Har du också funderat på att sälja något på blocket? Glöm för all del inte att skriva ”endast  seriösa svar” på slutet av din annons! Det misstaget gjorde nämligen jag!

I våras fick vår katt, Nissan, ungar vilka vi tyvärr inte kunde behålla utan blev tvungen att sälja. Jag satte in en annons på blocket och beskrev kattungarna så gott jag kunde. Alla tre var hanar, två var vita och mörkgråfläckiga och en var grårandig. Jag skrev deras ”personlighet”, ålder, vaccination och avmaskningsschema. Allt som kunde tänkas vara intressant för köparen.

Ca 1 timme efter att annonsen kommit in vällde det in mail i min mailbox, mobilen började pipa och plinga av alla sms och telefonsamtal och jag kände mig glad och nöjd, det här kommer gå fint!

Jag började beta av mailen och svarade duktigt på varenda mail. Frågor om både kön, vaccination och färger gjorde mig något fundersam (kan inte folk läsa?!) men jag tänkte att huvudsaken jag blir av med dem så får väl folk fråga vad de vill. Det konstiga var att när jag väl svarat på mailen så kom inget svar tillbaka. Något hände på vägen mellan deras ”ååååh, vad söta” och mitt svar som fick dem att inte vara intresserade längre.

Jag började strunta i min översvämmade mailbox och övergick till högen av sms. Inbillade mig av någon anledning att de seriösa kanske hörde av sig via sms istället?! Återigen fick jag svara vilken färg de hade, ålder, vaccination och kön. Pust! Men tillslut dog konversationen ut även där och min teori om att seriösa köpare hörde av sig via sms gick också snart i stöpet. Dags att övergå till telefonsamtalen istället…

Det första jag svarade på verkade seriöst, bestämde tid och skulle mötas upp och höra av sig. Efter en timmes väntan gav jag upp även det! Nästa telefonskojare gjorde likadant! Bestämde dag och tid och skulle höra av sig men förblev tyst. När jag var riktigt nära ett hysteriskt anfall ringde en tant och berättade (det första hon sa efter att jag sagt mitt namn) att sista budet på kattungarna var 10 kr annars hej då!!!!
Gomorron på dig också söta tantalora tänkte jag. Här säljs inga kattungar för 10 kr! Min son säljer de för 200 kr styck så det får bli hej då på dig. Tantaloran stoppar mig innan jag hinner lägga på och vishelurar med en person bredvid henne. ”Ok,” säger hon efter en stund,” 150 kr sista budet!” Jag tar ett djupt andetag och svarar otäckt lugnt, kattungarna kostar fortfarande 200kr styck! Vad har ni för hem att erbjuda dem? Det blir tyst en stund varpå hon svarar:
-”Vi skall äta dem! Nej, jag skoja bara. Jag måste gå nu för jag har lite att göra.” ”Klick”
Den fina och härliga lättnadskänslan som för några dagar sedan sprudlat runt i kroppen på mig hade förvandlats till miljoner små pyttemyror vilka sprang maraton i kroppen på mig.

Tillslut hörde till min glädje dock en gullig liten barnfamilj av sig och köpte två av kattungarna .
Men fortfarande har vi en liten stackare kvar. Frågor om färg och form och kön och ålder ramlar fortfarande in i både mailbox och sms… Men jag orkar inte svara nå mer. Funderar istället på att sätta in en ny annons med ett foto på kattungen och skriva ”säljes” och avsluta den med ”ENDAST SERIÖSA SVAR, TACK!” Kanske, kanske det fortfarande finns en seriös köpare där ute...
 

Denna text skrev jag under en tid då jag var strövarledare i frilufsfrämjandet... Den kom med i frilufsfrämjandets tidning :)

