Glåpord, utfrysning, puttar och slag. Det började i andra klass när hennes familj flyttade från Malmö till Helsingborg. Den sjuåriga Annika förstod inte varför hon inte accepterades av skolans jämnåriga. Något som känns oklart för henne än idag.
– Jag minns känslan av att vara utpekad och utfryst. Det handlade nog först om att jag kom från en annan stad. Jag undrade hela tiden vad jag skulle ändra på hos mig själv.
– Det finns en sorg och ett mörker i grunden av min själ. Jag känner att jag inte riktigt är lika mycket värd som andra, det har gett mig en osäkerhet, säger hon eftertänksamt.
– Men också en stor jävla snällhet, på gott och ont, lägger hon till. Jag vill inte göra någon besviken eller ledsen.
Att ha blivit utpekad som någon som inte passar in har gjort Annika mästerlig på att upptäcka andra som blivit illa behandlade eller inte mår bra. Och hon vill gärna hjälpa, stötta, underlätta för andra. Det är inte konstigt att hon utbildade sig till socionom.
Men uppväxtens okvädingsord har också gett henne en rad andra känslor och beteenden.
Mycket skamkänslor
– Jag tycker det är förbjudet att vara otrevlig eller stöta mig med folk, så jag är oftast pigg och glad. Jag ursäktar ofta andras dåliga beteende och tänker att det säkert är jag som är fel eller har missförstått, säger hon och tillägger:
– Jag har också svårt att värja mig och känner själv att jag är lätt att skada.
LÄS ÄVEN: Så påverkar mobbning den utsatta i efterhand – kan sitta kvar hela livet
Som när hon tackade ja till erbjudandet om ett dåligt abonnemang hon inte behövde och plötsligt satt med två stycken. Eller när hon sjöng i kör och någon skrattade i publiken – ”säkert åt mig”, tänkte hon genast.
– Det bor mycket skam i mig. Den är inte lätt att bli av med, säger hon tankfullt.
”Varför gick de på just mig?” är en fråga som återkommer regelbundet i tankarna. Det var också jobbigt hemma. Annikas mamma mådde dåligt och hennes pappa arbetade på sjön och var borta i långa perioder.
– Barnen i klassen kanske anade en sårbarhet hos mig, funderar hon. Såg de att jag skulle vara enkel att såra, lätt att skada?
Gör dig av med skammen
- Många som mobbats har jobbat kanske hela livet för att slippa tänka på den där plågsamma tiden i skolåldern. Att istället lyfta på locket och berätta om det du utsatts för kan göra stor skillnad för ditt mående. Antingen med en partner, vän – eller en legitimerad psykolog.
- Att ingripa när någon utsätts för mobbning är viktigt för att stoppa mobbning i samhället och visa personen i fråga att den inte är ensam och att mobbarna inte har rätt. Då slipper du dessutom leva med skammen att inte ha sagt ifrån.
Blev mobbad och utfryst
Det var mest pojkarna som mobbade. Men även flickorna fick Annika att känna sig utanför.
– Jag minns en gång när jag fått tag i lite pengar och frågade en av tjejerna i klassen om hon ville följa med till kiosken nästa rast. Hon följde med, vi köpte godis och åt. Jag hoppades att det skulle få henne att tycka om mig.
Men Annika blev inte omtyckt. Istället fick hon en tillrättavisning, för klasskompisen gick till läraren – Annika hade fått henne att gå utanför skolans område på rasten.
– Det var illvilligt och svekfullt. Jag kände mig maktlös som inte kunde göra rätt.
Glåporden förföljde henne – ”Bredflabb”. ”Apan” – hon kunde inte ducka. Hon kände sig oskyddad och utstött under hela låg- och mellanstadiet.
Berättade för läraren
En gång berättade Annika hemma om vad som pågick i skolan. Hennes mamma ringde läraren som lovade att prata med klassen dagen efter.
Då var Annika sjuk, det fick hon också betala för och kallades feg som skvallrat och sen stannat hemma.
– Min lärare var äldre och mycket religiös. Jag var ju inte där när hon pratade med mina klasskamrater, men vad hon än sa så gjorde hon inte saken bättre.
LÄS ÄVEN: Psykologen: ”Mobbning förändrar hur du ser på dig själv”
Annika förstod att läraren bland annat, som någon sorts försoningstal, sagt att apor ju är söta. Men mobbarna höll inte med. Apor var röda i rumpan, luktade illa och hörde inte hemma i skolan. Och mobbningen blev värre.
– Jag förstod att om det skulle bli någon förändring fick jag göra något själv. Nästa gång killarna var på mig siktade jag in mig på den minsta och tunnaste av dem. Sedan puttade jag och slog på honom tills han föll till marken. Killarna blev tysta och händelsen hjälpte mig en aning. Jag hade stått upp för mig själv och min existens. Klart att det var skönt.
Stor ensamhet
Känslan av total ensamhet är något alla som mobbats känner igen. Särskilt om ingen står upp för en, inte får några vänner eller har ett stort och starkt stöd hemma.
– Jag hade en vän ett tag, en flicka i klassen. Henne träffade jag på av en tillfällighet nyligen och tackade för att hon var min ängel under några av de där svåra åren. Det betydde mycket.
I sjuan slutade mobbningen. Med ny klass och ny skola blev tillvaron helt annorlunda för Annika, men sviterna följer med henne än.
– Visst har jag blivit sårad. Jag tog så mycket för sanning de där åren, man gör ju det när man är liten. Sen följer de med som en liten kärna långt inne i en.
Bryter tystnaden
Det finns en poäng med att se tillbaka på det som varit jobbigt, även om det har tagit emot. Hon kan med sin vuxna blick se på händelserna på skolgården, se förövarnas beteende som påverkar henne fortfarande, över 60 år senare. Det har varit viktigt att låta skammen ligga där den hör hemma. Inte hos henne, utan hos förövarna.
– Ja, det är nyttigt och har fått mig att börja se mönster. ”Varför beter jag mig så här?”. Skammen gör att man gärna blundar och friserar verkligheten: ”Det var nog inte så farligt” eller ”Jag var väl dum och ful, då”. Att bryta tystnaden kring mobbningen ger ny frihet.
Annika har idag ett bra liv, en fin sambo, vänner och en älskad son.
– Det svåraste har varit att vara snäll mot sig själv. Jag är mycket självkritisk. Jag är 70 år och känner att jag fortfarande kan vara lite rädd för att vara mig själv. Min osäkerhet har fått mig att inte njuta så ofta som jag velat, som när jag blev mamma. Jag är ängslig av mig, det är begränsande.
Vem skulle du ha varit om du hade blivit inkluderad istället för mobbad?
– Oj, säger Annika och funderar.
– Ja, då hade jag inte haft så skakiga ben.
