Det är oftast intressant att läsa om människor som man känner till men inte vet något om!

Just nu har jag precis börjat läsa "Ingrid - prinsessa av Sverige, drottning av Danmark" av Roger Lundgren.

Mycket mycket läsvärt så här långt (första kapitlet) och jag tycker det är intressant att se hur älskad Ingrid blev av danskarna och hur engagerad hon sedemera blev mot ockupationen i Danmark och så intensiv nazimotståndare hon och hennes "nya" kungafamilj var.

Biografier ger en annan vinkling till den schablonmässiga bild vi får via veckotidningar etc.

De går ofta mycket fort att läsa och är ett trevligt avbrott i den andra läsningen.

Varje gång jag läser om en kunglighet är jag djupt tacksam över att inte behöva ha ett sådant liv...jag skulle aldrig stå ut med det ofria liv de faktiskt har.

Så hellre fattig och fri än rik och fången!!!!!

I ett första ögonblick kan man tro att böcker bara kan läsas på ett sätt...tillika kan det verka logiskt att tro just det.

I verkligheten är det inte alls så...man kan läsa på väldigt många olika vis!

Usk-sonen tex som har en mycket grav dyslexi (han läser ändå böcker, drillad som han är i glädjen att läsa) föredrar att läsa facklitteratur och tjocka histroiska romaner via Ljudbok.

Några föredrar deckare och andra verklighetsskildringar...jag läser i princip det mesta utom svenska deckare som jag tycker är alldeles för sensationsbetonade.

Men det var inte om typen av litteratur jag skulle skriva utan om hur man går till väga...

Jag läser på ett sätt som understundom upprör Vänner av Ordning.

Jag tar en ny bok...jag läser baksidetexten först, ser om det på insidan av omslaget/pärmen står något om författaren och läser i såfall det.

Så öppnar jag boken och slår genast upp den sista sidan och läser den (här brukar Vännerna av Ordning kraftfullt protestera), så slår jag upp första sidan och läser den och i regel några sidor till...läser sista fyra sidorna och lite i mitten och efter det, då läser jag boken i ett svep!

Ingen i familjen förstår storheten i detta...de muttrar om att jag förstör spänningen etc, pah! För mig är det enda möjligheten att läsa en bok att göra just så, först lite i slutet, sen lite i början och lite i mitten och så är det bara att läsa!

Nu är jag en väldig snabbläsare och en "vanlig" bok tar bara knappa två timmar (om jag får vara ostörd) att läsa och jag läser mängder...har alltid gjort det och för mig är boken vägen till allt!!!

Till visdom, till glädje, till insperation och till lycka...skrivkonsten (och förstås också läsekonsten) är för mig den yppersta uppfinningen!!!

Livet utan böcker vore inget liv...även om jag får andra bokläsare att rysa av obehag över mitt sätt att inta en bok!!!!!

Jag läser också flera böcker samtidigt, har alltid minst tre på gång...med en bok i handen saknar jag ingenting!!!

Tänk att få ha ynnesten att läsa och tänk vilken lycka att få äga en bok!

Naturligtvis läste jag flera böcker eftersom jag var i Stockholm 7 dagar (5 böcker blev det) men en bok som verkligen fångade mig och var full av skratt och en och annan tår var boken om George.

Judith Summers "Mitt liv med George" är en medryckande berättelse om en Cavallier King Charles Spaniels betydelse i en nybliven änka och en faderlös sons liv.

Hundar kan vara nog så viktiga helt enkelt för en människas läkning...jag har aldrig betvivlat djurs förmåga (hur skulle jag med ett hushåll innehållande en häst, två hundar och tre katter?) men i boken beskrivs den så bra.

Många böcker om hundar är fantastiskt roliga att läsa och många handlar ju om vad hunden betytt för sin ägare eller vad samme ägare lärt sig om att ha hund, de brukar vara skrivna efter det att hunden dött.

Men berättelsen om George tar faktiskt inte slut i det att han dör - icke - han är ytterst levande när boken slutar och det tyckte jag var skönt!

Det är en lättlästbok som går mycket snabbt (jag läste ut den via en frukosthalvtimme och fyrtiofem minuters lunchrast) att inta och den piggar upp livsandarna.

Judith Summers är mycket tveksam till detta inköp av George men han visar sig hitta vägen till hennes hjärta och därefter hittar hon vägen tillbaka till livet...härlig bok - läs den!

Agatha Christies egenkäre detektiv har jag alltid gillat, Miss Marple också för i Christies böcker är där inget onödigt våld, inga slaktscener eller sensationsdrypande situationer.

Det handlar främst om "de små grå cellerna" och jag tycker om när det finns utrymme till tänk.

Svenska deckare läser jag INTE!

Iallafall inte de moderna...Stieg Trenter och Maria Lang ingick i mina läsvanor när jag var ung men dagens deckarförfattare lämnar inget åt den intellektuella sidan och därför läser jag det inte.

