte den på högsta värme och riktade den mot den översta hyllan där mest is packat ihop sig...då och då användes plaststekspaden till att fösa smältande isdrivor över kanten och ner i långpannan. Varm luft gör smältprocessen otroligt mycket kortare än om bara rumsvärmen hade arbetat.

Likt Amundsen hackade jag mig fram genom packisen och precis som honom gjorde jag häpnadsväckande fynd - i en liten isdriva låg en ensam broccoli och såg skrumpen ut...hur nu den kunnat hamna där!!!! det slog mig där jag stod med hårblåsen stadigt riktad mot isen att folk som tror att deras kroppar bevaras bra nedfrusna för återuppväckning senare har aldrig sett vad is kan gör med en köttbulle!!!! Hur mycket jag än ansträngt mig hade den lilla köttbullen aldrig återfått sin forna spänst...det är således slog jag likt en forskare fast, fel taktik att bevara sig på!

Efter en timmes idogt blåsande (och jag fick kramp i axeln) var frysen i skick som ny, bara för mig att torka av, lyfta in allt (nu mycket färre saker) igen och starta frysen på nytt...se där, äventyret i hamn!

Man behöver bara gå till sin egen bakgård för att hitta på Äventyr och Lycka kan vi lära oss av denna expedition!

Imorse väcktes jag 03.15 och det är i tidigaste laget även för mig...utanför stod en räv och "skällde" lite senare föll en råbock in i symfonin och klockan 4 ville alla hundar ut. Högra Handen som har Izaac och Theo hos sig fick släpa sig upp och släppa ut dem på baksidan, när Wilma hörde det sprang hon så fort hennes små ben tillät henne nerför trappan och förenade sig med resten.

Kvart i fem när jag skulle gå för att hämta tidningen ville Wilma ut iallafall och vi gjorde en kort liten variant av vår vanliga morgonrunda.

Duggregn och en liten vind mötte oss men det är ju långt ifrån hur gräsligt vädret var igår så det var helt okej.

Idag är det jobb mest hela dagen och det blir förstås en tur in i tvättstugan som alltid...nu är det tisdag och vårdagjämning - underbart!

Det var en liten men mycket tapper skara som jag skulle ha kurs med, sällan har jag haft så få i en grupp men dessa fyra "tjejer" var en otroligt rolig grupp att ha...mycket skratt blev det och de var taggade för att arbeta hårt med sig så vi kom bra långt denna helg. Kul det!

I morse när jag klev ut med Wilma möttes vi av en isande kall nordanvind i halvstorm styrka - okul är ordet!

Wilma gillade det inte så hon hoppade över momentet sniffa omkring och gjorde det hon skulle innan hon skyndade sig in.

Kroppen har inte haft någon lätt natt och med detta blåsande/stormande förstår jag ju varför...jag börjar känna mig som en barometer!

Idag blir det ganska lugnt, vi ska väl bara gå igenom frysen och slika ting idag, för även om gruppen var liten är jag trött efter helgens arbete.

På torsdag kommer Sjuksköterskedottern och Vildingen hit, bara för en natt men det ska bli mysigt. Sjuksköterskedotterns dator krånglar så Usk-sonen ska fixa den åt henne...Vildingen utropade triumferande i telefonen att han minsann kommer för att besöka oss. Tänka sig att han fyller 5 år i maj...hur fort växer inte ens barnbarn!!!!!

Det bästa med att komma hem efter ett besök i den kungliga huvudstaden är ju friden och tystnaden för det är banne mig aldrig någonsin tyst i Stockholm!

Fenomenet med Stockholm är dessutom hastigheten...jag hinner bara stiga av tåget så faller jag in i den - springandet! Ingen utom möjligen turister, går långsamt...inte ens sakta!

Det galopperas fram i en hastighet som gällde det livet och jag är verkligen inte sen att anamma detta sprinterlopp!

Inte undra på att jag har ondare i höft,knäled och fotleder då! Märkligt fenomen är det dock och jag är självklart inte ensam om att uppmärksamma hastighetsförändringen när man tar mark i huvudstaden. Varför, kan man fråga sig, springer alla? De har tunnelbanor som går var tredje minut (inte en gång i timmen eller var tredje som här på landet), bussar som kör lika tätt - varför i himlens namn är de så rädda för att missa en avgång?????

Slika tankar kan jag ibland brottas med när jag observerar stadens innevånare, som blir sura över att vara tvingade att vänta i sju minuter på ett tåg...sju minuter - i min värld är det ingen väntetid alls!!!!!

Så olika är det helt enkelt...dax att ta itu med dagen och veckan och därmed Livet!

Wilma hade en lätt stökig natt, hon hoppade upp och ner ur sängen och gick ut och in ur rummet...vid ett tiden tog jag ut henne och hon kissade länge och väl men tillbaka i sovrummet verkade hon inte hitta någon bra sovställning och bökade runt bra länge.

Detta att inte hitta en bra sovställning hade hon gemensamt med mig, hur jag än vände och vred mig så fanns det någon punkt i kroppen som protesterade mot just den ställningen...jag fick försöka hitta en ny.

En lång stund funderade jag på att ta anställning som fläkt! Detta snurrande borde i sig vara energigivande...man kunde kanske ha kopplat ett vindkraftverk till mig och så hade jag på egen hand försörjt en hel by med el.

Halvfem när Wilma kände att det var dax att gå ut kände jag å andra sidan mig redo för att slumra en stund...då inträffade något som nog måste räknas som Mirakel iallafall - Maken klev ur sängen och sa "Jag tar ut Wilma, ligg kvar en stund du"...närmast i chock låg jag kvar och kände mig som i reklamen från Svenska Spel "Plötsligt händer det".

Nu blev ju kvarliggandet ingen särskilt lång historia eftersom jag liksom var vaken och kroppen för sin del var inställd på uppstigning. Men jag lyckades tvinga mig till att ligga till prick klockan 5...Maken kom tillbaka och sov igen redan innan hans huvud träffade kudden. Jag är inte helt övertygad om att han var vaken på riktigt när han tog ut Wilma.

Idag ska han å andra sidan ägna en hel del tid bakom ratten, först ska han köra Usk-sonen till tandläkaren, sedan Theo till veterinären för sin vaccinering, mig till Linköpings central eftersom jag ska till Stockholm för kurs över helgen och efter att ha släppt av mig där åker han och Högra Handen till 20-åringen.

Tursamt nog gillar Maken att köra bil - det är vi andra särskilt tacksamma för.

Kursen blir en mycket liten kurs då många avbokat för sjukdom (influensan har inte riktigt släppt greppet) men det blir nog kul ändå.

Kocksonens hosta är en envis och skrällig historia medan resten av familjen hämtat sig nu och allt har återgått till det normala...skönt det.

Högra Handen och Usk-sonen drabbades hårdast av influensan och var ju liggandes i fem dagar medan Maken, Kocksonen och jag klarade oss undan lindrigare.

Igår var det en snål marsvind som blåste och himlen var envist grå men trots det känns det vårligt ute och det är ju glädjande...må nu alla få en toppenfin vårlik helg!