Det var vad jag pratade med en klient om igår, hon har uppenbara problem med att använda ordet "nej" och hamnar i många situationer där hon känner sig utnyttjad. Vi har jobbat med problematiken ett tag och hon går framåt men det är ingen lätt sak om man från början har fått lära sig att aldrig säga ifrån.

Jag har dock inga problem med att säga nej om man bortser från ett område, frierier!

Himmel och plättar vad det har varit en svår och besvärlig situation, antagligen därför jag är i mitt femte (och sista - jag orkar verkligen inte börja om igen) äktenskap.

Första gången jag gifte mig var jag nitton år - inte klokt så ung jag var! Det höll ju bara i tre år och vi hann få tre barn (jag väntade i och för sig det tredje när mannen bröt upp) frieriet var i en egen klass.

Vi var på fest hos en kompis som bodde vid gatan som var huvudgata i staden, alltid fullt med människor som gick där.

Nåväl, jag blev av någon anledning som jag dessvärre inte kommer ihåg arg på killen (blivande make nummer ett) jag var med och marscherade iväg, det var januari, snöigt och kallt, jag gick och han kom springande efter...mitt på gatan i snön och i strumplästen kastade han sig ner på knä, tog tag i min kjol och sa: "Gift dig med mig". Där stod jag och höll på att dö av genans, fullt med folk som stirrade på oss - såklart jag inte sa nej.

Nästa frieri var inte sämre - vi hade träffats en gång och bäst jag satt där i en soffa tog den mannen (make nummer två) tag i min fot och friade - kan man säga nej till någon som ligger vid ens fötter??? Nix det kunde jag inte.

Sådär har det varit mer eller mindre varje gång jag haft en relation, man kan undra varför män alltid vill gifta sig? Det har inte spelat någon roll hur gammal jag varit eller hur många barn jag haft, så fort de fått en chans männen så har de friat!

På det området har jag haft vissa problem med att säga nej, även om jag lyckats två hela gånger! Grattis till mig!

Men vi människor har ofta problem att stå upp för oss själva, säga ifrån och sätta gränser.

Kanske för att så många är rädda för att andra ska bli arga eller besvikna på dem...många tycks ha glömt att varje människa har eget ansvar för sina känslor, man kan aldrig någonsin skylla på någon annan när man blir arg, det ligger hos den som blir arg - inte någon annanstans.

Men dagens människor har ibland problem med att ta eget ansvar, jag undrar vad det kan bero på???

Och varför, frågar jag mig ibland, är det så hemskt med att någon blir och är arg på en????

Att sätta gränser är något många, många behöver hjälp med och jag har alltid minst en handfull klienter per dag som måste jobba med denna del.

Håhåjaja, sådant är nu livet!

Theo gjorde mycket bra ifrån sig på spårkursen igår kunde en glädjestrålande Högra Handen berätta, även Maken var nöjd med Theos insats.

På lördag är det utställning igen och Maken kör förstås Högra handen och Theo dit, det innebär att Usk-sonen och jag blir ensamma hemma, Usk-sonen har önskat sig kåldolmar till middag så det är vad jag ska ägna lördagen åt att göra. Det tar sin lilla tid att knåpa ihop den rätten, så sysslolös blir jag inte.

På söndag åker jag till Stockholm igen för en vecka, den blir ganska stillsam för just nu är det många lediga tider...fast det kan förstås ändra sig!

Över 7+ halvfem imorse när Wilma och jag steg ut för morgonens lilla runda i trädgården, härligt att bara behöva ta på en tunn kofta.

Izaac och Theo kom ut från Högra Handens del av huset vid halvsex och båda verkade pigga och glada...Wilma fnös lite åt dem och fortsatte sova i sin morgonfotölj och efter en stunds nosande i den inhängnade uteplats delen snodde killarna också ihop sig för en stunds sömn.

Jag jobbar hela dagen så nu är det bara att sätta fart på tillvaron!