Med anledning av en pågående artikelserie i SvD om positiv psykologi

www.svd.se/nyheter/idagsidan/psykologi/halva-din-lycka-ar-redan-gjord_4802005.svd

Vad är lycka för mig? Ja, det är när jag känner mig glad, lugn och trygg. När jag vet att mina närmaste och käraste mår bra.

Det är egentligen lättare att beskriva vad som gör mig olycklig. När jag är olycklig är jag ur balans, oroar mig och lider av ångest. Det är både prestationsångest och irrationell ångest som påminner om panikångest. När jag är ur balans får jag också ett annat problem, ”uppskjutarsyndrom” (beskrivet i en tidigare artikelserie i Svd). Det innebär att jag skjuter upp saker till sista stund. Under tiden går jag runt och oroar mig för det som jag skjuter på… Till slut är det tio saker som måste vara klara samtidigt och då ”kraschar” jag och mår ännu sämre och skjuter upp ännu mer saker för att jag inte orkar ta tag i dem.

Jag har skapat ett eget system för få kontroll över allt som jag vill, borde och måste göra och får då kontroll på min tillvaro, vilket gör mig lugnare och tryggare. Då upplever jag känslan av lycka.

Enligt flera undersökningar har vi i västvärlden aldrig mått sämre psykiskt och mentalt än vad vi gör nu, trots den materiella välfärden. Samtidigt har vi rekordlågt antal besökare i kyrkan (även detta beskrivet i en artikelserie för en tid sedan i SvD). Kan det finnas ett samband? Ja, jag tror det. Förr, när vi hade en stark tradition att regelbundet besöka kyrkan gav det tid till eftertanke, reflektion och en stunds meditation. Bönen kan fungera som en variant av affirmationer och mantran. Bönen är också ett sätt att stilla alla oroliga tankar och fokusera på önskan om något gott.

Jag har själv länge sökt efter en andlig tro som passar just mig. Hitintills har jag inte hittat den optimala tron för mig, så jag fortsätter att söka.

Andetagen blir djupare och mer regelbundna. Jag räknar sakta 1 – 2 – 3 när jag andas in, vilar 1 – 2 innan jag sakta andas ut och räknar 1 – 2 – 3 – 4. Vilar 1 – 2 innan jag andas in igen på 1 – 2 – 3. Så fortsätter jag och snart har andningen och stegen anpassat sig till varandra. Hundarna som är ordentligt rastade travar snällt på var sida om mig.

Jag försöker rensa hjärnan från alla tankar och känslor. Det är svårt, men kommer en tanke låter jag den bara passera utan att döma eller bedöma och återgår till att koncentrera mig på andningen.

Jag sträcker på kroppen, spänner de nedre magmusklerna lite lätt som då ger ett bra stöd för ryggen. Nu flyter andningen av sig självt utan att jag behöver räkna.

Då vänder jag min koncentration till allt det yttre runt omkring mig. Jag ser trädens alla olika gröna nyanser och bladens olika former. Jag ser alla olika grässorter, maskrosor, utblommade vitsippor och sjöfåglarna som simmar vid strandkanten. Jag kopplar på nästa sinne och tar in alla dofter. Jag koncentrerar mig på att känna varje doft av det jag ser. Sen kommer ljuden. Ljud som finns nära, gruset som knastrar under mina skor, en kärra som gnisslar och ett lätt plask i vattnet från en fisk som slår. Till det alla bakgrundsljud som jag försöker höra vad det är.

Jag stannar till i skuggan i den fuktiga lövskogen. Ser varje detalj, känner alla dofter, känner temperaturskillnaden mellan sol och skugga och lyssnar till två näktergalars serenad. Jag tar in allt utan att analysera, bedöma eller döma. Bara tar in det som är.

Jagvänder mig sakta inåt och lyssnar till mitt hjärta, till min magkänsla och till min kropp. Jag befinner mig i det totala nuet!

Sedan fortsätter vi promenaden hemåt för att njuta av en härlig frukost i min lilla trädgård.

 

”Prova de här walkingskorna” sa försäljaren vänligt där jag stod i sportaffären med en hel drös olika skor runt mig.

Jag förbrukar minst ett par walkingskor per år och har fått relativt höga krav på komfort och kvalité. Det blir ett antal mil per år som de ska hålla, dagliga hundpromenader, effektiva träningspass och tre-fyra så kallade gåing-tävlingar.

