”Lilla gumman, du retar alltid upp dig på småsaker” brukar min sambo säga till mig när jag exploderar över kaoset i hemmet. Men det finns inte något mer irriterande än när handdukarna man hängt upp (inne i badrum och kök) återfinns på stolar i en knöl dagen efter! Det är i alla fall för mig ett irritationsmoment som får bägaren att rinna över. Ta som exempel häromdagen. Som alltid efter avslutad disk var mina händer blöta och handdukshållaren tom. Som en inprogrammerad robot stegade mina ben bort mot tvättstugan, mina armar greppade tag om de nytvättade, nymanglade handdukarna och följde sedan med robotbenen ut i köket igen. Samma procedur upprepade sig snart efter ett besök i badrummet. Så snart handukarna var på plats tändes ett litet hopp om ordning i huset igen. Tyvärr varade inte hoppet längre än en natt.
Morgonen efter upphängningen när jag i lugn och ro intar min frukost fastnar plötsligt min blick på en knölig korv som hänger ovanpå stolsryggen mitt emot mig. Den bara hänger där, skrynklig, skitig och självklar. Instinktivt börjar maskineriet rassla till i knoppen på mig, tankarna på den inplanerade resan i maj dyker upp, dagens inköp planeras, helgens alla aktiviteter pusslas ihop, allt för att hålla irritationen i schack. Som ett sista desperata försök att härda ut och undvika katastrof i min kroppshydda vrider jag huvudet mot fönstret för att om möjligt få syn på något intressant utanför. Dessvärre befinner det sig en sittmöbel med ett knöligt bylte över sig även där. Jag känner hur hettan vecklar ut sig i min kropp. Öronen börjar tjuta likt ett ånglok och skriket som bubblat under ytan går inte att hejda längre. Ett skärande illvrål ljuder genom huset och får resten av familjen att vakna. När mitt utbrott lagt sig något går jag in i badrummet för att svalka av mig i ansiktet. Jag baddar mitt illröda rykande anlete i iskallt vatten, famlar med slutna ögon efter något att torka mig på. Den lena, mjuka ”frottehanddukskänslan” som borde infinna sig i mitt ansikte uteblir och möts istället av en något sträv och platt känning. Jag öppnar ögonen, tar ett djupt andetag och slår mig ner på toalettstolen med en skrynklig kökshandduk i knät. En minut senare är mina robotben på väg mot tvättstugan igen. Men denna gång har det blivit något oförklarligt fel i maskineriet. ”Vadå? Tyg som tyg?!” skall jag säga när ”mr ordningsam” med frågande blick tittar ut från badrummet med vattendränkt ansikte och ett par av de upphängda kalsongerna i handen.”