Hallå alla föräldrar! Får jag låna er tid en liten stund?! Jag tänkte fråga om ni minns er tid som barn? Det där fria lekande barnet som var ute och lekte både sommar som vinter. Som sprang barfota i gräset och lät stråna kittla mellan tårna, räfsade ihop prasslande lövhögar att hoppa i om hösten och åkte pulka så snön yrde i flera timmar på vintern… minns ni? Minns ni känslan av att vara ett med naturen, känslan av att bara vara och leva i nuet, göra det som föll en in. Jag minns eller nej jag inte bara minns, minnena lever så starkt inom mig fortfarande. Det lilla barnet inom mig vaknar lite titt som tätt till liv och energin börjar sprudla. Kanske det är p.g.a. det lilla barnet som gör att jag blir så ledsen när jag tänker på barn idag. Vad har de för vardag? På dagarna är de styrda i skolan och på kvällarna och helgerna har många föräldrar inte tid och det blir att de sitter framför tv, x-box och andra olustiga apparater. Hjärncellerna fladdrar okontrollerat i deras arma lilla hjärna och kroppens energi dunstar likt vattenånga från kokande vatten. För att föräldern inte skall ha så dåligt samvete för att barnen sitter där det sitter dagarna i ända ger han/hon barnet lite godis, lite smaskiga kakor och lite läsk. Man försöker kväva det dåliga samvetet som istället bara växer sig ännu större. För det är ju så att när ens barn sitter där är det ju lugnt i huset och disken hinner diskas, tvätten hinner tvättas, hängas, strykas, golvet hinner torkas o.s.v. Men i takt med att det dåliga samvetet växer, försämras, anser jag också barnets psyke. Under mina ca 10 år som vikarie och vfu student är det skrämmande att se och höra barnens berättelser från helgen. ”I lördags då körde jag Rambo 3, a det är ett krigsspel, a och då när jag kom bakom ett hörn stod min fiende där å ba sköt aaa, blodet ba spruta och ja ba öhh, öhh, öhh å sen ba öhhhhh alla inälvor rann ut. Sen när jag väntat 1 minut kunde jag springa igen.” Det är svårt att låta bli att koppla ihop barnens koncentrationssvårigheter med spelandet. Barnet inom mig gråter och jag undrar ofta vart vi är på väg? Min ena son var ett tag väldigt intresserad av x-box spelandet, han spelade så fort han fick tillåtelse och jag hamnade själv i ”jag hinner göra det och det och det träsket” innan jag till slut stannade upp och kände efter. (Han fick dock aldrig spela krigsspel!) Vad håller jag på med? Hur många hjärnceller kommer han ha kvar när han är 20 år? Är det den här barndomen jag vill att han skall minnas när han växer upp? Vad får han för minnen, upplevelser? Visst, vi gick på museum någon gång om året och åkte på semester men jag menar vardagen. Vad blir det för man av en pojke som hela sin lediga tid sitter och stressas framför en dumburk? Jag måste göra något, jag måste göra något nu! ”Om du blir ledare får ditt barn garanterat en plats i din grupp.” Jag? Ledare i en strövargrupp? Nää, jag kan ju ingenting! Men visst ett informationsmöte kan jag väl alltid gå på?! Spelar roll! Det ena ledde till det andra och efter en inspirerande och spännande, rolig kurs på två helger var jag plötsligt ledare. Och det är bland det roligaste jag någonsin gjort! Tillsammans med min son, en ledare till och ett gäng goa och glada barn är jag ute i skogen ca var tredje helg, andas frisk skogsluft, skrattar och skojar. Det är hundra gånger roligare än att skura golv och stryka tvätt, jag lovar! Jag kan dock inte säga att jag kan mycket mer än jag kunde förut men kursen gav mig en bra grund att stå på och med hjälp av barnet inom mig upptäcker jag tillsammans med barnen i gruppen spännande och roliga saker varje gång! Det behövs inte mycket, lite vilja, lite intresse för naturen och ett glatt humör sedan sköter sig resten själv! Barnen är så fulla av liv och rörelse så allt flyter på av bara farten. Att ha ett gäng lekar, en känsla för ansvar och en smarrig och god matsäck i ryggsäcken när vi travar iväg räcker för att få en lyckad träff. Om det finns någon som är lite tveksam precis som jag var i början så hör gärna av er till kansliet för information! Det finns massor av barn i kö som bara väntar på att få komma ut i skogen och få uppleva och utforska och lära. Nu för tiden existerar inte det där dåliga samvetet längre, min son har tappat allt intresse för x-box och jag känner mig så stolt! Min son kommer att få en barndom att minnas!  

Tack för att jag fick låna er tid för en stund!

