En av mina första tonårsfavorit bokpersoner var just hon...alltid snäll och god och ytterst arbetsvillig.

Hon hade naturligtvis inget val hjon som hon var men ändå...jag levde mig in i hennes liv när jag läste böckerna så till den milda grad att jag var både blind och döv för omvärlden.

Fortfarande tycker jag om de partier där Kulla-Gulla skipade rättvis.

När hon slog den dumme Kalle Baddare med sin träsko så hans näsa sprang i blod för att han mobbade de yngre eleverna.

Eller när hon kommit till herrgården och sin morfar och åkte runt för att plocka hem de barn som var utauktionerade på socknen och tar ifrån Johannis säcken med mjöl, bär den uppför backen och dänger den i marken framför just den dumme Kalle och hans mjölnarfar.

Givetvis stod Kulla-Gulla också för mycket av det romantiska - hennes kärlek till Tomas Torpare och kampen för att få honom.

Såklart hon hade fiender - den hemska kusinen Regina tillexempel - som blev god i samma stund hon dog, räddandes Johannis och Gulla från en rasande tjur.

Eller Irene som utgav sig för att vara Gullas vän men som egentligen var ute efter Ivan som i sin tur var ute efter Gullas pengar.

Självklart är böckerna om Kulla-Gulla förskönande av tillvaron men de beskriver också mycket bra förhållandena för torpare och hjon i Småland förr.

På ett sätt som gör att man förstår hur eländigt det var och hur arbetsamt det måste ha varit för alla dagsverkare på den tiden.

Fortfarande läser jag Kulla-Gulla då och då och har en mycket stor behållning av det!

Jag har ofta funderat över vad som skulle ha hänt om inte alla stora Kärlekssagor slutat som de gjorde.

Om den dumme Julia tex inte druckit elexiret och därför inte varit skendöd och den ännu dummare Romeo inte kört en kniv i hjärtat utan de hade stått för vad de gjort och således förkunnat att de gift sig, vad hade hänt????

Hade respektive mamma slitit sitt hår och bölande sjunkit ner i någon stol? Hade papporna svurit och hotat?

Hade de tvingats umgås på familjehögtider?

Eller om de totalt pantade Tristan och Isolde hade läst vad som stod på trolldrycken och därför avstått att dricka den (varför är alltid alla huvudpersoner i dramor så korkade??? En fråga jag ställt förut) hade de bara liksom viftat glatt åt varandra när de klev ur båten?

Om Kameliadamen inte haft lungsot hade Armand tröttnat???

Vad som hände efter "så levde de lyckliga i alla sina dagar..." kan man ju fundera på?

Askungen tex, fann hon sig tillrätta med att plötsligt vara prinsessa och istället för att sova bredvid spisen skulle hon ligga i en säng?

Snövit, kunde hon efter att Den Elaka Styvmodern dansat ihjäl sig i glödgade skor börja träffa sin far igen???

Slika frågor lär vi aldrig få svar på men visst är det kul att tänka i de banorna????

Ingmar Bergman - Rödvinskatta skrev härförleden om honom - var ju en av "våra" (som det heter när någon svensk gör något) största regissörer, Alf Sjöberg var en av de andra.

När jag var mycket ung tyckte jag verkligen om hans filmer...ung och sökande så tilltalade hans filmer mig.

Givetvis har jag flera favoriter, "Sjunde inseglet"...hur många gånger har jag inte sett den?!? Bibbi Andersson och Nils Poppe, vilket underbart par! Inga Gill och Åke Grönberg var inte sämre de...

"Smultronstället" förstås, för den var så rar och Gunnar Björnstrand har alltid legat bra till hos mig.

"Sommarnattens leende" med en mangefik Eva Dahlbeck, en komedi - inte precis IBs genre - och Jarl Kulle.

Så min absoluta favorit "Nära Livet" (en bok ursprungligen av Ulla Isaksson) om tre kvinnor på en förlossningsavdelning...Eva Dahlbeck även där och en ung Harriet Andersson.

Naturligtvis älskar jag "Fanny och Alexander" där Stina Ekblad gör en näst intill skräckinjagande rollfigur.

"Viskningar och rop" var också en intressant (och ganska skrämmande) film.

Liksom "Höstsonaten" med tre fantastiska kvinnor i rollerna, Ingrid Bergman, Liv Ullman och den helt otroliga Lena Nyman! Vilken trio! Vilken prestation!

Ingen är nog oberörd av Ingmar Bergman men jag förstår till fullo den som inte gillar hans nog så svartsynta filmer.

Och visst föredrag jag idag glada filmer (får nog av dysterhet i jobbet) men ovan nämnda ser jag fortfarande om då och då...varje gång upptäcker jag nya saker så nog var han mästerlig!

Det måste vara lättläst denna vecka i huvudstaden. i denna värme och med fullt jobb hela veckan kommer det inte finnas så mycket ork kvar!

Så i min packning åker tre pocketböcker av det lättare/enklare slaget.

