Det är dagen efter att en svensk ishockeyspelare under OS ertappats med för höga doser av efedrin i kroppen. Diskussionen har blivit något mer nyanserad efter 24 timmar, men inte mycket. Det här handlar egentligen inte om skuld eller oskuld, vem som gjort vad, eller struntat i att göra sitt jobb.
Det handlar om hur vi ser på oss själva och omvärlden. Vi visar väldigt sällan
simultankapacitet i sådana här fall.
Vi visar vanligtvis öppet förakt för fuskare, vi tar mycket sällan hänsyn till de ertappades egna förklaringar, vi tror egentligen aldrig på vad de säger, vi har hört det till leda: “Jaha, det var något du fått i dig av misstag, jodå, säkert, ‘misstag'”.
Med ett undantag från denna kollektiva misstro: Killen eller tjejen har en blågul flagga på sig.
Vi har de senaste tjugo åren hört exakt alla undanflykter – och ingen, säger ingen, idrottare, har omedelbart erkänt sitt misstag, sin dumhet, sitt fusk. Först när bevisen är överväldigande så har erkännandena kommit. Om ens då.
I fallet med ishockeyspelaren Nicklas Bäckström behövde han inte förklara sig en enda gång, eller försvara sig ett ögonblick – det gjorde nämligen media åt honom, och det utan att de egentligen visste något över huvud taget.
Jag följde det på nära håll. Någon enstaka krönikör höll huvudet kallt. De flesta blev svårt överhettade och tappade helt omdömet.
Framför allt var det synd om killen, för han är svensk, och svenskar fuskar inte.
När vi ser tidigare avstängda komma tillbaka i spåren och på löparbanorna är vi djupt skeptiska, skall de verkligen få tävla med oss igen? Vår dubbelmoral, vårt hyckleri visar inga gränser i sådana här fall.
Brottaren Tomas Johansson ertappades med doping i kroppen 1984, han stängdes på 18 månader, kom tillbaka, tog VM-guld 1986, OS-medaljer både 1988 och 1992.
Folkets, svenskarnas och medias dom? 1986 fick han Svenska Dagbladets bragdmedalj och Radiosportens Jerringpris – och 1987 blev han det årets Victoriastipendiat. Våran brottare, våran Tomas, våran hjälte…
Ibland får jag för mig: Bara i Sverige, där himlen alltid är oskyldigt blå. Ibland möjligen lite blågul kanske.
Av Johan Croneman