En kväll i höstas när jag precis var på väg att lägga min tvåriga dotter ringer det oväntat på dörren. Iklädd mitt bekvämaste men dock utslitna nattlinne, ett par lika moderiktiga mjukisbyxor och en matchande hårfrilla går jag glatt och nyfiket och öppnar dörren. Utanför står en utåt sedd normal kille i 30 års åldern med lockig halvlång hockeyfrilla.

Ett hej faller spontant ur min mun och jag förväntar mig genast ett hej tillbaka. Men det kommer inget hej, inget tja eller mors heller för den delen vilket får mig att bli en aning misstänksam. Istället börjar han mumla något ohörbart om fisk och jag ber honom därför upprepa sig. ”Fisk?” ”Sa du fisk?” ”Vill du köpa färsk fisk direkt fångad från havet?” fortsätter han buttert. Paletten trillar ner och jag förstår genast hans ärende. Jag ler motvilligt och tackar artigt nej, tar tag i handtaget på dörren för att stänga igen och låsa. Försäljaren fattar inte vinken av min handrörelse utan fortsätter mala om den färska fisken och frågar mig med en desperat ton om jag inte äter fisk? Förvånat svarar jag att jag visst äter det ibland men …”jag orkar inte just nu” fortsätter jag och gör en nickning med huvudet mot min dotter som gnuggar sig i ögonen och gäspar stort. ”Orkar inte” fortsätter han helt låtsas oförstående!”Vad är det du inte orkar?”

Du var mig en jobbig jävel tänker jag medan jag harklar fram ett förtydligande svar. Snart dyker hans fiskbil upp bakom husknuten och jag blir varse om att det är hans fina fiskbil som dessutom är full med färsk fisk!

Vill du se fisklistan föresten fortsätter han precis som om jag stått och skuttat av glädje över att just han ringt på dörren. Medan jag tydligt och klart med hela munnen och kroppen återigen säger ”nej tack” drar han fram fisklistan. Vid det här laget har min dotter börjat gnällskrika rakt i mitt ena öra och mitt tålamod har fått vingar och flugit iväg. Försäljaren börjar berätta om de olika fiskarna och pratar nåt om pruta och rabatt då jag åter tar tag i handtaget, skriker ut ett NEEEJ TACK (!) och smäller igen dörren. Jag ställer mig sedan vid fönstret och kikar och ser att han lomar iväg mot grannen. Jag får lust att varna henne men inser att det tyvärr redan är för sent! Efteråt tänker jag att jag borde köpt en fisk bara för att trycka in den i truten på honom!

 Min son är idag 10, snart 11 år så detta hände för ca4, 5 år sedan...

Vad skulle du göra om du var på jobbet och inte hann på toaletten i tid? Om det skulle råka komma lite pink i kallingarna? Stoppa lite papper i de och låtsas som om det regnade?

Barn skulle agera annorlunda! De är så kloka och fyndiga, uppfinningsrika! Ibland kanske de kommer med en smått galen idé men ibland kläcker de ur sig nåt med riktig Einsteins kvalité!

Min 6 årige son är ett praktexempel på detta! För ett par dagar sedan hade han ett enormt skavsår på ena foten. Vi plåstrade om och baddade med sårprit varje dag för att det skulle läka fint.

En dag när jag kom för att hämta honom från skolan hade han väldigt bråttom därifrån av någon anledning. Jag som inte begrep mig på vad som hänt lullade runt i kapprummet med min otålige son. Kikade efter i ryggsäcken om det kommit något viktigt papper från fröken, letade reda på hans smutsiga vantar och efter sockan som försvann i förra veckan. Allt har sin tid tänkte jag där jag stod. Att stressa är så jobbigt och för en gångs skull var jag tidig så stressen lade jag på hyllan.

Min son höll på att spricka av otålighet innan vi kommit ut.

”Mamma, jag måste berätta en sak” slank det ur honom precis när dörren till klassrummet gått igen. ”Hjälp” tänkte jag förskräckt. Vad har han nu hittat på? (Slagit till någon, pekat finger åt rektorn, proppat toaletten full med pappershanddukar?) Tankarna stormade runt i mitt huvud samtidigt som jag såg ner på hans fötter och upptäckte att han haltade lite märkligt med ena foten.

