Jag är så ensam efter makens död
Sedan min man dog förra året, efter 55 års äktenskap, har livet blivit så meningslöst. Jag är 87 år, har fyra gifta barn och 12 barnbarn, men de kommer aldrig och hälsar på och nu har jag blivit så förskräckligt ensam.
Jag är friskare och piggare än de flesta i min ålder, så någon hemhjälp får jag inte. Ibland hälsar jag på mina barns familjer, men de verkar inte bli glada.
Det jag saknar mest är någon att hålla om. Man kanske tror att sådant går över med åren, men det gör det inte. Jag saknar gubben mest när jag sitter framför teven och när jag ska gå och lägga mig.
Jag vet inte vad jag trodde, men nog hoppades jag att barnbarnen skulle komma förbi någon gång eller att jag skulle bli inbjuden till en och annan söndagsmiddag. Kanske du kan säga något uppmuntrande?
Alva
Relationsexperten svarar
Jag kan förstås inte göra något åt din situation hur mycket jag än skulle vilja det! Det är säkert svårast nu, den allra första tiden, efter att din man gått bort. Du kommer förstås att vänja dig, hitta sätt och se till att dagarna blir ljusare, men ändå…
Om det finns en mening med livet är det väl kanske att man ska få vara tillsammans med andra – och när man inte får det? Ja, då blir det trist och svårt.
Det kan kännas självklart att barn och barnbarn ska ta hand om en, åtminstone socialt, när man blir gammal. Men det verkar inte vara självklart alls, utan det är som om när man blir gammal blir man också ointressant.
Kanske har det alltid varit så, eller är det något som vår hektiska, allt mer individuella samtid fört med sig? Det får vara hur det vill med den saken, men det är tråkigt och ledsamt.
Du kanske måste berätta för barn och barnbarn hur du har det och hur mycket du längtar efter dem? Jo, jag vet, det borde de förstå utan att du ska behöva säga det och det är alltid tungt att behöva be och krusa. Men ska du få till en förändring kanske du trots allt måste bli övertydlig.
Du säger ingenting om väninnor eller vänner. Nog borde det finnas någon eller några? Jag vet att det låter hurtigt, men skulle du inte kunna gå med i PRO eller någon annan förening som samlar äldre?
Där måste det finnas fler i din situation som törstar efter sällskap. Det låter, trots allt du berättar, ganska hoppfullt. Du är fullt frisk, klarar dig själv och är alldeles klar i knoppen. Jag menar, förutsättningarna finns för att fortsätta med ett gott liv ett bra tag till.
Nej, låt dig inte slås ned av en trög omgivning utan tala om för ungarna att du finns och att de behöver dig och du dem.
Ingemar Gens
