Jaha, som vanligt missade jag tåget med två minuter. Varför händer det alltid mig?

Jag är på väg hem efter en träff med Selma-gruppen. Vi var ett gäng kvinnor som hamnade på samma skrivarvecka på Gotland sommaren 2009. Den dagen vi åkte hem och skildes åt hade Selma namnsdag, och vad kunde vara mer passande namn på vår grupp än Selma? Vi åt den sista lunchen tillsammans i Visby och bestämde att vi snart skulle ses igen.

Det tog nästan 10 månader innan vi skulle ses igen. Jag var lite nervösa inför återseendet. Skulle jag känna igen dom andra? Skulle dom känna igen mig? Det visade sig att det var inga problem att känna igen varandra och alla hade haft samma tankar och funderingar inför träffen.

Kvällen bara flög iväg med mycket prat och skratt. Vi var alla överens om att det är viktigt att hålla drömmar vid liv och ha en positiv tilltro till livet.

Innan vi skildes åt hade vi gjort upp långt gående planer för en ny återträff där vi också ska jobba vidare med vårt eget skrivande.

Så att jag missade tåget, vad gör det? Jag fick en skön stund för mig själv på perrongen och tid att skriva ner mina tankar till ackompanjemang av vårens koltrast som satt på ett av taken och sjöng så det ekade mellan husen.

Det är underbart att leva och veta att drömmar kan bli verklighet!