”Jo, det var så här” började han trevande. ”När vi var ute på rast blev jag pinknödig!” ”A och då…” fortsatte han generad ”…sprang jag in på toaletten.” Men jag hann inte dra ner kallingarna innan det kom, så lite hamnade på mina kalsonger.”

”Men det gör ingenting, lilla vännen” svarade jag lättad över att det inte var något värre som hänt.

”Mmm, fast mamma” fortsatte han försiktigt. Jag visste inte vad jag skulle göra så jag tog av mig kallingarna och gömde dem.

”Jaha, så de ligger och ångar i ryggsäcken nu” sa jag på skoj.

”Nä,” svarade han, de ligger i min sko och blöter ner min strumpa! Jag lade dem i min skavsårssko!”

Jag brast ut i skratt så tårarna sprutade och tänkte samtidigt på hur mycket problemfriare och gladare världen skulle vara om barn som han styrde i världen!

 Skrev denna för några jular sedan...

När man är ute och går i snålblåst och kyla är det lätt att det bildas tårar i ögonvrårna. Det kan även bildas rinnsnuva i näsan vilket lyckligt lottade personer hinner torka bort innan någon annan får syn på det först.

Detta hände min faster Agda under en julmiddag hemma hos mina föräldrar. Vi hade varit ute på en skön men blåsig promenad innan vi alla slog oss ner vid det dukade bordet för att pressa ner lite mat i våra överfyllda magar. Så fort vi satt oss började samtalen surra i luften.

Det var en utsökt fläskkorv till höger och delikata grisfötter till vänster. Borta vid ena kortändan sitter faster Agda inklämd bredvid min 6-årige son och pratar politik med min halvblinde morbror som sitter vid andra sidan av bordet.

Mitt under allt surrande, smaskande och utsökta korvar och delikata grisfötter hörs ett motbjudande snörvlande lite titt som tätt. Det hörs inte om man inte lyssnar riktigt noggrant men det finns där, mitt i allt surr. Diskret, existerande och otäckt. Alla är för upptagna av allt ätande och drickande och reagerar inte på ljudet som ligger och fräter i luften. Alla utom jag! Jag älskar att gå lite avsides, ta ett ovanperspektiv och bara titta, lyssna och suga in hela stämningen i rummet. Jag blir alltid så imponerad av allt man får syn på.

Men denna gång tränger ljudet av snörvel in i min koncentration och trasar sönder allt. Jag tappar helt koncentrationen och kan inte begripa vem det är som sitter och snorar såhär vid matbordet. När alla börjar bli mätta och belåtna igen får jag syn på min son som vid detta laget tappat tålamodet med att lyssna på faster Agdas tjatter om politik öppna munnen för att be henne byta samtalsämne. Faster Agda som via ögonvrån anar att pojken är på väg att yttra sig vänder sig vänligt om för att visa sitt intresse. Precis när min son öppnar munnen för att säga det han hade på tungan, hoppar orden iväg och lämnar plats för det mest spontana jag hört i hela mitt liv. ”Åh fy! Vad äckligt!!! ” utbrister han med avsmak i rösten, ögonen blir stora som tefat och surret i rummet lägger sig blixtsnabbt. Alla blickar vänds mot stackars Agda som sitter där oförstående.

Blankt snor har olustigt smugit sig fram ur hennes näsa och hänger nu osmakligt som en sträng på väg mot överläppen. Jag konstaterar i samma ögonblick att alla inte alltid är lika lyckligt lottade.

Överallt går att läsa om alla människors lika värde. Men vad betyder det egentligen? Att kvinnor och män skall ha lika mycket lön för samma utförda arbete eller att alla människor har rätt till ett drägligt liv? Allas lika värde… Det låter fint, låter bra men när man kikar in bakom kulisserna och får syn på verkligheten då är det inte lika vackert längre. Sanningen krälar omkring därinne och äter sig mätt på vår lögn.

