Jag ska väl villigt erkänna att jag slarvar ibland. Dumdristiskt. Jag har ändå hunnit slita ut flera hjälmar under årens lopp.

Detta hände i anslutning till min skola i Uppsala.

Vår omtyckta och duktiga skolsköterska var (är?) vintercyklist och cyklade alltid till jobbet. En morgon, när hon skulle iväg, var cykelvägen illa skött och täckt av knölig is. Då valde hon att ta bilvägen i stället. Hon blev påkörd av en bil, slog i backen och skadade sig allvarligt i huvudet. Lite halt var det där också den tiden på morgonen. Hon var sjukskriven länge och kunde inte återvända till sitt jobb - åtminstone så länge jag var kvar i Uppsala. Hade hon haft hjälm, hade utgången sannolikt blivit en helt annan.

Jag vet idag inte hur det är med henne.

Ta lärdom! Använd cykelhjälm!

Och du - har den räddat dig en gång har den gjort sitt. Då har den fått skador och måste bytas ut.

Ha de'!

Ritva skrev en kommentar till ett inlägg och den gav mig assosiationer. Hon nämnde sitt besök i Sydafrika nyligen.  En fredagsmorgon i slutet av februari 1992 lastade jag bilen med skidor och sommarkläder och gav mig iväg till jobbet i Kvarnsveden (Borlänge). Vi hade skiddag i skolan. I snöoväder åkte jag sedan till Son M i Uppsala för att övernatta inför min resa till Nya Zeeland. Flyget gick från Arlanda tidigt på morgonen. Det snöade då också. Det var en mycket märklig känsla att mitt i vintern ha skidor och sommarkläder i bilen.

Jag har många foton från Nya Zeeland, alla är diabilder, som fortfarande ligger nerpackade efter flytten. Samma sak med projektor och filmduk. Därför blir det inga bilder tagna av mig här men dock bild på några broschyrer, som jag förvarar mer lättåtkomliga.

Vi, Maken och jag, var mest i Auckland, där maken var reseledare för några japanska studenter, som var i NZ för att träna engelska. Vi gjorde också ett par dagars besök i Wellington och åkte därifrån med båt över till Sydön. Med ett sött litet tåg, tog vi oss till Christchurch för ett hastigt besök.

Och hur kunde jag ta ledigt så där mitt i terminen? Det är dyrt för mellanstadielärare att ta tjänstledigt och semester får vi bara ta ut på ferietid. Jag var borta i två veckor. Den ena veckan var sportlovsveckan. Den andra veckan kunde jag ta ledigt med lön, då jag gick en utbildning och hade fem dagar att ta ledigt för inläsning av litteratur. Perfekt. Jag tog med mig böcker för att freda samvetet men hade också tid att studera lite mellan varven.

Dessutom minns jag, att jag övade in  Den Nicaraguanska Bondemässan. Kören jag då var med i skulle framföra den vid ett flertal tillfällen under våren. Jag hade med noter, kassettband och s k freestyle och vid hemkomsten kunde jag allt i min stämma utantill.

Jag upplevde motsatsen vad årstiderna beträffar också vid ett besök i Sydafrika för en tid sedan. Då var den skarven juli-augusti här hemma och sommar. I Sydafrika var det vinter. Därifrån har jag också bara diabilder, allt nerpackat fortfarande

Så känns det som om solen går åt fel håll över himlen, vilket den inte gör förstås egentligen. Hos oss går solen sin ban över södra delen av himlen. På södra halvklotet går den över norra, vilket kan kännas bakvänt.

Så har vi virveln, som kan bli, när vattnet rinner ut t.ex ur badkaret eller diskhon. På södra halvklotet går det åt andra hållet . Det har med jordens rotation att göra. Fråga mig inte hur.

Jag känner mig inte färdig med vare sig Nya Zeeland eller Sydafrika och vill gärna åka till de länderna igen. Troligen kommer det aldrig att ske.

Ha de'!

Till och med i kartongen, där julsaker förvaras, är det nostalgi. Berglund var vice pastor, dvs vikarierande kyrkoherde i Siljansnäs, efter min fars företrädare och fram tills min far tillträdde tjänsten sensommaren 1950. Kartongen måste alltså ha varit med ända sedan julen 1950 ...

