Maken osams med sin bästa vän
Min man har blivit osams med sin bäste vän. Det är oklart vad som riktigt hände, vem som bröt och varför, men de talar inte med varandra. Innan gjorde de nästan allt tillsammans, träffades varje dag och så hade det varit de senaste 30 åren. Min man är helt förändrad och det är som om livet helt tagit slut. På något sätt hade jag väl kunnat acceptera det, men frun till den här mannen hade blivit min bästa vän och nu börjar vår vänskap svikta. Hon har börjat undvika mig, jag blir inte inbjuden på middagar där hon är bjuden, hon ringer inte och svarar sällan när jag ringer. När jag föreslår att vi ska träffas svarar hon undvikande.
Vi är alla pensionärer och vårt umgänge, så känner jag det i alla fall, var det viktigaste och roligaste vi hade. Det känns så otroligt orättvist. Varför ska vi behöva vara osams bara för att våra respektive är det? Snälla, snälla kom med någon idé som kan bryta den här utvecklingen.
Marianne
Svar:
Marianne, jag håller verkligen med dig om att det är fruktansvärt orättvist att ni inte heller ska kunna umgås. Men det är nog väldigt vanligt att det blir så, eftersom man i första hand förväntas vara solidarisk med sin partner. Det betyder, att vems fel det än var när era män bröt, så måste respektive fru vara förstående och stöttande.
Sådana här schismer är tyvärr inte ovanliga och kan handla om precis vad som helst, men priset är enormt. Två personers ovänskap drar med sig så många i fallet. Nu måste alla era vänner ta hänsyn till det här – vilken sida ska man välja?
Jag tror att du kan utgå ifrån att det andra paret lider precis lika mycket som ni. För att en försoning ska vara möjlig måste nog du och din man bli överens om att svälja stoltheten och besluta er för förändring. Sedan tror jag att ni ska träffas alla fyra och försöka komma till ett “förhandlingsbord”, där du och din man börjar med att ärligt och uppriktigt förklara att ni verkligen vill bli bästa vänner igen. En sådan uträckt hand är svår att säga nej till – då måste man vara hårdhudad.
Kanske kan det vara bra att ha med någon neutral, som kan lugna, ställa frågor och så vidare. Kanske någon professionell, en terapeut eller liknande som hjälper er med de första stegen. Låt inte ovänskapen permanentas. Livet är för långt för att dag ut och dag in gå och fundera på det här och alldeles för kort för att ha råd med att mista sina allra bästa vänner.
Ingemar Gens
