När jag var liten var gymnastiken det absoluta favoritämnet för mig i skolan. Jag fullkomligt flög över både plintar och bockar, kunde stå på händer i timmar och göra köttbullekullerbyttor i oändliga mängder. Jag var t.o.m. snabbast i klassen i åk 3 på 60 m!                                              Gymnastiklektionerna var liksom bara höjden av allt!

När jag så småningom blev stor och äntligen lyckades bestämma mig för läraryrket var det inte svårt att minnas de där underbara lektionerna som barn! Inriktningen var därför given när det väl var dags för det steget. Såklart jag skulle ta tag i mina drömmar och bli idrottslärare!

Väl inne på idrottshögskolan började en krypande känsla av att någonting kändes lite galet sakta smyga sig in i magen på mig, in i tarmarna, ut i blodet och upp i hjärnan och tillslut fanns känslan sipprande runt i hela kroppen. Första gången jag stod i kön för att hoppa över bocken som var inställd på lägsta nivå för att börja mjukstarta hade känslan tagit över så starkt att jag började fundera på när jag skulle vakna?!
Snabbare än önskat stod jag plötsligt obehagligt nog längst fram i kön. Det var dags att ta sats och sväva över… men var, var glädjen, lusten, vingarna?
Bocken framför mig hade nu fått formen av Kebnekaise och liknade inte alls en snäll, låg, liten bock längre.Vad var det här? Det var ju inte såhär det skulle kännas!

Jag svalde argt ner alla monsterkänslor som klättrade upp i halsen på mig och tog sats. Jag skulle förlita mig på barnet inom mig bestämde jag mig för när jag klunsade iväg med mina cementfötter över gymnastikhallen.
Vingarna som elegant och svävandes skulle föra mig över infann sig aldrig. Istället förvandlades benen till kokt spagetti, Kebnekaise till Mount Everest och drömmarna till pyttesmå gaspartiklar. Dessa små partiklar ändrade snart form till genanta stora rödorangegula stjärnor.

Sakta men säkert smög sig sanningen fram bakom tjockmattan med en spegel i handen och ett hånleende i bakfickan. Jag hade blivit sådär tråkigt vuxen och gammal och jag blev motvilligt tvungen att inse att min idrottskarriär var över.