Nu ska jag passa på att njuta av rosorna lite grand, i stället för att skriva om dem. Därför blir det inte så mycket bloggande ett tag. Skön sommar önskar jag dig!

Det här ljuvliga trädet borde ha en större beundrarskara i Sverige - gulveden. Hos mig blommar det nu för andra året. Det måste bli sådär 15 år gammalt för att svämma över av blommor,  men lövverket är också vackert. Kommer ursprungligen från amerikanska Kentucky.

Härdigheten är bara till zon 2, men hos mig går det bra. Och då var det ändå 32 grader kallt som värst i vintras. Men det har vi glömt nu, både gulveden och jag.

Nu har den första blomman slagit ut, av den magiskt mångfärgade alchymist-rosen. Den blommar på fjolårsskott och jag planterade förra året, så då såg jag ingenting mer än grönska. Än är det dock ett tag kvar innan den klänger och blommorna hänger i klasar.

Det utdelar jag härmed! Jag är tillbaka från en resa mellan trädgårdar i Västerbotten och Lappland. Man blir verkligen ödmjuk inför det arbete trädgårdsälskare uträttar i sina täppor. Här är två av dem, Maja-Lisa och Kjell Marklund utanför Skellefteå, här med sina praktfulla bergvallmor.

Den här rosen är från ett småländskt ödetorp och nu blommar den för första gången hos mig. Visst är den vacker! De nyss utslagna blommorna är som parfym och så fantastiskt rikblommande. Man blir ju bara lycklig och fattar inte att något så här vackert kan överleva och faktiskt breda ut sig mitt i en granskog.

Här är årets bekännelse från en som alltid har ratat petunia. Jag kapitulerar totalt inför den här sammetsfärgade skönheten. Hemligheten som inte går fram över nätet är doften! Just de mörkblå blommorna sprider underbar vällukt. Kanske finns det även andra färger som doftar. Något tips?

Så här enkelt gjorde jag en gå bort-bukett häromdagen, utan att plundra rabatten. Allium, prästkrage, iris och funkia i fyra våningar. Det matchande lila bandet hittade jag när jag städade en låda i köket.

Nu är tiden inne då man drunknar i vallmons öga. Mörkt som natten och omgivet av den rödaste färg man kan tänka sig kan man knappt slita sig. Eller jag kanske borde använda en annan liknelse, den om sidenkjolar. Hur som helst, jag älskar när vallmoblommorna slår ut.

Så känns det - en gång till, som mamma. Men allt ljus på den verklige studenten, som det ska vara. Han var nöjd. Till och med vädret var samarbetsvilligt och vi fick se solen gå ner i skogskanten. Näktergalen började med sin galna drlll, som varade hela natten och sommaren tog på något sätt sin början på allvar. 

Nu har jag lite annat att tänka på några dagar än att sitta här. Jag har en student att ta hand om och det basunerar jag ut med denna stiliga dillpion flankerad av tovsippa. En succéartad kombination jag har fått till i rabatten, om jag får säga det själv.

Och nu är den ljusnande framtid vår.