Elsa Gustavsson 92 år som väntat på att få plats på ett vårdhem i 5 år för att slippa ensamheten i sin tysta och dystra lägenhet. Elsa som inte fått komma ut i friska luften på 3 år för att det är brist på personal på hemtjänsten och för att det tar för lång tid för Elsa att gå ner för trapporna. Elsa som arbetat hela sitt liv, betalat skatt och fostrat 7 barn, är hon lika mycket värd som Göran Persson som softar på sin herrgård som han köpt för pengar han fått för att han prasslat med papper och använt sig av viktiga men tomma ord och pratat i tv? Är dem lika mycket värda? På vilket sätt då? Eller Nils Svensson som varje dag året runt troget står utanför Coop och säljer Situation Stockholm för att om möjligt få ihop till en matbit innan kvällen. Magra, tunna Nils som står där huttrande i en halvdann täckjacka i strl xl och febrilt och ursäktande försöker få kontakt med förbipasserande stressade själar som pratar i splitternya mobiltelefoner och bär på tunga matkassar och som blundar med öppna ögon. Är de lika mycket värda? I vems ögon då? Varför säger vi att alla människor är lika mycket värda när motsatsen ständigt petar oss i våra infekterade ögon. Hela världen ljuger och vi sväljer och accepterar och tror på lögnen. För att det är enklast så. Känns tryggt att luta sig mot den låtsassanning som vi lyckats bygga upp.

Men när ni skall luta er mot den stora tryggheten bli inte förvånade när allt går upp i rök! Tryggheten är inget annat än ett tjusigt yttre. Kanske ni inte märkt av det ännu men vänta tills dagen då ni själva skall ta till uttrycket för att hjälpa er själva eller någon närstående. Först när ni hamnar bakom fasaden och måste ta hjälp av olika statliga myndigheter, börjar kosta pengar och blir till besvär då först kommer ni att inse att alla människor har ett värde men att alla människor har olika mycket!

”Hur kan du ge pengar till en sån där?”

Orden daskar till mig i ansiktet en dag när jag sitter på tåget på väg hem. Jag tittar oförstående på den sura kärringen som sitter inkurad i sin pälskappa med handväskan uppdragen till hakan.

”Pratar du med mig?” frågar jag henne så fort jag lyckats skaka av mig de hårda orden.

”Ja, ge pengar till en så´n där! Han kan väl skaffa sig ett arbete! Stå här och skräna i tåget. Här vill man ju ha tyst och lugnt omkring sig! Usch!”

Tantens avsky går inte att ta miste på och jag får svårt att hålla min ilska i schack. Eftersom hon inte slutar stirra på mig och antagligen väntar på en vettig förklaring svarar jag henne att jag inte kan tänka mig att det finns något han hellre skulle vilja än att ha ett riktigt arbete. Han skulle nog gärna slippa stå på ett tåg och förnedras av sådana som dig om han kunde. Jag sträcker lite på mig och säger till henne att jag dessutom tycker det var fint det han spelade!

Ett grymtliknande ”hrmpfljud” ljuder ur hennes ihopknipna mun. Resten av resan sitter hon tyst och stirrar surt ut genom fönstret. Jag kan inte låta bli att fundera på hur man kan bli så egotrippad och insnöad som hon och haka upp sig på någon som står och spelar en trudelutt i 1 minut?! Vad är det som är så hemskt med det? Om man inte vill ge pengar så kan man låta bli men låt för sjutton de som vill ge en slant avgöra själva varför de gör det! Kanske skulle musikanterna kunna få ett hederligt arbete men kanske de också gett upp?! Att skaffa ett arbete är inte lätt! Utan utbildning och med ett utländskt klingande namn kommer man inte långt.

Jag tycker man måste kunna sätta sig in i deras situation! De har en sångröst och kan behärska ett instrument, varför inte ta vara på det och göra nåt bra av det?! I sin förtvivlan går de inte och rånar en bank eller ger upp och går till socialen, de gör något de kan tills livet ordnar upp sig.

Jag kanske är en aning naiv men vadå… jag blir i alla fall glad av deras musik och jag kan tycka att det finns så mycket annat i denna värld som går att bli upprörd över än en musikant!

Innan jag kliver av tåget den där dagen vänder jag mig om mot den fina tantaloran och säger att det finns andra saker på denna tågresa som också är störande! Hon tittar frågande på mig varpå jag fortsätter:

”ditt skäggstrå på hakan tillexempel!”

Denna lilla krönika skrev jag då jag fortfarande bodde i civilisationen och fortfarande var en pendlare och flitigt läste gratistidningen Metro...