Filmatiseringarna av Christies böcker är ofta mycket välgjorda och bra och även om jag både läst böckerna och sett filmerna förut roar det mig lika mycket då jag tittar igen.

Jag lägger märke til "nya" detaljer och ser andra ting än gången innan...trots att historierna är gamla håler de än och det finner jag fascinerande!

Varför kan ingen modern kriminalförfattare axla manten, det undrar jag?!?

De ryska författarna är sällan lättsamma och glada, å andra sidan bor de i ett land som ofta är kargt, kallt och ensligt - åtminstone var det så när de stora klassikerna föddes.

Jag är kanske inte ett jättefan av rysk litteratur men självklart älskade jag Leo Tolstoj när jag var ung (han håller fortfarande den nivån hos mig) jag läste "Krig och Fred" varje sommarlov och jag tyckte (naturligtvis) mest om Natasja och Andrej.

"Anna Karenina" var  en tragisk och stolt historia...mitt första möte med henne var via Greta Garbos tolkning och jag tyckte alltid att det var så hemskt att Anna blev "tvingad" att slänga sig fra,för tåget.

Självklart finns det Hjältar även i rysk litteratur som likt andra är korkade!!!

Doktor Zchjivago tex...hans öde fick jag först i filmversion med Omar Shariff i huvudrollen..senare fann jag lyckligtvis boken.

Men denne doktor - hur korkad är inte han?!?

Här ska han först leva med en mörk skönhet och allt verkar frid och fröjd, han "väljer" henne för att han som barn kom till den familjen när modern var död.

Så blir det en revolution och ett inbördeskrig och doktorn rycker in vid fronten, möter denna vackra (gåtfulla) Lara och blir kär men bryter han upp för hennes skull och skaffar sig ett liv???

Näpp.

Han håller två eldar brinnande, håller sedan på sin heder och "glömmer" Lara - som han senare springer ihop med igen men inte heller denna gång följer han sitt hjärta...

Suck!

Det får mig att undra varför ryska huvudpersoner så sällan väljer att bli lyckliga!!!

Det är stolthet före allt och lycka är inte en av de vägar man kan gå...

Just för att jag faktiskt - jag vet att det är barnsligt - gärna ser "lyckliga slut" eller åtminstone slut där huvudpersonen trots allt följer hjärtat har jag svårt för den ryska litteraturen.

Bortsett från just "Krig och fred" är det inte många böcker jag återvänt till - jag blir helt enkelt tungsint av berättelserna och det har jag då alls ingen lust med att vara!!!

Jag har alltid haft svårt med Dostojevski också för hans böcker upplever jag som nattsvarta...man kanske bara kan skriva sådant om allt man ser tio månader om året är snö!!!!

Nåja, vackra naturskildringar finns det ju och givetvis andra bra beskrivningar men jag lämnar med varm hand över den ryska klassiska litteraturen till den som vill vara svår och svartsynt!

KGs texter var finurliga och träffsäkra redan när han skrev dem men i Magnus Ugglas tappning blir de än skarpare och fantastiskt träffsäkra, trots att de ju har ganska många år på nacken.

Jag tycker verkligen om Magnus Ugglas tolkning av Karl Gerhards låtar, den CDn snurrar ofta i vår CDspelare.

Man blir glad av musiken och får verkligen något att tänka på när det är texten man lyssnar på.

Många gamla artisters låtar håller märkligt nog än, jag undrar ibland hur många av våra hypade artister idag som spelas av generationer som knappt var födda när de stod högst på himlen...kommer det ens att ske?

Än håller Ulla Billqvist, Alice Babs, Povel Ramel och Karl Gerhard och trots att flera av dem var störts på 30 och 40 talet är låtarna tidslösa...vem kan säga det om Idolvinnarna???

Musik är nödvändigt för att man ska kunna göra något och jag sjunger gärna (hellre än bra som barnen så vänligen upplyser mig om) när jag gör något...diskning, mangling av tvätt och städning går ju så mycket enklare om jag får tralla på en låt.

Musiken innehåller energi och gör arbetet lättare - som Snövit så träffsäkert sjunger i Disneys filmatisering...sång och musik skapar helt enkelt glädje!!!

Från jag var mycket ung (12 år) har jag gillat Kerstin Thorvalls böcker...min första kontakt var "Boken till Dig" som visserligen vände sig till lite äldre tjejer men som praktiskt taget blev min handbok genom puberteten.

hennes "Flicka i April" tillhörde de tidiga favoriterna, sedan kom "Vart ska du gå? Ut." och jag insåg att denna författare visste precis vad hon pratade om...länge läste jag dessutom Damernas Värld eftersom hennes kåserier fanns där.

När jag var gravid med tredje barnet övergav min man mig och boken som guidade mig igenom det var "Oskuldens död".

Kerstin Thorvalls författarskap var annorlunda och givande och väldigt underhållande...hennes barnbok "Godnattsagor för Anders nästan 4 år" blev en varje-kväll-läsning för barnen.

