Denna lilla krönika skrev jag då jag fortfarande bodde i civilisationen och fortfarande var en pendlare och flitigt läste gratistidningen Metro...

Sömnig och med halvöppna ögon dimper jag ned på en nedsjunken, fisljummen sits och vaggas in i tågets gungande rytm. En dos endorfiner skulle inte sitta fel tänker jag samtidigt som en äldre herre skuffar till mig. En mumlande ursäkt ramlar ur hans mun som jag snabbt godtar genom ett leende. Han dukar upp en tidning framför sitt ansikte varpå en stor gul smiley möter min trötta blick. Den medryckande texten ”Idag har vi ansträngt oss för att ge läsarna 101 anledningar till att skratta” som går att läsa under smilysen får mig att hasa upp i sätet och roffa åt mig en likadan tidning som ligger slängd på golvet. Jag börjar frenetiskt leta efter det komiska som skall få mina gäspande endorfiner att skutta när det första jag får syn på är en artikel om en lyckad flygplanskrasch. Jag vänder blad och blir då upplyst om ängsliga studenter som är rädda för att bli vräkta. Nästa uppslag får mig att bli lite misstänksam. En bild på ett par fötter undrar om jag också fått fotsvamp? Och ovanför fötterna kan jag läsa mig till att majblomman i år blir svart… Uppiggande!

Endorfinerna gäspar stort och sätter sig ned. Smått hysteriskt fortsätter jag bläddra och läser varenda liten notis. Jag söker febrilt efter en anledning som kan få mitt gapflabb att hicka upp ur halsen på mig. Men det är bara öken överallt! Mitt tålamod börjar tryta och jag ropar tyst för mig själv ”ho,ho, humor var är du?” Men ingen svarar glatt ”här mamma.” Istället närmar jag mig mitten med rasande fart och då slår det mig. Så korkad jag varit! Såklart de har sparat humorn till mitten av tidningen! Såklart dem gjort så! Lagt lite fotsvampsreklam och flygolycka först så man skall bli sorglig till sinnet för att sedan ”kadaboom” kasta sorgligheterna över bord och skratta loss.

Humorn, står du här på tröskeln? Välkommen! Självklart! Vilken genialisk idé! Jag tar bladet i fingrarna, knorvlar till det lite och vänder. Svosh! Sekundsnabbt låter jag ögonen blinka till för att snabbt återfå skärpan igen. Nu! Nu sker det! Endorfiner! På era platser!

Vändningen är fulländad och sportsidorna blänger mig i ansiktet. Endorfinerna tuppar av och öknen breder ut sig. När blev sport humor?? Utan att jag märker det själv sjunker jag åter ner i säckpotatisstilen, sluter ögonen och tänker att idag har jag 101 anledningar till att vara purken.