Min dotters pojkvän har splittrat vår familj
Jag är mamma till tre flickor, 23, 21 och 6 år. De stora flickorna har alltid varit nära vänner, men är också väldigt olika.
Den äldsta, 23-åringen, är en känslomänniska och hade en jobbig pubertet med blyghet, depression och drogproblematik. Hon har sedan några månader flyttat hemifrån med sin pojkvän och de verkar trivas bra.
Till saken hör att pojkvännen är ett maskrosbarn, och i det förflutna ingen “svärmorsdröm”, men jag och min man dömer honom inte för den han varit.
Min 21-åriga dotter är en positiv person, omtyckt av alla. Hon flyttade ihop med sin pojkvän när hon var 16. Han är en svag person med dålig kvinnosyn. Han ser inte sig själv som en svensk medborgare, utan ser ner på “svennisar” och har ingen respekt för sin nästa. Han har utländska rötter med en svensk mamma, men är uppfostrad och präglad av ett gäng mer eller mindre kriminella förortskillar.
För ett år sedan blev min äldre dotter tillsammans med en av hans “kompisar”. Det blev inte accepterat av gänget, och då började allt elände. 21-åringens pojkvän accepterade inte att kompisen blev ihop med hans flickväns syster, och gänget började frysa ut killen på olika sätt.
Olika incidenter hände med olika grader av mobbning mot äldsta dottern och hennes pojkvän. Jag och min man valde att inte lägga oss i.
I somras fick äldsta dottern och hennes pojkvän en lägenhet och livet går bra för dem nu, men som du förstår har dessa konflikter påverkat oss alla.
Jag tycker att mellandotterns pojkvän borde ha förståelse för vad han har ställt till med, men han tycker inte han gjort fel utefter de omständigheter som rådde då. I dag kan inte hela familjen samlas. Jag vill verkligen inte träffa min 21-årings pojkvän, för att han förminskar och manipulerar min dotter, och min äldsta dotter kan inte vara i samma rum som honom. Vad ska jag ta mig till?
Maria
Svar:
Oj, oj vilken härva och jag förstår att du tycker det är svårt att veta vilken kurs du ska hålla. Som förälder vill man ju inte ta parti för den ene eller andre, utan håller helst god min och accepterar barnens val av partner.
Det är väl vad du försökt också, men det är inte svårt att föreställa sig hur jobbigt du har det med att stå ut med en pojkvän som verkar rent destruktiv.
Men att helt bryta kontakten blir ju lite som att stoppa huvudet i sanden. Han kommer att finnas kvar men utan att du har någon insyn. Skulle du verkligen klara det?
Som det är nu har du i alla fall en sorts koll, du märker om otrevligheterna passerar nya gränser eller tar sig uttryck som kanske är rent brottsliga och kan skada din dotter.
Nej, det bästa, tror jag, är att hitta ett sätt där ni fortsätter att ha någon form av umgänge, så du kan hålla ett öga på vad som pågår. Ungdomsgäng tycker jag man ska ta på allvar – där kan nog vad som helst hända.
Du kan inte förändra pojkvännen, det kan bara han, men du kan i alla fall hålla ett vakande öga. Det måste finnas sätt att minimera umgänget med den unge mannen, utan att för den skull helt bryta.
Dina döttrar är visserligen myndiga, men när jag läser ditt brev så tycker jag att ni, du, din man och flickornas pappa tillsammans ska komma fram till ett bra sätt att förhålla er till barnen och deras respektive. Borde ni lägga er i mer och förklara tydligare hur ni upplever situationen? Kanske kan ni förklara för alla inblandade hur ni, du och din man, skulle vilja ha det och på vilket sätt ni tycker saker ska förändras så att ni kan umgås?
I brevet till mig har du förklarat hur du inte vill att det ska vara och jag är säker på att dina döttrar och “svärsöner” är ganska på det klara med ditt missnöje.
Nu tror jag det är dags för en offensiv och tydligt förklara hur du vill att alla inblandade ska uppföra sig, så att ni i framtiden kan ha ett fungerande familjeliv.
Ingemar Gens
