Den senaste tiden har varit fylld av nya möten i olika sammanhang. Möten som givit mig inspiration, energi, glädje och startat tankeprocesser.

Fredag till lördag var jag på konferens och såg nya sidor hos människor som jag känt sedan tidigare. Jag mötte även helt nya människor.

Lördag kväll var jag på en bjudning med för mig helt nya människor. Jag knöt nya vänskapsband med flera människor, både män och kvinnor. Det var en enormt trevlig kväll.

På måndagen åt jag lunch med en kär väninna som jag kan dela det mesta med. Tisdag, alltså idag, åt jag lunch med en väninna sedan skoltiden. Jag tror vi båda peppade varandra att ta tag i vissa saker och göra något vettigt av det. Eftermiddagen idag tillbringade jag på ett nätverksmöte för kvinnor. Jag träffade så många nya kvinnor som gav mig så mycket inspiration. Flera av dom kommer jag förhoppningsvis att möta snart igen.

När jag sedan kommer hem och slår mig ner vid datorn upptäcker jag att en kär bloggarvän börjat blogga här på www.icakuriren.se. Oj, vad glad jag blev!

Det känns som om vinden har vänt… det blåser positiva vindar i mitt hår just nu!

 

Jag gick min vanliga väg till jobbet och funderade över hur och när jag tränar. Jag går på en yogaklass varje torsdag mitt på dagen. Jag tränar powerwalking varje onsdag tillsammans med en vän. Och oftast blir det en långvända med walking eller lätt löpning under helgen. Men jag skulle behöva ett yogapass till.

Jag har tränat yoga i olika former i snart tio år och borde kunna utöva det regelbundet hemma, själv. Men, det som så mycket annat blir liksom inte av. För mig är det extra svårt att avsätta tid hemma själv när jag är stressad eller orolig. Alla andra krav och måsten surrar i huvudet och jag kan inte fokusera på yogan. Ändå vet jag att jag mår så himla bra av att träna yoga regelbundet. Efter ett yogapass känner jag mig lugn, stark, säker, trygg och liksom längre och rakare i ryggen. Som om det fanns en stolhet inne i själva ryggmärgskanalen som väckts till liv.

Som sagt, jag gick där på morgonen, på väg till jobbet och funderade var jag kunde hitta en yogastudio som låg bra till med en klass på dag och tid som passade mig, gärna måndagar direkt efter jobbet eller eventuellt på tisdagar.

Plötsligt såg jag en skylt på gatan framför mig som jag aldrig tidigare sett: noma Stockholm, yogastudio, massage, coaching och shop! Logotypen för företaget var en lotusblomma, nästa lika som min tatuering! Jag gick in och pratade med kvinnan som äger och driver stället. Hon hade öppnat för ca två månader sedan så det va inte konstigt jag inte sett studion tidigare. Hon hade ett pass med kvällsyoga på måndagarna som började klockan 17:30. Perfekt! Jag anmälde mig direkt.

www.nomastockholm.se

- En kokt med bröd, tack

- Ska det vara grovt eller vanligt bröd?

- Vanligt, tack

- Kycklingkorv, vegokorv eller vanlig varmkorv?

- Vanlig varmkorv, tack!

- Senap och ketchup?

- Ja, tack!

- Vanlig ketchup eller med currysmak?

- Vanlig (nu är tonen något ansträngd och ordet tack är borta)

- Stark eller vanlig senap?

Nu rasade mitt redan låga humör rejält. Blodsockernivån var typ minus tio efter en lång, jobbig dag och dessutom hade jag missat ett tåg hem och fick nu vänta i tjugonio minuter.

- Snälla, för i helvete, kan jag bara få en helt vanligt kokt korv med bröd?

