Jag är det, rädd. Vissa dagar mer än andra. Jag var rädd när jag väntade min första. Mycket för att jag inte varit tillsammans med hennes pappa länge, vi kände inte varandra. Men hon kom och det gick bra, det var inte lätt, vi hade många hinder och ett förflutet som inte släppte taget. Nu 12 år sedan så är situationen annorlunda, men jag känner mig ändå som den rädda 23 åringen jag var då. Jag har svårt att prata om det, jag känner mig otacksam. Det finns SÅ många som drömmer om ett litet barn, men aldrig får det. Jag vill så gärna att dt ska gå bra, jag vill inte vara så rädd, jag vill inte vara olycklig när jag blivit välsignad med det finnaste som finns.

Så nu kommer den

Idag var jag och gjorde kub testet. Dvs med hjälp av mitt blodprov och ultraljud mäter dom bla nackspalten.Detta för att se hur stor risken är för missbildninar bla down syndrom. I mitt fall visade det 1 på 1600 och det får jag  vara nöjd över. Risken finns men den är låg.

Jag är nu i v 11 + 3 Bebisen slog kullerbyttor i magen och jag såg armar och ben. 45 mm stort. Väldigt otroligt att man kan se så tidigt.

Jag har berättat och fått mycket stöd. Tyvärr inte från den jag behövde. Men nu tar jag dag för dag, som alltid.

kram till er!

Var på sjukhuset idag och gjorde ett ultraljud pga en liten blödning. Jag ställde in mig på det värsta. Men bilden visade ett foster med hjärtslag. Det är helt otroligt vad dom kan se så tidigt.På måndag ska jag göra ett till för att se hur stor/låg risken är att få ett barn med down synrom. Jag har lämnat alla möjliga blodprover, nu är det bara att vänta och se.

Ha d bra alla!

Oj oj oj..... Jag var 22 när jag väntade min första. 25 när jag väntade min andra. Nu är jag 35, tio år äldre sen sist. Men jag mår exakt lika illa! Jag vaknar, fem min senare samtalar jag med toaletten. Illamåendet är ett grymt bevis på att jag är gravid. Och om det ska va som mina andra graviditeter så går det inte över. Det tar på krafterna och jag äter SÅ fel! Men jag HOPPAS att det blir lite bättre snart.

Trevlig helg gott folk!

Självförtroendet har varit lågt länge, och det behövs inte mycket för att totalt radera det.

Jag har berättat för mina föräldrar om graviditeten. Låt oss säga så här dom blev INTE glada. Länge sedan jag såg min mamma så besviken.

Nu är det inte rätt att skriva om dom här så det ska jag försöka att inte göra. Jag har inget stöd därifrån och det gör ont. Det känns som jag gjort något väldigt fel, oetiskt. Då mina stora tjejer skulle bli lidande om vi fick det tredje barnet. Och mitt "tillstånd" är svajjigt. Och jag kommer aldrig att kunna lova att jag inte kommer hamna i svackor. Det vore ologiskt med tanke på min diagnos. Situationen var svår, nu är den ännu svårare. Jag vill vara den perfekta dottern, men är långt ifrån. Nu yrkade dom på mitt samvete, mina barn.

Imorgon ska jag ringa en kurator på kvinnokliniken. Vi kan inte ta det här beslutet själva. Vi behöver hjälp ute från. Men tänker inte heller göra något som jag inte vill. Konsekvenserna skulle nog bli värre än vad mina föräldrar räknat med.

Jag hoppas att ni alla har haft en fin jul och ett gott nytt år!

Först hoppas jag att ni alla har haft en fin jul och en bra början på det nya året.

Vi har haft det lugnt. Går i familje terapi, vilket jag tycker är riktigt trevligt. Hos psykologen gör jag nog inga vidare framsteg. Det är svårt när man inte kan koncentrera sig och mår illa HELA dagarna. Graviditeten har bekräftats via ultraljud. Men mycket svårt att ta in då det bara syns som en grå fläck. Man undrar verkligen hur det kan bli till en liten människa. Och jag förstår att mycket kan gå snett. Läkaren köpte mig en vecka, nu är jag i v sju. Det är svårt när man inte fått någon riktig mens mellan missfall och graviditeten.

Jag tycker hela min historia är rätt sorglig faktiskt. Jag har ett val, jag kan göra en abort och slippa rädslan över att aldrig räcka till mm Men jag kan oxå fortfölja graviditeten och hoppas på ett friskt barn, ett barn som så många aldrig fått men så gärna önskat. Det är inte många som vet om det här. Just för att jag själv har dåligt samvete över det. En för och emot lista sa en. Men det behöver jag inte göra då jag vet att det finns mycket som är negativt. Men frågan är kan allt negativa vinna över ett barn, en människa? Jag är inte synsk och kommer aldrig få svaren.

Men en sak vet jag, hur det än blir så ska jag sterilisera mig efter allt detta. För det här får inte hända igen. Har alldeles för mycket annat som spökar, och två välsignade barn att ta hand om. Och kanske blir det ett tredje. Forts följer......

Den 8/11 gjorde jag en abort då fostret inte levde, Började med p-piller. I förrgår funderade jag på när mensen skulle sätta igång. Köpte ett graviditets test. Och vad visar det? Jo två starka sträck, vilket betyder att man är gravid. Jag är gravid i vecka 7-8.

Nu känns det inte bra. Med tanke på hur det gick förra gången. Så allt jag kan göra nu är att vänta, fundera och bestämma mig.

En jätte bra mna som har oss. Men det blir så ångest laddat, efter ca 30 minuter så känns det som jag ska spy. Jag har dåligt samvete och det känns som vi aldrig kommer förstå varandra. Min man vill planera framtiden, jag klarar knappt av en dag i taget. Jag måste bli bättre säger jag, men han har nog inte tålamodet. En jobbig och intensiv dag. nu känner jag bara för att bryta ihop:-(((((((((((((((((((((((((((((((

Eller borde jag ha tigit. Anledningen till att jag berättade för min var att jag trodde jag skulle dö av dåligt samvete.

För ett tag sen träffade jag en annan, vi började prata, aldrig mer än så. Men vi fick känslor för varandra. Nu är det över, jag har lovat min man att aldrig ta upp kontakten igen.

Detta är ju en faktor till hans ångest. Jag förstår att han inte litar på mig. Många gånger har jag inte klarat av att lita på mig själv heller.

Men jag har varit så olycklig, livet hemma har lallat på, jag har inte gråtit öppet, inte velat visa mina känslor för familjen. Sen mötte jag någon som förstod.

Nu gör min man allt för att han ska kunna lära sig förstå mig, men det händer inte över en natt. Han säger att jag har en mur omkring mig. Ja en mur som är 35 år gammal. Och den rasar man inte så lätt. Jag påminner honom om att jag sjuk och att det påverkar mig oerhört  och orkar inte vara den gosiga frun han kanske behöver?

Men jag ska försöka, jag ska gå på varenda familjeterapi, psykolog och kurator.

Tror ni man kan hitta tillbaka till varandra igen?