Danny Wallace "Mannen som ville bli vuxen",  Sofi Fahrman "Elsas mode" och Lina Forss "Agnes och Edward".

Lättlästa, kräver ingen tankemöda och lämnar troligen inte heller några spår, men läsa måste jag ju så då får det bli detta.

Utan böcker kan jag inte vara så är det ju...men böcker som kräver tankemöda eller inkopplad hjärna fungerar nog inte i denna värme.

Man får helt enkelt anpassa sig efter temperaturen...

Finns det en viktigare berättelseform än sagan???

Jag skulle inte tro det.

En gammal saga (eller folksaga) innehåller allt en människa behöver veta om livet, där i finns alla regler för hur man ska leva och vad som händer om man inte gör det!

Sagor är dessutom fyllda av symbolik så det är därför sagan är ett så fantastiskt verktyg att arbeta med, både i terapeutiskt sammanhang och för att hitta svar på individens frågor.

Jag älskar sagor!

Redan som liten tyckte jag mycket om att först - höra sgor berättas och sedan - läsa dem själv.

Jag har förstås flera favoritsagor...Bröderna Grimms "Askungen", "Tusenskinn" och "Elddonet".

HC Andersens "Den lilla sjöjungfrun" och "De röda skorna"

Svenska folksagor har många bra men jag tycker nog mest om "Långa Leda och Lilla Rosa", "Det svarta skrinet och det röda" och så förstås "Prins Hatt under jorden".

Ur "Tusen och en natt" är det "Ali Baba och rövarna" som jag tycker mest om, ur den orientaliska sagosamlingen finns det många sagor som vi västerlänningar har svårt att appelera till.

Men absolut läsvärda är de!

De gånger jag brottas med ett problem eller en sorg så är det till sagans värld jag vänder mig...jag tar en sagobok (blundar och pekar i den hyllan) slår upp den på måfå och läser den saga jag hamnat i.

Det har aldrig hänt att jag inte hittat ett svar eller en lösning...symboliken brukar genast tala till mig.

Sagan är fantastisk och den blir aldrig omodern...även om vi i allmänhet tror att sagan hör det förflutna till.

Dessvärre har människan inte utvecklats särskilt mycket så det som gällde på medeltiden gäller tyvärr ännu.

Om man känner sig lite nere, har ett bekymmer eller bara behöver livas upp en aning så är en saga alltid rätt metod!!!

Det är himla skönt att veta!

Många fnyser och rynkar på näsan åt serier och det är klart att det finns undermåliga och dåliga serier men det finns en hel uppsjö väldigt bra!

Jag läser (trots min höga ålder -54 år -) alltid "Knasen" och favorit serierna i den är "Betty" och "Zits".

Den första för att jag känner igen mig så väl i Betty och den andra, för jag har sett "Zits" i alla mina barn och känner igen både Maken och mig i föräldraparet i den serien.

Jag gillar dessutom "Baby Blues" i SvD och "Kalle och Hobbe"...serier behöver inte alls vara dåliga.

Mina barn fick alltid läsa "Bamse" när de var små och när de blev lite större var ju "Kalle Anka" självskriven'

Jag minns en serie från när jag var barn "Lotta och Sluggo", jag har inte sett den sedan jag blev i tonåren och jag undrar vart den tog vägen och vem som gjorde den.

Serier är bra för att de fångar nutiden på ett utmärkt sätt och för att det ibland är vägen till den sk "riktiga" litteraturen, jag hade en lärare i lågstadiet som jag minns ännu (jag gick bara i tvåan så det är mycket länge sedan) som på en orolig(?) förälders bekymmer med sitt barns serieläsande sa "Huvudsaken är ATT barn läser, inte att de läser rätt böcker".

Så sant...alla mina barn har läst serietidningar när de var små...alla har också under årens lopp läst många, tjocka och "riktiga" böcker.

Vägen in, dörren in i litteraturens värld kan vara en pekbok, en serietidning eller en bilderbok...för att komma in i denna fantastiska värld måste en dörr öppnas och var och en har sin egen nyckel...det gäller att komma ihåg det och inte döma någon som läser efter vad man själv anser, "skräp"...alltg som är skrivet räknas!!!

Tove Jansson! Nog har jag skrivit om henne förut men hon förtjänar en liten skrift till.

Just nu läser jag två böcker parallellt (igen eller som vanligt)...värmen är rent av tryckande idag så jag greppade en bok ur barnbokshyllan och fick som av en händelse "Farlig midsommar" i handen...förutom att jag tycker ruskigt bra om den så har jag speciella minnen till den.

En ganska kall februari dag för ca 14 år sedan fick jag ett samtal från den skola Usk-sonen och Kock-sonen gick på...den sistnämnde hade trillat ned från en lekställning och skadats - ingen visste hur svårt.

Jag rusade förstås dit sedan jag fått tag i min pensionerade far som kunde komma och ta hand om Studentskan och 18-åringen till dess jag kunde komma tillbaka.

För min far skulle det ta en halvtimme att köra till oss så jag tryckte ned tjejerna i soffan, satte på en videofilm och beordrade dem att se på den till morfar kom.