Jag var 5 år gammal då och har inga minnen från den julen. Kanske var det den julen, när alla vi barn var sjuka och mor och far ställde våra sängar runt granen, så att vi skulle få julstämning

Mina egna kartonger, som jag förvarar mina julsaker i, är köpta på IKEA i Uppsala. Ingen nostalgi där inte, inte än i alla fall. Det mesta av julpyntet är dock en sammanslagning av mitt och föräldrarnas och förvaras i denna underbara kartong.

Ha de'!

Minns ni varuhuset EPA? Det gör jag. Jag upptäckte just att jag köpt min blommiga skrivbok på EPA för 1 kr. Det var 1972 jag började skriva in recept på bakverk och maträtter i den enligt en anteckning på första sidan. Nostalgisk.

ha de'!

Jag skrev en kommentar och tyckte den skulle passa som ett inlägg här också. Kopierade och redigerade lite.

Jag minns hur trött jag var. Hade kommit hem från en hel dags jobb i skolan. Maken gjorde kvällspass på Carolina Rediviva (universitetsbiblioteket) med sin avhandling. Barnen skulle in från gården eller hem från kompisar. Kvällsmat skulle ordnas. Läxor med trötta barn och trött mamma skulle göras. Lite viktigt umgänge med barnen. Pyamas, borsta tänder, kvällssaga, Somnade hos barnen (först av alla antagligen), upp igen för kvällens sysslor ...

Det var ändå en underbar tid i mitt liv.

Ha de'!

På bilden ser vi skolan jag gick i till och med 6:an. Det är nu fortfarande en skola upp till och med årskurs 6. Det var inte skolan jag skulle skriva om utan den ljusa byggnaden till vänster på bilden. Sockenstugan.

Jag minns när sockenstugan byggdes. Det var jätteroligt. Det var bara det att det kom vuxna och sa, att vi barn inte fick vara där och klättra..Det var farligt, sa de. Vi kunde ramla ner och göra oss illa.

Att det som var så roligt kunde vara farligt, hade vi 7-8-9-åringar svårt att förstå. Det blev många tillsägelser med tiden. Turligt nog var det ingen som skadade sig.

Numera inhägnas byggarbeteplatser, så dagens barn kan inte roa sig på det viset. Bra är väl det. Jag skulle bli vansinnig, om mina pojkar klättrade j byggen så som jag och mina kompisar gjorde.

I Sockenstugan fick vi en fin biograf, en av de bästa och modernaste på den tiden (1953 så där). I biosalongen fanns - finns förresten - en fin scen, som i alla år använts flitigt. Det finns också ytterligare en samlingssal, skyddsrum, kök och lokaler för kommunalkontoret saligt i åminnelase, då nu kommunen har allt samlat i Leksand.

Varannan söndagseftermiddag kl 16 var det biomatiné och jag tror att alla ortens ungar mig inräknat använde en del av veckopengen till bio. Många spännande filmer har jag sett där. Varje söndagskväll var det film för vuxna, en del filmer barnförbjudna, andra barntillåtna. 75 öre kostade det för oss barn att gå på matiné. Det var tider det!

Det märkvärdigaste av allt var, att huset fick oljeeldning. Jag tror det var den första oljepannan i Siljansnäs.Oljepannan sköter sig själv och man sllipper hålla på med ved. Jaja. Numera vet man bättre.

Ha de'!

Jag körde hem från jobbet i Djura och hade bilradion på. Där berättades en science fictionhistoria från New York. Twin Towers finns inte mer ... Jag förstod förfärad att det ju var nyheterna, men hade svårt för att tro att det var sant ...

Hemma satte jag på CNN på TV:n och fick se de fruktansvärda skeendena.

Aldrig glömmer jag detta fruktansvärda.

En av mina bröder hade duvslag (boplatser för tamduvorna) hemma på gården en period. Samtidigt hade vi Putzi, en underbar svart cockerspanieltik. Putzi gillade att skoja med duvorna, jaga och skrämma dem. Jättekul, tyckte hon.

Kom det dock någon utomstående, det må vara människa, hund eller rovfågel, och intresserade sig för duvorna, blev hon rasande och gjorde allt för att skydda duvorna och lyckades bra.

Putzi var en klok hund.

Ha de'!