Jag satte på mig skorna han ställt fram och de var förståss de absolut dyraste. Men oj, såå sköna! Vilken dämpning i sulan och så lätta på foten. Det kändes som dom vore gjutna efter mina fötter.

”Dom har en specialkonstruerad sula som ska, enligt deras egen reklam, stabilisera gången och därmed ge extra träning för rumpan, låren och även vaden” fortsatte försäljaren.

Okej, tänkte jag, hur mycket ska man tro på det? Men, dom var överlägset skönast av alla skor jag provat och de var bara faktiskt bara någon hundralapp dyrare än de andra. Jag slog till och köpte dom och försäljaren varnade mig att dom kunde ge lätt träningsvärk i början.

Jag har nu haft skorna i tjugo dagar… Och det känns i rumpan! I början fick jag faktiskt lite lätt träningsvärk i rumpan och baksidan av låren. Och hur otroligt det än låter så börjar ”rumphänget” bli fastare.

När unghunden tycker att det är dags för promenad kommer hon bärande på en av skorna…

 

Dofterna slog emot mig när jag med raska steg promenerade hem efter dagens jobb. Eftermiddagens sol värmde skönt och fåglarna sjöng. Jag drog ett djupt andetag och kunde känna dofterna av syren, hägg, liljekonvalj och andra för mig okända blommor och växter.

Högt ovanför skriade en mås och jag vände upp mot den svaga vinden och kunde känna doften av havet. Den doften är på något sätt livsnödvändig för mig. Jag måste ha havet inom räckhåll, havet och naturen.

Framme vid min dörr låste jag upp, öppnade och två mycket glada hundar rusade mot mig. Men det var något annat som också kom rusande – en stank, en fruktansvärd stank!

Unghunden, som lyckas leta upp alla möjliga äckligheter på våra promenader, hade fått akut ont i magen. Och vad ska man göra när man är en liten hund, ensam hemma och får ont i magen? Jo, man gör på golvet. Stackars liten!

Det var bara snabbt ut och rasta och sen in och sätta igång att torka golv.

Nu har jag skinande rena golv – inget ont som inte har något gott med sig!

 

En ny fas i mitt liv har startat nu. En ny fas på många sätt, både kroppsligt och nya händelser som påverkar hela mitt liv.

Min kropp börjar bli gammal, fast jag hänger inte riktigt med mentalt. Jag känner mig fortfarande som en osäker tonåring med dåligt självförtroende, men min kropp säger något helt annat. Den börjar få diverse krämpor som är åldersrelaterade. Min kropp förändras också på andra sätt som till mångt och mycket beror på att hormonernas flöde ändras.

Mina barn är nu fullvuxna med egna liv och ansvar. Min dotter träffade kärleken på andra sidan jorden och har nu valt att flytta dit på ett halvår till att börja med. Hon flyttar till människor jag inte känner och en plats jag aldrig sett. Det känns i hjärtat att hon inte finns inom räckhåll längre. Visst det finns telefon och internet, men det är inte samma sak.

För två år sedan idag, den 23 maj, somnade min älskade hund Mio in för gott. Hon blev 13 ½ år. Jag har sakta vant mig vid ett liv utan hund, ett liv där jag i stort sett bara hade mig själv att tänka på. Nu har jag plötsligt blivit med två hundar! Jag ska ta hand om min dotters båda hundar när hon är borta för att pröva sin kärlek. Villkoret för att jag skulle ta hand om hennes båda hundar var att jag får träna och så småningom tävla med unghunden, vilket jag hennes tillåtelse att göra.

Jag ser nu fram emot ett tid med många, långa promenader, träningar och kanske en eller annan tävling.

Under tiden ska jag fundera på vad jag verkligen vill med resten av mitt liv. Jag har ju snart nått ”mitten” av det…

 

Jag kände irritationen krypa längs med ryggraden, det började blixtra bakom ögonen. Lugn nu! Lugn och fin! Andas djupt och tänk på att det är övergående. Jag tog några djupa andetag, gick in i badrummet och blaskade lite svalt vatten i mitt morgontrötta ansikte.

Jag har de senaste åren levt mer eller mindre själv med mina katter sedan hunden gick bort. Jag har sedan många, många år byggt upp min egen lugna morgonrutin med te, ägg, tomat, juice, tidning och radion.

Men, nu är det inte så längre. Mitt hem ser ut som...ja, jag vet inte vad. Det står saker, kartonger, kläder, möbler och skor över överallt. Även badrummet är belamrat.