Väl framme vid skolan blev det ilfart tillsjukhuset och röntgen...Kocksonen hade fått skallbasfraktur och vi blev inlagda några dagar.

Han kunde ju vare sig ha ljust i rummet eller se på TV så jag läste timme in och timme ut för att tiden skulle gå lite fortare. Inte så himla lätt för en åttaåring att ligga stilla precis.

Bla läste vi "Farlig midsommar" och han älskade den - som jag också gör men jag kan aldrig läsa den utan att tänka på de där dygnen på sjukhuset.

På väg ut i en skuggig del av trädgården föll min blick på en bok jag förvisso läst men det var en bra stund sedan, "Tove Jansson-ord,bild,liv" av Boel Westin...att läsa dessa böcker växelvis ger verkligen ett djup.

Jag vet ju att hennes kärlek är förebild till Totiki men man hittar så många bitar av både hennes omvärld och henne själv i Muminböckerna och biografin stärker de influenserna.

Det är så varmt att Studentskan och jag bara sitter i skuggan och flämtar...jag läser och hon spelar dataspel på sin laptop...vi har ju varit duktiga och städat men nu blir det bara läsning av för hela slanten...

Är det något här i världen som är en slags kulturyttring så är det väl just Allsång.

Min farmor (död sedan tjugo år) berättade om allsångskvällarna på Skansen på trettio- och fyrtiotalet, min mormor (död sedan tolv år) berättade om allsången i Norrköping samma tidevarv.

Det samlade folk och det var en gemytlig tillställning, de flesta sjöng förstås hellre än bra men det skapade samhörighet och det kanske behövdes under andra världskriget tex.

Jag gillar allsång!

Vi sjunger ju väldigt mycket hemma ändå men just det här att klämma i ihop med en hoper andra är fantastiskt skojigt.

Det finns ett TV-spel som heter "Sing star" som vi - och i synnerhet den yngre generationen - ofta tävlar med...Studentskan är helt omöjlig att vinna över!

18-åringen och hennes Kompis har sjungit mest hela helgen...på Disneyspelet finns ledmotivet ur "Lejonkungen" med och inledningsfraserna som är på ett afrikanskt språk är svåra att sjunga...Maken och jag vattnade i trädgården då ett liksom "gnissligt" ljud nådde oss..."Oj" sa Maken "en lastbil har fått en broms som ligger på".

Så fel han hade - det var 18-åringen och Kompisens tolkning av afrikanska!

Men kul är det - att sjunga allsång alltså.

Personligen tycker jag att Lasse Dahlquist, Kai Gullmar och Jules Sylvain har gjort de ultimata allsångerna...jag räknar med att "Lotta på Liseberg" använder sig av dem.

"Allsång på Skansen" har förlorat en del charm numera tycker jag...det är mest en uppvisning av de artister som är i ropet!

Men jag sjunger glatt framför TVn även om familjen ser plågad ut då och då...man har inte roligare än man gör sig!!!

Ibland är det väldigt kul att läsa om någon person man "känner igen" både rent historiska och nutida.

Just nu läser jag två sådana böcker...en om en ytterst modern (och jämngammal med mig) person och en väldigt historisk!

Den "moderna" är Babben Larssons memoarer "Jag vägrar dö nyfiken" och den historiska är Maria Eleonora "Drottningen som sa nej".

De är både mycket intressanta damer som det är både spännande och intressant att läsa om...Maria Eleonora fick ju ett oförtjänst dåligt rykte av historikerna som av en händelse var män så det är klart att hon inte föll dem på läppen.

Babben har valt att gå sin egen väg på många vis och alltid visat upp de svagheter som gör oss till människor även om svagheten i sig ser olika ut.

Jag rekommenderar (förstås) båda böckerna...att läsa om två starka kvinnor som har så många hundra år emellan sig men ändå har vissa beröringspunkter är både utvecklande och intressant.

Så lite har hänt med människan sedan begynnelsen inser man också...kul att ta del av fakta och roligt att få en inblick i andra människors liv, leverne och tänkande!

Hur sant är inte det????

Jag skulle faktiskt inte alls kunna leva utan litteratur! Det är mitt opium det.

Just nu när jag plöjt Danielle Steele (nu är de slut tyvärr) i över en vecka (15 böcker in alles) får jag kasta mig över något annat...jag slänger mig som vanligt mellan ytterligheterna och har satt tänderna i en bok om modets utveckling...Tonie Lewenhaupt INTE BARA MODE.

Verkar intressant...åtminstone i början.

Musik förenar minsann, tänk ändå vilken glädje vi har av datorn! 18-åringen tar fram gamla (i hennes värld, i min är de nästan nya) åttiotals låtar och vi sjunger glatt med för full hals!

Man har verkligen inte roligare än man gör sig!

Vår bröllopsdag har förflutit under förnöjsamhet...underbart väder! God mat! Trevlig underhållning som vi själva håller i...allsång är en fantastisk konstart!