schäfrar. Detta efter en händelse i barndomen då en schäfer bet mig över handleden ärret finns kvar ännu. Den stod bunden utanför en affär. Jag gick förbi tillsammans med min mormor.
Det var helt oprovocerat. Med åren har min rädsla förstärks. Hundarna märker min rädsla och morrar och reser ragg, när de möter mig.
Den enda schäfer som jag inte är rädd för, är grannens vita. Den ser inte ut som en schäfer och hon och jag kommer bra överens.
En annan granne hade en helsvart schäfer tidigare och den var också kompis med mig. Det beror helt säkert på att jag inte visar någon rädsla för dem.
För andra schäfrar går jag omvägar och vill inte möta dem. Det som är tråkigt är när ägaren säger "den är inte farlig" när de morrar och visar tänderna. Jag är inte rädd för andra hundrar. Jag är uppväxt bland jakthundar, stövare, älghundar och ettriga taxar.