Johan Croneman

"Hundexperter, kära vänner, det är alla människor"

Johan Croneman

I min värld är det spöstraff på att skriva krönikor och kolumner om sina husdjur – det tyder ju på en idé- och tanketorka av monumental omfattning.
Det här skall handla om min hund, Buffa, 16 veckor. Egentligen handlar det om människor i allmänhet, människor och valpar i synnerhet. Det är faktiskt därför jag gör ett undantag. Jag lovar att aldrig någonsin göra det igen.
Jag fick många goda råd när jag skulle bli pappa, sent i livet, och när jag blev pappa – och de goda råden fortsätter att regelbundet ramla in även nu när jag är en rätt erfaren farsa.
Experterna är som bekant åtskilliga. Men hundexperter, kära vänner, det är alla
människor!
Vad som krävs? Ja, som jag tolkar det: Att man någon gång i livet har klappat en hund. Därefter är man insatt upp över öronen.
Travar man ut med världens kanske absolut sötaste och vackraste och vildaste boxervalp på en gata mitt i centrala Stockholm får man givetvis räkna med att en och annan kommer lägga sig ner på trottoaren och långsamt vilja dö av kärlek och avund och längtan – en jazzig boxervalp utan styrsel slår det mesta.
Problemet uppstår ju när exakt alla vill lägga sig, hälsa, klappa – ni tror inte att det här är sant, men helt okända människor har kommit fram, böjt sig ner, och lyft upp (!) min hund i sin famn. Gull Gulle-Gull-Gull. Och de har ännu inte ens tittat på mig, ägaren.
Därefter: Släppt ner henne, tittat upp, sagt “väldigt söt”, och gått därifrån.
Stannar det en lagom försynt människa på lite håll, som sedan närmar sig långsamt, för att sedan ställa några frågor – och sedan försiktigt fråga: “Är det okej om jag hälsar..?” Ja, då vet man att det är en klok hundägare man träffat. De vet precis hur det brukar vara.
Boxervalpar brukar i stort sett ramla omkring, och omkull, de rasar och rumlar om och har lite svårt med balansen. En tioveckors valp är – liten. Mycket liten.

Vet ni vilken som är den vanligaste frågan jag fått? Jo: “Är det en valp..?” Just det får vi kanske tillskriva samtidens skriande behov av kontakt. Och ha visst överseende med. Men ändå…
Boxern var rätt vanlig på sextio- och sjuttiotalet, därefter har den sjunkit i popularitet. Var tredje person som rasar fram, och som i stort sett anser sig ha besittningsrätt, påstår sig alltid själva ha haft en boxer. Som liten.
Häromdagen fick jag hjälpa Buffa med något som obehagligt nog hade fastnat i rumpan, hon fick panik, jag fick hålla henne lite bestämt. En dam kom fram och skrek (!): “Ursäkta mig, ursäkta mig, men hunden är sjuk och behöver hjälp, en veterinär, en expert.” Jag lät henne förstå att jag hade läget under kontroll. “Har du inte pengar till en veterinär så kan jag betala!” Skrek kärr… damen. Vi var nära att börja slåss!
“Hon är lite smal”, “Du kan inte bara säga Kom!”, “Dra inte i henne så hårt”, “Oj, vad hon ser ledsen ut”, “Kan jag ge henne en liten bit korv?”
Köp hund, flytta till landet!

Bli prenumerant

Icakuriren är din självklara vän i vardagen. Veckans måltider, stöket i hallen, och människors livserfarenheter ligger oss varmt om hjärtat.
Som prenumerant på Icakuriren läser du tidningen gratis i appen FLIPP. Du kan börja läsa tidningen i FLIPP direkt efter ditt köp.

Börja prenumerera på Icakuriren idag.

Scroll to Top