Ständigt utsätts vi för val i olika situationer. Många av valen är vi inte ens medvetna om, utan besluten fattas från ryggmärgen på ren rutin. Andra val kräver lite mer av oss, som att välja parti i riksdagsvalet och pensionsförvaltare för våra tjänstepensioner. Hur många val orkar vi med? Hur mycket orkar vi engagera oss i alla val? En del av valen mår faktiskt bättre av att vi inte gör ett aktivt val. Andra val som inte görs kan innebära en onödig kostnad som påverkar vår privata ekonomi. Men, alla val eller ickeval påverkar våra liv på något sätt.

Jag fick till slut min helt vanliga varmkorv som jag slukade som om jag aldrig sett mat tidigare. Mitt humör steg  några grader och jag gick till Pressbyrån för att köpa en kvällstidning.

- Aftonbladet eller Expressen?

När jag närmade mig mitt hem såg jag att något inte va sig likt. Jag stannade upp... och blev alldeles varm i hjärtat! Där stod min nya brevlåda på plats! Den jag köpte för ett och ett halvt år sedan men inte hunnit och orkat montera. Den gamla brevlådan skulle ju grävas upp, ett nytt och större hål skulle grävas och sen skulle bottenplattan ljutas fast.

Vilka fantastiska människor jag har runt mig! Min kärlek tog ledigt för att vara hundvakt åt min dotters hundar som jag är hundvakt åt. Inte nog med att han passade hundarna, han bäddade och tvättade en maskin tvätt OCH monterade upp min nya brevlåda. Titta så fint det blev!

Nu återstår bara att beställa en ny namnskylt...

 

Jag klev på tåget och andades in den välkända doften. Det var inte många som steg på mittenvagnen och det rådde ett stilla lugn över hela tåget. Några äldre affärsmän satt och pratade lågmält och solen sken in genom fönstren. Straxt innan andra stationen kom konduktören och kontrollerade våra biljetter. Jag kände hur ett inre lugn inom mig spred sig och jag njöt av det varma, starka kaffet jag nyss köpt på konditoriet som jag passerar till stationen.

Den här stunden har jag väntat på i flera månader! Tåget har varit helt avstängt på grund av reparationer av spåren och vi har tvingats åka ersättningsbussar. Bussar som varit överfulla, trasiga och stressade förare som kört som idioter. En bussresa räknade jag till att jag var tvungen att hålla i mig tio gånger för att inte flyga av sätet på grund av häftiga inbromsningar eller för hög hastighet i kurvorna.

Det här med trånga bussar och fullt med folk som snorar och nyser mig i nacken har varit en stor stressfaktor. Nu kan jag återigen få min lilla stund i lugn och ro inför den kommande dagen. Sitta här med mitt kaffe, min pc, mp3-spelare, bok och tidning. Jag känner mig fri och lugn!

Länge leve ”Parken Express”!

 

Det knäppte till i det gamla huset och jag satte mig käpprätt upp i sängen. Hjärtat bultade så det dånade i öronen och jag vågade inte andas. Klockans digitala siffror visade 2:02. Jag lyssnade spänt i mörkret och jag hörde att det ven runt husknuten av snöstormen utanför. I övrigt kunde jag bara höra helt normala ljud från huset. Min familj och min vaksamma hund sov tryggt. Jag började försiktigt andas igen. Jag hade inte sovit en enda hel natt på över ett halvår nu. Vid minsta ljud vaknade jag och jag var nu nära gränsen till ett nervvrak.

Det här var i januari 1991 och orsaken till min nervositet var ett inbrott vi hade i villan i juli 1990.

En dag kom gratistidningen ”Vi i Villa” och i det numret efterlystes människor som haft inbrott det senaste året och som ville skriva och berätta hur det var, framför allt ur ett känslomässigt perspektiv. Jag skrev och skrev, jag tror det blev fyra A4-sidor med text. Jag var helt slut när jag skrivit klart och den natten sov lugnt utan att vakna av minsta lilla ljud. Det kändes som om något tungt inom mig hade försvunnit.

Jag skickade in allt till tidningen och gissa om jag var förvånad när nästa nummer av tidningen kom! Där fanns min text med som ett reportage, i princip helt oredigerad. Vilken respons jag fick på min text. Det var en fantastisk känsla. Detta var alltså 1991.