För ett år sedan flyttade sonen hem till mig med hela sitt bohag på grund av arbetet. Efter ca ett halvår flyttade han vidare men lämnade i princip allt hos mig. Han tog bara med sig sin pc och några kalsonger. För några veckor sedan flyttade dottern hem till mig med hela sitt bohag, innan hon flyttar vidare utomlands.

Denna natt hade vi en övernattande släkting på besök och samtidigt bestämde sig sonen för att också komma och sova över. Vart tog min egen, lugna morgon vägen? Irritationen brände under huden. Jag kände hur det svala vattnet lugnade, tittade upp och såg mig själv i ögonen i spegeln. Varför känner jag så här? Jag provade att le mot mig själv utan att självkritiskt leta efter alla små rynkor. Då kände jag hur hjärtat började glöda och svälla... Jag älskar dessa människor! Jag är glad att dom vill vara hos mig! Irritationen rann ner i avloppet tillsammans med vattnet. Jag gick ut och gav min dotter en kram, vinkade till sonen som redan var på väg till jobbet... Vilket rikt liv jag har!

Jaha, som vanligt missade jag tåget med två minuter. Varför händer det alltid mig?

Jag är på väg hem efter en träff med Selma-gruppen. Vi var ett gäng kvinnor som hamnade på samma skrivarvecka på Gotland sommaren 2009. Den dagen vi åkte hem och skildes åt hade Selma namnsdag, och vad kunde vara mer passande namn på vår grupp än Selma? Vi åt den sista lunchen tillsammans i Visby och bestämde att vi snart skulle ses igen.

Det tog nästan 10 månader innan vi skulle ses igen. Jag var lite nervösa inför återseendet. Skulle jag känna igen dom andra? Skulle dom känna igen mig? Det visade sig att det var inga problem att känna igen varandra och alla hade haft samma tankar och funderingar inför träffen.

Kvällen bara flög iväg med mycket prat och skratt. Vi var alla överens om att det är viktigt att hålla drömmar vid liv och ha en positiv tilltro till livet.

Innan vi skildes åt hade vi gjort upp långt gående planer för en ny återträff där vi också ska jobba vidare med vårt eget skrivande.

Så att jag missade tåget, vad gör det? Jag fick en skön stund för mig själv på perrongen och tid att skriva ner mina tankar till ackompanjemang av vårens koltrast som satt på ett av taken och sjöng så det ekade mellan husen.

Det är underbart att leva och veta att drömmar kan bli verklighet!

 

Ibland kommer förändringar som man länge längtat efter. Förändringar som man sett fram emot, drömt om och planerat för. Sen när förändringen äntligen inträffar får den konsekvenser man aldrig kunnat ana. Plötsligt står man där och undrar om det var meningen att det skulle blir så här. Varför såg jag inte detta tidigare? Hade jag kunnat förhindra att detta om jag varit mer förutseende?

Förändringar, stora förändringar får människor att visa sidor som de tidigare inte visat upp. Man börjar se på varandra med andra ögon och andra krav och fröväntningar. Man trodde att man kände varandra utan och innan men inser att det fanns så många hemliga rum dit ingen av oss släppt in den andre.

Mannen som satt mitt emot mig såg in i mina ögon och frågade:

- Vad och hur ska jag göra?

- Lyssna till ditt hjärta, känn efter i magen och resonera med ditt förnuft, svarade jag.

- Men mitt hjärta är så tyst… svarade han dröjande och jag såg hur han lyssnade in i sitt hjärta.

- Även ett tyst hjärta är ett budskap, men det kanske är svårare att tolka?

De här raderna skrev jag den 22 oktober 2006

"Du gör så mycket roligt!" har flera personer sagt till mig den sista tiden.

"Gör jag?" svarade jag lite förvånat de första gångerna.

"Ja, nu pluggar du geologi och whisky med resa till Skottland. I somras var du på skrivarvecka på Gotland. Å så är du Hundcoach..."

Jag började tänka efter. Ja, jag har de sista åren, mer eller mindre omedvetet, valt att bejaka mina intressen och hobbies, att uppleva och lära mig, att utnyttja alla mina sinnen.

I botten ligger en oro eller en viss rädsla som jag nu valt göra något åt. För fem år sedan fick jag en diagnos på en kronisk sjukdom som inte går att bota och som så småningom kommer att leda till handikapp. Ett handikapp som mycket starkt kommer att begränsa min frihet. Fram tills dess vill jag leva ett liv som berikar mig och får mig att utvecklas.

Ikväll ska jag på första danslektionen i 10-dans! Det ska bli så kul!