Fröken öppnar ett fönster i klassrummet för att släppa in lite luft. De blåblommiga gardinerna fladdrar lätt i vinddraget och majsolen gassar för fullt utanför. Det enda som hörs är när någon harklar sig eller vänder blad i sin läsebok. Nu i fyran har vi haft tyst läsning som avslutning på nästan varenda svenskalektion. Jag läser Otto är en noshörning av Ole Lund Kirkegaard som jag har lånat från skolbiblioteket. Fnissande läser jag om hur den hungriga noshörningen som plötsligt fått liv äter på möblerna. Då ser jag ur ögonvrån hur någon tittar på mig. När jag vänder på huvudet ser jag att det är Niklas. Ett tag får jag för mig att det är någon annan han tittar på och inte på mig, men han ser rakt på mig och ler. Snabbt vänder jag blicken ner i boken och känner kinderna hetta. Jag får läsa om samma mening fem gånger utan att förstå vad jag läser. Tittar han fortfarande på mig? Kanske var det bara en tillfällighet? Jag måste bara kolla en gång till. Återigen möts mina ögon av ett stort leende och ett par bruna busiga ögon. Han höjer till och med handen till en liten vinkning. Jag försöker koncentrera mig på boken igen men hjärtat bultar hårt och snabbt nu och det känns som en hel myrstack har flyttat in i min kropp. Vad söt han är! Varför har jag aldrig tänkt på det? Men varför tittar han på mig? Han har ju chans på min kompis Linda. Linda som är sötaste tjejen i klassen. Själv har jag burrigt hår och glasögon. Bokstäverna dansar runt på sidorna nu och händerna känns klibbiga. Flera gånger sneglar jag på Niklas och varje gång våra blickar möts ler han. Bara ingen annan ser det för det skulle vara så pinsamt och vad skulle Linda säga? Men alla andra verkar vara fullt koncentrerade på sina böcker. Jag känner mig konstigt varm också. Ännu varmare än innan trots det öppna fönstret.
”Nu får ni plocka undan era böcker!”
Frökens röst får mig att vakna upp till verkligheten igen och jag lägger ner boken i bänken.
”Slut för idag! Tack för idag!”, säger fröken och börjar sudda griffeltavlan.
Vi reser oss upp, tar våra ryggsäckar och ställer upp stolen på bänken. Det blir kö när vi ska gå ut genom den smala dörren till kapprummet.
Plötsligt står Niklas bredvid mig. Han snuddar lätt vid min axel.
”Vi ses imorgon!”
Innan jag hinner svara försvinner han snabbt ut i kapprummet och hem. Värmen från hans hand dröjer sig kvar när jag sätter på mig gympaskorna.
”Kommer du?” Linda står i ytterdörren som vanligt och väntar på mig.
När jag ser henne får jag så dåligt samvete. Tur att hon inte verkar ha märkt något.
”Jag har gjort slut med Niklas.”, säger Linda när vi kommer ut på skolgården. ”Jag har chans på Daniel nu istället.”
Egentligen vill jag ta ett glädjeskutt men behärskar mig.
”Jasså, har du?”
Linda fortsätter prata på men det enda jag kan tänka på när vi går hemåt är ett par leende ögon. Jag längtar redan tills imorgon när vi ska gå till skolan igen!