Nu är det 2009 och jag var i förra veckan hemma tre dagar. Jag gav mig tid till eftertanke och reflektioner och fick flera viktiga insikter. Jag insåg hur stark kraften hos mitt eget skrivande är för mig själv. Det är många med mig som upplever samma sak och jag tänker bland annat på kvinnan med bröstcancer som ”bloggat sig frisk”. Att sedan veta att det finns någon som läser och skriver en kommentar – det ger mig energi!

Nu ska jag gå till min kvällsyoga…

 PS Livet är som en Berg-och-dalbana och jag älskar att åka Berg-och-dalbana!

Jag har nu varit hemma och vilat i två dagar. Jag känner tydligt igen mina symptom från tidigare, när jag så kallat ”gick in i väggen”. Den gången var jag i mycket sämre skick än jag är nu och hade hjärtklappning och panikångest vid flera tillfällen. Då gjordes det en mycket grundlig fysisk undersökning, speciellt av hjärtat eftersom det finns hjärtfel i släkten. Inga fel kunde upptäckas på mitt hjärta eller några andra sjukdomar som inte var kända sedan tidigare. Läkaren förklarade att hjärtat kan galoppera vid hög adrenalinproduktion och hög adrenalinproduktion är vanligt vid stress.

När jag tänker tillbaka på de sista veckorna och läser mina daganteckningar fanns alla signaler där, men jag såg dem inte eller kanske inte ville se dem. Jag har varit förvirrad (se tidigare inlägg), trött, irriterad utan anledning, blivit väldigt besviken och upprörd för små motgångar och gråtit mycket för i princip allt. Energin har varit på minus trots goda matvanor och regelbunden träning. Istället för att lyssna till kroppens signaler har jag skällt på mig själv och tyckt att jag varit en ”vekling”.

I morse kändes allt annorlunda. Frosten glittrade i solen och över allt mötte jag varma leenden. Jag kysste min kärlek när han skrapat bilens rutor och jag skulle iväg på morgonens första hundpromenad. Jag kände hans kärlek, värme och omtanke ända in i benmärgen. På promenaden mötte jag först en okänd man som log och hälsade. Därefter kom parkarbetarna i sin bil, just som jag plockade upp högen efter den ena hunden. Dom stannade bilen och säger med breda leenden ”Lägg påsen där bak på flaket så slipper du bära den till soptunnan”. Jag log tillbaka, tackade och gjorde som dom sa. Därefter mötte jag en dam med en äldre hundherre. Vi stannade och pratade lite om det vackra vädret, den vackra omgivningen och våra hundar. Vi sa adjö och önskade varandra en trevlig dag.

Plötsligt insåg jag att jag återigen kunde se och känna allt det fantastiska som hela tiden funnits och finns runt mig! Jag gick med rak rygg och lätta, raska steg hem.

Men, för det finns ett litet men, nu gäller det att inte gasa på för fullt igen!

 

Plötsligt började rummet snurra. Det brusade och tjöt i öronen och jag hade svårt att fokusera blicken. Jag hörde att de andra runt sammanträdesbordet fortsatte prata, men jag hörde inte vad dom sa. Det kom ett vitt, fladdrande, starkt ljus som blixtrade bakom ögonen på en linje mellan tinningarna. Jag upplevde att hjärtat, som jag normalt inte känner att det slår, växte och dunkade i hela övre delen av bröstkorgen. Det slog som en gammal LP-skiva som hakat upp sig i ett spår DUNK – DUNK – DUNK, inte med min normala hjärtrytm. Det gjorde inte ont någon stans, men det var väldigt obehagligt.

Plötsligt hoppade hjärtat över ett slag. Sedan kom ett jätte-dubbel-dunk, det blev som ett ”DUU-DUU-DUNK”, som om nålen på skivan hopade över det där jacket och sedan kom in i rena spår igen och hjärtat återgick till sin normala rytm.

