Roy Anderssons skildring av en typisk svensk kräftskiva i En kärlekshistoria från 1970 är ett av de bästa ögonblicken i svensk film, någonsin. Jag drar mig inte för att säga: Ett av de största i filmhistorien. Faktiskt. Gör dig själv en tjänst och se om den nu i sommar. Tonträffen är hundraprocentig, igenkänningsfaktorn ligger på uppemot hundrafemtio. Skogen, sjön, kräfthatten, natten, fyllan, vemodet – skogen, gryningen,
ensamheten. Det tragiskt komiska, det djupt mänskliga.
Det är alltid någon som försvinner och går vilse efter en traditionell kräftskiva. Det gäller ett normalt midsommarfirande också. Tänk efter: “Vem var det som försvann senast och som vi letade efter i timmar?!”
Oftast har han eller hon stängt in sig, lagt sig, lugnat sig, nyktrat till – och kommer tillbaka, glad och leende och lycklig: “Heeej, här är ni. Är det ingen fest, eller?!!”
Som betydligt yngre drabbades man ofta hårt av det starka vemodet och den djupa melankolin i den svenska sommarnatten. Numera tror jag mig förstå mer av det: Om det finns en svensk folksjäl, så finns den där vid fem–sex på morgonen, när solen solar sig och vattnet vattnar sig, och man sitter tyst på en trappa och tittar ner mot en spegelblank sjö. En sådan magisk morgon i Hälsingland såg Uffe och jag en älg simma över mot andra stranden. På en sådan trappa, vid en sådan sjö, blev jag förälskad för allra första gången. Vid en sådan sjö, i mitten av 80-talet, hade vi en hätsk politisk diskussion tidigare på natten. Anders försvann i vredesmod ut på sjön. Plötsligt vid halvsex ser vi en tom eka driva mot ett litet vattenfall. Vi står upp, oroliga, stressade. Ropar! Fan, var är Anders?
Anders reser sig upp i båten bara några meter från strömmen, börjar ro och vinkar glatt mot vårt håll. “Haha – ni blev allt lite oroliga där.”
En sådan sommarmorgon satt en nära (visserligen berusad) vän mitt emot mig och sa plötsligt att han alltid föraktat mig, aldrig tålt mig, aldrig ville se mig mera. Visste inte om jag skulle krama eller slå honom. Jag reste mig upp och gick.
Han ringde många gånger och bad om ursäkt – det gick aldrig att riktigt reparera.
Det är något den där sommarnatten gör med oss – det kan koka över, det kan bli helt stilla, det kan bli helt tyst. Men det blir aldrig som förut.
Av Johan Croneman