Sömnig och med halvöppna ögon dimper jag ned på en nedsjunken, fisljummen sits och vaggas in i tågets gungande rytm. En dos endorfiner skulle inte sitta fel tänker jag samtidigt som en äldre herre skuffar till mig. En mumlande ursäkt ramlar ur hans mun som jag snabbt godtar genom ett leende. Han dukar upp en tidning framför sitt ansikte varpå en stor gul smiley möter min trötta blick. Den medryckande texten ”Idag har vi ansträngt oss för att ge läsarna 101 anledningar till att skratta” som går att läsa under smilysen får mig att hasa upp i sätet och roffa åt mig en likadan tidning som ligger slängd på golvet. Jag börjar frenetiskt leta efter det komiska som skall få mina gäspande endorfiner att skutta när det första jag får syn på är en artikel om en lyckad flygplanskrasch. Jag vänder blad och blir då upplyst om ängsliga studenter som är rädda för att bli vräkta. Nästa uppslag får mig att bli lite misstänksam. En bild på ett par fötter undrar om jag också fått fotsvamp? Och ovanför fötterna kan jag läsa mig till att majblomman i år blir svart… Uppiggande!

Endorfinerna gäspar stort och sätter sig ned. Smått hysteriskt fortsätter jag bläddra och läser varenda liten notis. Jag söker febrilt efter en anledning som kan få mitt gapflabb att hicka upp ur halsen på mig. Men det är bara öken överallt! Mitt tålamod börjar tryta och jag ropar tyst för mig själv ”ho,ho, humor var är du?” Men ingen svarar glatt ”här mamma.” Istället närmar jag mig mitten med rasande fart och då slår det mig. Så korkad jag varit! Såklart de har sparat humorn till mitten av tidningen! Såklart dem gjort så! Lagt lite fotsvampsreklam och flygolycka först så man skall bli sorglig till sinnet för att sedan ”kadaboom” kasta sorgligheterna över bord och skratta loss.

Humorn, står du här på tröskeln? Välkommen! Självklart! Vilken genialisk idé! Jag tar bladet i fingrarna, knorvlar till det lite och vänder. Svosh! Sekundsnabbt låter jag ögonen blinka till för att snabbt återfå skärpan igen. Nu! Nu sker det! Endorfiner! På era platser!

Vändningen är fulländad och sportsidorna blänger mig i ansiktet. Endorfinerna tuppar av och öknen breder ut sig. När blev sport humor?? Utan att jag märker det själv sjunker jag åter ner i säckpotatisstilen, sluter ögonen och tänker att idag har jag 101 anledningar till att vara purken.

Jag har alltid tänkt att jag är världens mest perfekta mamma. Jag sätter alltid mina barn i centrum, deras behov kommer alltid först och de är helt klart det viktigaste i denna värld. Jag – världens mest perfekta mamma, självklart! Ända till i fredags… då rasade hela mitt underbara mamma självförtroende. Krasch, bom, borta! Utplånat! Ett eko infann sig i mina öron, i min själ i hela mitt medvetna jag. Hjälp! Vilken sanning!

Det var en skoluppgift vi fått i skolan där vi skulle fråga våra närstående efter nyckelord till vår personlighet. Vilka ord associerade de till när de tänkte på mig. Jag frågade min man, min mamma, en kompis åsså en av mina söner. En av mina ärliga söner kanske jag skall tillägga.

Jag hade väl inte tänkt att berömmet skulle hagla över mig precis men några upplyftande ord hade jag ärligt hoppats på. Jag som alltid ser till att gympa påsen är packad,färsk frukt nedlagd i ryggsäcken, rena och strukna kläder (lite ofta med en namnlapp inuti) är framtagna till morgonen, ser till att ”älskar dig pussen” träffar kinden minst en gång varje dag, att nyttig och näringsrik middag serveras på kvällarna, att kompisar får komma och gå och självklart att vi har roligt tillsammans, ofta, nästan alltid… i alla fall när det kommer en bra låt på radion och jag bara måste släppa allt och svinga loss med barnen. De trycks krampaktigt fast i mina händer och fladdrar med i svängarna med skräckblandad förtjusning… ända tills låten tynar bort och jagmåste återgå till gympa påsarna som skall packas, den färska frukten som skall stoppas ned i ryggsäcken, tvätten som skall tvättas, hängas, strykas och den perfekta middagen som skall serveras och…

