Vi är inte välkomna hos farfar
Jag och min man har två barn. Tyvärr har vi dålig kontakt med mina föräldrar. Min mans föräldrar är skilda sedan länge och hans mor bor långt bort och har inte mycket plats för oss. Återstår svärfar – en fantastisk farfar som vi alla älskar!
Nu till problemet: Min svärfars nya fru har ett fint sommarställe i skärgården, där de båda gärna tillbringar tiden. Där finns mycket plats, men dit kommer också nya fruns åldrande föräldrar, hennes barn och barnbarn. Såklart är det vi som står sist på tur för att få några sängplatser. Det här gör oss både ledsna och avundsjuka, speciellt som min svärfar plöjer ned så mycket tid, pengar och arbete i stugan.
Det snickras och dras in vatten och grävs avlopp. Men när farfar skulle passa våra barn en vecka, åkte han in till stan med dem! För att det blev för jobbigt och trångt. Tyvärr verkar svärfar inte förstå hur vi känner. Tar min man upp det, blir det lätt en diskussion om pengar, för det är ett manligt (har jag fel?) sätt att konkretisera problemet: Alla dina besparingar går till din frus familj, varför får inte vi något.
Det är ju inte där skon klämmer! Vi vill känna oss välkomna, det är allt. Hjälp oss!
Svar:
Den elaka styvmodern är en sorts klassiker som verkar finnas i alla kulturer och under alla tider. Hon värnar främst om sina egna barn och mannens blir askungar i periferin av hennes kärlek och omsorg. Ofta blir det en konflikt för mannen mellan kärleken till den nya kvinnan och barnen.
Jag tror många känner igen sig i er situation och undrar hur det gick till när pappa blev så hjärtlöst mesig? Jag kan också förstå att det känns tungt att han plöjer ned allt sitt arbete och sina pengar i något ni aldrig får tillgång till och som andra kommer att få ärva.
Hennes barn har uppenbarligen lättare tillträde till den nya familjen än vad ni har. Kanske kan man se din svärfars val att åka till stan med sina barnbarn som en gest av beskydd och att han ville att de skulle vara villkorslöst älskade?
Det är inte långsökt att tro att farfar ständigt vandrar på en mycket tunn is. Vill han fortsätta att vara gift får han gilla läget.
Jag är övertygad om att han är fullt medveten om problemet, men inte kan se någon lösning, eftersom han faktisk inte rår över situationen.
Så, vad kan ni göra? Först och främst, se till att samtalen inte hamnar i att handla om pengar, arbetsinsatser eller arv.
Det framgår inte av din fråga vad ni har för relation till den nya frun. Har ni pratat med henne? Vet hon hur angelägna ni är och hur ledsna och utanför ni känner er?
Kanske känns det svårt, men jag tror att ni försiktigt måste närma er styvfarmor och förklara för henne hur gärna ni också vill vara med och hur det känns för er. Det är hon som sitter på makten över vem som får komma, hur ofta och när. Jag tror att ni måste vädja, inte skuldbelägga, och sakta men säkert försöka åstadkomma en mer nära relation till henne. Det är troligen genom henne ni kan få till en förändring.
Det blir säkert inte lätt och det kommer kanske att kännas förödmjukande ibland, men vinsten är inte bara sommarveckor i skärgården, utan också en bättre, varmare relation med både styvsvärmor och svärfar.
