På en gul leksandshäst rider jag strax i galopp in till de pensionerades skara. På måndag eftermiddag lämnar jag tillbaka skolnyckel och larmkort. Då stiger jag i sadeln och rider iväg.
Det ska bli skönt. Visst har jag trivts med mitt jobb, men fy, vad det hindrat mig i min framfart. Nu får jag tid att göra allt roligt jag inte hunnit med tidigare, inbillar jag mig. Jag undrar om jag hinner med allt jag vill.
Idag avtackades jag och ett par andra nyblivna pensionärer med en sådan gul häst och present i samband med den traditionella lunchen, som vi alla i personalen intar på ett av de fina hotellen i Tällberg. Förutom hästen med tillhörande minnesplakettt fick jag en blomma och ett paket innehållande en bunt presentkort. Det där med presentkort var bra. Då kan man skaffa något man önskar sig eller behöver i stället för att få en gåva, som man kanske inte vill ha.
Oj, vad jag har ätit idag! Grannens dotter tog studenten och på mottagningen på eftermiddagen serverades en helt fantastisk buffé. Flera i släkten hade tydligen dragit sina strån till stacken. Jag blev jättemätt och vi hade en mycket trevlig eftermiddag.
Nu är det kväll och jag är med all rätt och gott samvete jättetrött. Det ligger ju symbolik i det, kom jag på nu! Jag har ju jobbat i skolan i 36-37 år, om jag räknat rätt. Konstigt om jag inte är trött!
Ha de'!