Alla 7 barn har tyckt väldigt mycket om just de sagorna och var ett ständigt inslag i nattningsritualen.

Som person vet jag ju att Kerstin Thorvall hade det tungt och att hon de sista fem-sex åren var svårt dement men hennes berättande lär fortleva!!

Dikterna var berörande, kåserierna otroligt underhållande och hennes romaner träffsäkra...en författare som är mer som en schweisisk armekniv - det finns något för varje stund i livet!

Hennes böcker rekommenderar jag varmt!

Ingen bild vill fastna så jag får köra bildlöst!

Edith Piaf - "Sparven" - vilken röst! Vilka låtar och vilket liv hon hade! Redan som mycket ung kom jag i kontakt med hennes musik - "La vie an rose" var min favorit.

De sånger hon sjöng är fortfarande lika njubara och Anita Lindblom gjorde en oerhört bra tolkning av piafs sånger på svenska, synd att den inte finns på CD!!!

Edith Piafs liv är också en historia för sig och även om det finns kritiker som påstår att hon överdrev sin uppväxt i armod så finns det desto fler som hävdar att det är sant!

Hur det nu än är med den saken så får hennes röst mig att rysa av välbehag och hennes musik är verkligen tidlös...den låt som på engelska heter "Three bells" och svenska "De tre klockorna" är en i sig fantastisk berättelse - som en roman - men musik gör också vem som helst berörd!

Lyssna på Edith Piaf!!! En liten enkel uppmaning!

Plötsligt  "anfölls" jag av Lill-Babs röst i mitt huvud, sjungandes "Blicken blir stirrig, jag känner mig virrig var gång som jag ser High Chaparall, Manolito - när jag ser Manolito" och i samma sekund mindes jag denna (i mitt tycke då) fantastiska western serie...fast Manolito var inte riktigt min typ.

Jag föredrog Uncel Buck - just en snygg förebild, men han tilltalade mig. Jag tyckte Billy Blue var en tönt men jag avgudade hans styvmor Victoria som också var syster till Manolito...så vacker som hon var ville jag också bli!

Ha! Ha! Ha!

Det hade krävts ett mirakel att förvandla mig till en mörkhårig, svartögd, lång och smal skönhet - från ankunge till svan...kort, rultig, cendre och blåögd är ursprungsutseendet men jag drömde ju...

High Chaparall var spännande och engagerande och ett avsnitt har verkligen etsat sig fast i minnet..."Ten little indians" hette det (hur kan jag minnas det!!!) Victoria tog tillsammans med sin bror, Billy Blue och Uncel Buck emot ensamma indianbarn mot härskaren på gårdens vilja...

Western var ett favoritfilms område när jag var i tretton årsåldern och jag gillade skarpt serien några år senare som hette "Alias Smith and Jones".

"Macahans" axlade väl den manteln men på de sista tjugo åren har jag inte sett någon sådan serie som fängslat mig...

Western kategorin är kanske ute...men när det begav sig var det i topp!!! Precis som alla dessa sit coms är nu - högsta mode och alla pratade om dem.

All musik som inte är just i ropet kanske kan gå in under den vinjetten men jag blir nostalgisk av musik från 1930-talet och framåt.

Minns de första skivor jag spelade på en gammal radiogrammofon...stenkakor var det och jag verkligen älskade många av dessa.

"En sliten grimma" var en låt jag spelade om och om igen - så ofta att min älskade pappa var övertygad om att han skulle bli galen av att höra den 50 gånger om dagen!

När så min lillasyster av "misstag" satte sig på den så den gick sönder grät jag bittra tårar men min far såg mest lättad ut!

Än idag är jag övertygad om att han mutade henne att slå sig ned på den med flit!!!!

"Jag tåg en liten kittekatt", "Det är nåt visst med en flottist", "Sången från Moulin Rouge" och "Käre John" snurrade länge bland de skivor jag lyssnade på sedan jag fick tillgång till en "modern" grammofon som kunde spela vanliga Ep, Lp och singelskivor men om man slog om nålen kunde den spela stenkakor.

Hep Stars, Lill-Babs, Beatles, Little Gerhard, Anita Lindblom och många andra lyssnade jag glatt till.

Musik var viktigt för mig och jag satte på det så fort jag vaknat...häromdagen vaknade jag med en ytterst gammal låt i huvudet, "Ramona".

Jag hittade en CD med Jim Reeves när jag sökte efter en inspelning av just "Ramona" och när jag lyssnade på hans mörka röst kan jag förstå varför Gunnar Wiklund ofta sjöng in hans sånger på svenska, så lika!

Musik är en av de bästa följeslagare man kan ha!

En bok jag just bläddrat igenom är Alexandra Pascalidous "Min stora feta grekiska kokbok", inspirerande bilder, bra recept och rörande berättelser.

Rekommenderas!!!!!