”Om vänskap funnes hade vi varit vänner.” Det är kanske den allra sorgligaste mening som någonsin har formulerats på svenska. Lika sorglig som vacker.
Och det är givetvis bara Stig Claesson som hade kunnat hitta just den meningen, det är hans kompis Nick som vänder sig till Slas med just den frasen, och alla vet att kompisen hette Pär Rådström och att de var bästa vänner – men kanske inte ändå.
Efter att ha känt varandra i över 30 år, levt som bröder, delat allt, tog min vänskap med G plötsligt och dramatiskt slut. Det var mitt i natten, vi skildes åt i en taxi, egentligen har vi inte setts efter det.
Vi har kanske pratat med varandra tre gånger – på 25 år. Det fanns liksom ingen väg tillbaka. Hur är det möjligt?
Senast vi sågs var på en begravning. Hans pappas. Alla hade blivit mycket äldre. Allting var lika sorgligt. Om vänskap funnes hade vi fortfarande varit vänner. Hur kan 30 års intensiv vänskap bara rinna ut i tomma intet och försvinna?!
Man sätter sig ner med adress- och telefonbok och kollar hur många vänner man egentligen har. Riktiga, riktiga, riktiga vänner. Har man tur kommer man kanske upp i två. Okej, tre då!
För ett år sedan höll det på att hända igen. Min allra bästa vän blev fruktansvärt besviken på mig, jag blev rätt besviken på honom också – det tog nästan ett år innan vi pratade med varandra igen. Jag ringde minst tio gånger och bad om ursäkt, krälade, vädjade, snart pratade vi med varandra igen. Jag hade inte klarat av en sådan förlust till. Så fort jag ser honom blir jag toklycklig över att vi är vänner igen.
Egentligen har vi inte ”pratat ut” – jag vill ärligt talat inte ta den risken. Det skulle ju kunna vara på det viset att jag plötsligt insisterade på att jag egentligen inte hade gjort något fel, och att han bara överdramatiserade, och så skulle vi vara där igen. Någon måste liksom bara svälja förtreten. Någon måste ta ett första steg till försoning. Om det nu finns något att försonas kring.
Uffe och jag träffades i januari 1979, sedan dess har vi delat det mesta. Nu har vi lagt det här bakom oss, tror jag. Han vet nästan allt om mig – och han var bara en meter bort när jag höll på att dö i en hjärnblödning i hans lägenhet på Prinsgatan i Göteborg. Det är sådant som aldrig går bort.
Man skulle ju behöva lite nya vänner också – men hur gör man? Hur skaffar man sig en helt ny kompis efter att ha fyllt 40, 50, 60? Man kan aldrig vara nog rädd om de man har. Håll hårt i dom.
Av Johan Croneman