-Snäll! Du är snäll mamma… när du inte är arg. -Arg? Men jag är väl aldrig arg? Eller? Jaha okej, kanske jag blir lite upprörd ibland när jag tänker efter men det är väl ganska mänskligt? Mer då skruttgubbe? Vad tänker du mer på då? En otäck tystnad sprider sig i rummet och träffar mina förhoppningar som rasar samman. Åsså kommer det. Bomben! Bang!! Världens största sanning som jag varit helt blind inför. All luft går ur mig. Hakan ramlar ned till golvet och jag bara gapar.

-Tråkig mamma! Du är så tråkig! Du leker ju aldrig med oss…

Jag vet än idag inte vilket som gjorde mest ont. Att jag varit så självupptagen och bara sett ur mitt perspektiv eller att hakan fortfarande är lite sladdrig. Men jag lärde mig mer än jag tror skoluppgiften krävde och idag värdesätter jag tiden tillsammans med barnen på ett helt annat sätt! Jag försöker se ur barnens perspektiv och struntar i om tvätten växer ut ur badrummet och ifall allt inte är så där perfekt jämt och vet ni? Det bästa av allt är att det här sättet att leva känns helt underbart perfekt!

Vad är ett liv på landet? Det kan ju vara fruktansvärt långtråkigt och dötrist och tråkigt och alldeles… alldeles underbart!
När jag var liten var min högsta dröm att få bo på landet, andas frisk, ren och fräsch luft, ha djur och natur bakom knuten och vara ett med livet. Det tog ca 15 förortsår av mitt vuxna liv innan jag tog tag i mina barndoms drömmar. Nu lever jag här på världens ände tillsammans med mina tre barn, min pojkvän och hans två barn, fem hundar, en katt, 27 höns och x antal påträngande och ovälkomna möss. Min dröm har gått i uppfyllelse! Men blev det som jag tänkt mig?
Den där ”barnen i bullerbyidyllsfantasin” som legat och halvslumrat i mitt huvud sedan barnsben har nu vaknat till liv och ser sig förundrat omkring.
”Hemma” i förorten var jag van vid att springa överallt (alltid ute i sista sekund), jag sprang till dagis, till bussen, till tåget, till affären ja, överallt. Utan att reflektera nå särskilt över det fick jag en hel del motion. Här ute på landet, är det bil som gäller. Att gå fram och tillbaka till affären skulle ta en halv dag fram och tillbaka och skulle dessutom kunna sluta med ödestigra konsekvenser! Vargar härjar vilt omkring i skog och mark! Tar jag en promenad kanske jag aldrig mer kommer hem. Frisk luft? Nej, här är det bonsvettigt, tjockt och kvalmigt syre på gym som gäller.
En annan väldig kontrast är kommunikationen… Första dagen på väg till mitt nya arbete brakade bilen sönder. Jag ringde i desperation till min pojkvän och frågade när bussarna gick. ”-Bussen”, svarade han förvånat?! ”Den går en gång på morgonen och en gång på kvällen!” Min bortskämda ”missar vi en förortsbuss tar vi bara nästa om fem minuter-uppfostran” log  ironiskt mot mig.
Men en sak är i alla fall säkert! Här på landet får jag med jämna mellanrum en mycket trevlig chockerande påminnelse om att jag faktiskt lever! Att slänga skräp var en bagatell hemma i förorten. Men här, om jag glömmer att knacka på köksluckan innan jag öppnar den sitter en liten grå krabat där med sina stora svarta ögon och långa läbbiga svans och stirrar på mig. Hjärtat rusar och mina barn kommer springandes och fångar upp min svimfärdiga kroppshydda samtidigt som de nyfikna och spralliga undrar om den var större än förra veckans. Jag börjar väl efter två år bli smått van vid djuren men jag är ständigt beredd på upptäckten av nya ”halleluja jag lever” ställen.
Livet på landet kan vara väldigt annorlunda, knasigt, och tokigt men trots allt är det också mitt i alltihopa alldeles… alldels underbart!