Plötsligt bryts lugnet i det sommaridylliska Ystad av en kraftig explosion. En transformatorstation sprängs i luften och kaos utbryter. Ungefär samtidigt dödas den före detta soldaten Matt Skokie vid ett inbrott medan hustrun Gwen blir allvarligt skadad. Tragiskt nog mördas också NCIS-enhetens före detta assistent, medan överstelöjtnant Nat Serling orsakar flera människors död på grund av en felaktig order. En ung pojke utsätts för övergrepp av sin styvfar. En tunnelbanearbetare hittas ihjälskjuten i Central Park. Och det är ingenting särskilt med det. Bara ett utdrag ur tv-tablån en vanlig måndagskväll. Ett besinningslöst skjutande och mördande som är så trivialt och vardagligt att man knappt reflekterar över det. Det är så här underhållning ser ut. Vid tionde mordet tappar jag räkningen. Att ge sig in i en diskussion om hur störtfloden av fiktivt våld i tv, film och extremt verklighetstrogna datorspel påverkar det mänskliga psyket är nog bland det mest meningslösa som finns. Varje antydan om att höga doser underhållningsvåld skulle bidra till avtrubbning eller brutalisering av samhället leder ofelbart till anklagelser om moralpanik. Och så dammas den gamla Studio S-debatten om Motorsågsmassakern av igen, som avskräckande exempel på helprillig skrämselpropaganda.
Och det är sant, våld i underhållningssyfte har alltid funnits. Shakespeares 400 år gamla dramer är fullständigt indränkta i blod. I Titus Andronicus mals två våldtäktsmän ner till köttfärs och serveras i pajform till deras ovetande mor. Starka grejor. Men ändå inte lika grafiskt som på film eller i spel där hjärnsubstansen skvätter non-stop. När fyra hjärnforskare vid Karolinska institutet trots allt torgförde sina bevis för att kontinuerligt användande av våldsamma datorspel under uppväxten kan kopplas till aggressiva beteenden och minskad empati, blev spelexperterna jätte-jätte-arga. Det där var flera år sedan. Sedan dess har man hört rätt lite om underhållningsvåldets eventuella baksidor.
Samtidigt råder närmast konsensus om att framförallt unga människor påverkas mycket negativt av en annan slags skildringar, nämligen bilderna av perfekta eller avmagrade kroppar i medier och reklam. Kritiska röster mot skönhetshets och “sjuka kroppsideal” höjs i stort sett dagligen, frågan har varit uppe i riksdagen och ny lagstiftning krävts. Men det slentrianmässiga underhållningsvåldet pratar vi inte så gärna om.
