Roger slår irriterat bort några kvistar som envisas med att riva honom i ansiktet i den snåriga skogen.
”Vart fan ska vi gömma bytet? Vilken jäkla snårig skog det går ju knappt att gå här.”
Frank viftar irriterat bort myggen.
”Det måste vara ett säkert ställe. Där ingen kan hitta det men ett ställe som är enkelt för oss att hitta tillbaka till.” Han klappar till en mygga som har landat på hans kind för att inta kvällsmat.
En droppe blod som smakar sött rinner ner i munnen på honom när han drar handen över kinden.
”Ska vi gå mot sjön eller ska vi gå längre in i skogen?”, frågar Roger.
”Längre in.”, svarar Frank.
De går en stund under tystnad. Endast fågelkvitter och ljudet av vinden som viner hörs.
Roger höjer handen och pekar på ett gammalt halvmurket träd.
”Där i den ihåliga stammen kanske?”
Frank skakar på huvudet.
”Nä, för enkelt att hitta. Hellre i en skreva i berget där borta, men vi måste nog ha någon sorts riktmärke eller märka ut det på något sätt så vi kan hitta tillbaka.”
De går ännu längre in i skogen.  Nu är det ännu mer snårigt, marken är full av rötter som de snavar på och marken känns lite svampig och luktar blöt mossa. Det är mörkt nu och fåglarna har tystnat och vinden har lugnat sig. Det enda som hörs är deras egna fotsteg.
Roger tvärstannar.
”Där bakom den där stora runda stenen mot berget?”
”Perfekt.”, svarar, Frank. ”Då har vi den där stora granen också som riktmärke.”
De gräver med sina bara händer och river bort gräs och mossa tills de får ett lagom stort hål.
”Här ligger diamanterna säkert tills vi kan hämta dom.”
Roger sträcker sig efter den lilla påsen men i samma stund dyker en ekorre ner från granen, snappar åt sig påsen med diamanterna och flyr med den i full fart rakt upp bland trädtopparna.
”Vad i helvete…”
I samma stund är skogen varken mörk eller tyst längre. Ficklampor riktas mot dem. Hundar skäller. De är omringade av uniformerade poliser. Men det enda de kan tänka på är ekorren som tjattrar glatt med deras byte högt uppe bland träden.