Jag lovade för ett bra tag sedan, att berätta, hur det kommer sig, att maken och jag bor i varsin ände av denna stora kontinent, Japan respektive Sverige.

Maken är japan. Vi träffades i Uppsala, där vi var kurskamrater i hebreiska  på teologen. Det var inget mer med det. Ett par år senare sågs vi på gatan utanför mitt hem och han hade flyttat in i ett av grannhusen. Vi började ses då och då och så gick det som det gick. Två fina och goa söner fick vi så smånimgom.

Maken disputerade och blev teologie doktor. Jag utbildade mig efter att ha studerat japanska och pedagogik vid universitetet till mellanstadielärare och fick jobb i Uppsala. Maken hade svårt att få jobb som motsvarade hans utbildning och jobbade som tidningsbud bl a. Det gjorde jag också periodvis. Han fick ett erbjudande från universitetet i Linköping men tackade nej, dels då det var få timmar och dels och framför allt därför att han tyckte att han inte kunde svenska tillräckligt bra fötr att undervisa på den nivån.

Det ringde på telefonen en söndagseftermiddag, när vi alla satt vid matbordet. Maken svarade och var borta vid telefonen länge. När han kom tillbaka var ha alldeles blek och sa, att han fått erbjudande om en bra lärartjänst vid ett spritt nytt college. Ta det! sa vi alla i familjen. Ta det! sa alla våra japanska och svenska vänner. Jag vet inte, sa maken och tvekade länge. Han hade varit borta från Japan i många år och var inte säker på attt han skulle kunna återanpassa sig. Jodå, sa vi alla, det kommer att gå bra. Jag kommer efter, när barnen gått ut gymnasiet och kan klara sig själva, sa jag.

Övertalad av oss alla beslutade sig maken för att anta erbjudandet.

Jag flyttade aldrig dit. Min far hade blivit änkeman och jag köpte hans hus, lät honom vara min hyresgäst och tog hand om honom resten av hans liv. Sedan började Maken prata om att flytta tillbaka till Sverige igen så smånigom, så vi slog oss  till ro på varsin sida om den stora eurasiska kontinenten tills vidare. Det är fortfarande tills vidare.

Många resor har gått fram och tillbaka mellan Japan och Sverige. Både pojkarna och jag har varit i Japan och Maken har varit i Sverige flera gånger Varje år har vi kunnat ses. Son M har studerat vid ett universitet i Tokyo i flera år och Svärdottern har studerat i Kyoto. Då var hela Son W:s familj där. Båda pojkarna har jobbat en tid i Japan.

Tiden och vår respektive hälsa får avgöra hur vi gör, om vi fortsätter att pendla (dyrt) eller att jag flyttar till Japan eller Maken hit till Sverige.

Visst har det varit jobbigt många gånger att leva så, men det har gått bra. Vi har båda haft fullt upp med arbete var och en på sitt håll, så det hade ändå inte blivit så värst mycket tid tillsammans.

Så var det.

Ha de'!

Toypudeln Sessan, som jag är reservmatte åt ibland, fick för några år sedan en valp, en liten dvärgpudelhane.

Nalle fick han heta, därför att han såg ut som en liten nalle.

Nalle och jag var ute på promenad en gång och när vi kom till denna sopkorg,

vägrade han att gå vidare. Han stormskällde och gnällde om vart annat. Det hjälpte inte, att jag tog i sopkorgen för att visa att den inte var farlig. Den metoden hade hjälpt, när vår hund Goblin och jag var ute i skogen och kom fram till en underligt formad stubbe, som han blev rädd för. Metoden hjälpte inte på Nalle. Jag försökte lyfta upp den stackars valpen, så att han kunde få nosa på sopkorgen. Neej. Farligt, farligt var det. Det var bara att vända och ta en annan väg.

Sopkorgen var ju ett monster med stora, otäcka ögon, tyckte Nalle.

Hade Nalle varit min hund, hade jag nog varit mer enträgen och lärt honom att detta inte var något farligt monster med otäcka ögon.

¤ ¤ ¤ ¤ ¤

Toypudel är en variant på dvärgpudel. En dvärgpudeltik kan få toypudelvalpar och vice versa. Det har jag hört berättas.

Nalle köptes av en trevlig familj i örebrotrakten. Jag vet ingenting om hur han har det.

Ha de'!