Fredrik Kullberg

"Nu återstår bara snobberiet"

Fredrik Kullberg

Den fransk-ryske filosofen Alexandre Kojèves verkar få rätt i sin förutsägelse att snobberi är det enda verktyg som återstår för att begripliggöra vår allt mer komplexa och föränderliga värld.
Författaren Lotta Lundberg berättade i Svenska Dagbladet för en tid sedan intressant om tyska missnöjes-rörelsen Pegida, men så hakar jag upp mig på hennes snobberi.
Pegida-anhängarna kan knappast vara högutbildade, slår hon fast, eftersom de framförallt består av “rödnästa gubbar med keps och en och annan brud med kulörta slingor i håret. Litteraturvetare, lesbiska eller lärarinnor? Knappast!” Det är nästan så man misstänker att Lundberg fått jobb som rekryterare åt ett visst missnöjesparti här hemma.
Som vi sett frodas samtidigt det gammaldags brukspatron-snobberiet bland SCA-höjdare och andra, som bokstavligen ser ner på sin omvärld från exklusiva och högtflygande privatjetplan. Med skarpladdade vapen och tweedkavajer har de sprättit omkring sitt jaktpalats i Härjedalen, och låtit flyga in mästerkockar, hundar och dyr sprit per helikopter. Tomma ritualer, viktiga för att omgivningen ska förstå hur fin man är. Lågprisvarianten erbjuds på Facebook, där det gäller att slå in öppna dörrar och “gilla” jämställdhet, fred och annat fint.

Sedan har vi det omvända snobberi som går ut på att göra sig så enkel som möjligt. Min krönikörskollega på denna plats Linda Skugge skriver argt och roligt i sin bok 40 – Constant reader (läs den!) om hur en känd kvinnlig författare, praktiskt taget född in i Stockholms innersta mediekretsar, kammar hem extra statuspoäng på att mormodern var piga.
Statsministern är egentligen svetsare, förstår vi, trots att det var decennier sedan han stod på verkstadsgolvet på Hägglunds i Örnsköldsvik. Den uppenbart bildade Göran Hägglund (KD) slog nog knut på sig själv när han hetsade mot de däringa konstnärerna som inte kan måla så “verklighetens folk” förstår.

Och så tids-snobbarna, folk som aldrig kan passa tider men intalar sig att de är mycket intressantare än tråkmånsarna som tvingas vänta på dem. Kvällsmänniskor är ju så härligt crazy och spännande, eller hur, i förhållande till folk som på grund av motsatt biologisk dygnsrytm behöver gå och knyta sig redan vid 21-snåret.
Så där håller det på.
Förresten, visst var det ganska snobbigt av mig att inleda den här krönikan med att referera till en fransk-rysk filosof?

Bli prenumerant

Icakuriren är din självklara vän i vardagen. Veckans måltider, stöket i hallen, och människors livserfarenheter ligger oss varmt om hjärtat.
Som prenumerant på Icakuriren läser du tidningen gratis i appen FLIPP. Du kan börja läsa tidningen i FLIPP direkt efter ditt köp.

Börja prenumerera på Icakuriren idag.

Scroll to Top