Jag satt där på mötet, som jag kallat till, och visste inte riktigt var jag befann mig, vem som sagt vad eller hur lång tid det gått. Några små svettpärlor bröt fram i pannan, på överläppen och mellan brösten och jag kände mig lite yr och lätt illamående. Hjärnan kändes som bomull som inte satt fast inne i huvudet och allt liksom gungade mjukt. Jag kände en enorm trötthet.

En av mötesdeltagarna frågade

- Hej!? Hur är det?

- Jo då, det är bra. Jag har bara lite bomull i huvudet idag, sa jag med ett skratt.

Jag vågade inte tala om vad jag känt eller upplevt, utan skämtade bort det hela.

Efter mötet åkte jag raka vägen hem och jag var så trött att jag knappt minns hur jag tog mig hem. Väl hemma la jag mig på sängen och somnade omedelbart och sov djupt i tre timmar. Jag vaknade inte ens när sonen kom hem och hundarna skällde. Idag får bli en vilodag utan krav och måsten…

 

Jag hörde hur mobilen ringde men kunde inte hitta den. Jag letade i alla fickor, men allt jag hittade var nycklar, passerkort, busskort och glasögonen. Glasögonen? Dom borde ligga i sitt fodral i väskan! Jag började leta i väskan och där låg glasögonfodralet...med mobilen i! Jag hade lagt mobilen i glasögonfodralet och glasögonen i fickan. Snurrigt!

På vägen in till jobbet satt jag och skrev på min mini-pc och lagrade på mitt USB-minne där jag sparar det mesta. Text och bild för blogginlägg fanns klart,samt lite annat smått och gott.

På eftermiddagen ringde dom från bilverkstaden och meddelade att min bil var klar att hämta. För att hinna dit innan dom stängde var jag tvungen att gå lite tidigare från jobbet. Jag hade en del rapporter och protokoll kvar att skriva och tänkte göra det när jag kom hem. Jag plockade upp mitt USB-minne ur väskan, pluggade in i dator och kopierade nödvändiga dokument för att kunna jobba vidare hemma. När jag var klar tog jag ur USB-minnet och la det på skrivbordet bredvid min kalender. Där slutar alla spår efter USB-minnet...

Kalendern, papper, glasögon, mobil och allt annat är med hem, men inget USB-minne! Det blev inget jobbande hemma och den planerade bloggtexten med tillhörande bild kommer en annan dag.

Teflonet börjar sprida sig på insidan av huvudet, som ungarna säger. För en tid sedan la jag mobilen i tvålkoppen på handfatet i badrummet. Tvålen har vi ännu inte hittat.

Jag hoppas, hoppas att mitt USB-minne ligger kvar på mitt skrivbord på jobbet!

Orden i dikten ”Ingen att älska” kom till mig för länge sedan under en period när jag tyckte att alla runt omkring mig ställde krav på mig. Krav på att jag skulle ställa upp för andra och det blev ingen tid över till det jag ville göra. Jag tyckte jag satt fast i det eviga ekorrhjulet utan mål och mening.

Jag stannade upp och började fundera på vem det var som egentligen ställde kraven. Funderade på vad jag egentligen ville göra och för vem jag ville göra det.

Insikten blev glasklar! Kraven var det jag själv som byggt upp. Det jag helst av allt ville göra, var att finnas till hands för de människor jag älskar. Allt det jag ville göra för bara mig själv, blev så betydelselöst om jag inte kunde dela det med mina älskade.

Att älska betyder för mig att ge av mig själv, att finnas när någon behöver mig och att dela glädje och sorg.

Katterna på bilden nedan är min katt Naida med Chewee Chewbacca ur hennes första kull som föddes den 2 augusti 2004. Han är ca 1 dygn gammal på bilden. Kullen bestod av tre små killar och de andra två var Yoda Blue och JarJar Binks.

Bilden ovan är samma katt Naida med sin andra kull som föddes den 25 maj 2005. Det blev tre killar och en tjej som fick namnen (från vänster på bilden) Rasputin, Minsk (tjejen som jag behållit), Smirnoff och Boris. Dom är knappt en månad på bilden.