Varför är min man så tråkig?
Jag är en 74-årig kvinna som varit gift med samma man sedan jag var 22. Vi har tre barn och 8 barnbarn. Vi har haft det trevligt, tjänat tillräckligt och barn och barnbarn är underbara. Jag känner mig otacksam och förmäten som klagar men, min man vill göra allt mindre.
Han är ett par år äldre än jag och hans favorit är att sitta i fåtöljen och läsa tidningen eller en bok. Han vill aldrig gå på bio, teater eller åka på någon utflykt. Har jag tur kan jag få med honom och handla. Han följer motvilligt med till barnen och nästan alltid svarar han: “Åk du, jag sitter bra här”. Han knorrar om jag föreslår att vi ska bjuda över några bekanta och jag får nästan släpa i väg honom om vi är bortbjudna. Det lustiga är att han verkar ha väldigt roligt när vi väl är där.
Jag vill inte skilja mig, jag har det bra på det stora hela och jag är faktiskt väldigt förtjust i min man trots att han är en riktig torrboll. Ge mig ett råd som skulle kunna få honom att göra mig mer sällskap.
Agnes
Svar:
Det är lustigt, men jag får aldrig några brev från karlar som klagar på sina fruars passivitet, men ganska ofta kommer det sådana från kvinnor.
Det verkar som om kvinnor med åldern fortsätter att hålla i gång, medan många mäns aktivitetslust minskar. Det väldigt maskulina begreppet “lugn och ro” tas på alltför stort allvar av alldeles för många pensionerade män. I dag vet man att en viktig ingrediens till ett långt liv är att vara i rörelse så mycket som det bara går och att då sitta dagarna i ända, på sin ända, är förstås inte så lyckat.
Jag misstänker att du försökt med alla tricks som överhuvudtaget existerar för att få din man att resa på sig, men utan framgång. Du kan ju inte tvinga honom till något, och eftersom man inte kan förändra andra så har du en svår uppgift i att få honom att “förstå sitt eget bästa”. Kanske kan du vädja om sällskap? Just att säga att saker blir så mycket roligare när han är med borde i alla fall kittla, tycker jag.
Det är nog viktigt att du väljer dina strider och inte slentrianmässigt frågar om sällskap. Kanske kan du gå med en väninna eller något av barnen på bio, teater och andra kulturella evenemang? Du skulle kanske kunna göra en överenskommelse med din man om en sorts lägsta nivå där ni kommer fram till vilka saker ni ska göra tillsammans. Ta det litet pö om pö, se varje tillfälle där ni gör saker tillsammans som en seger och fundera över vad det var som fick det att fungera.
Om du är respektfull, påhittig och envis kommer du sakta men säkert få allt mer sällskap.
Ingemar Gens
