Hur gnällig får man bli – och är det verkligen en åldersfråga..? När jag var ung fantiserade jag ibland om hur jag skulle bli som äldre, rent av gammal, grå, arg, med käpp, hatandes alla nymodigheter, allt nytt och allt ungt och alla förändringar. En sådan där skön kuf som ens yngre släktingar både drogs till och skrämdes av. Mest var man ju underbar givetvis. Dra åt helvete, allihopa!
Det var nog rätt insiktsfullt, även som skämt betraktat.
Ju äldre jag blir, desto klokare. Och: Mer irriterad, otålig, nojjig, odräglig (!) och petig. Retar upp mig på småsaker, skyller på tiden, och farten, och omgivningen och ett samhälle jag inte längre känner igen. Småpratar (!) för mig själv, muttrar, det värsta man egentligen vet.
Herre Jesus Maria! Folk som muttrar borde man kanske bara ställa upp mot en vägg och skjuta?!
Det var ju ett skämt, den där åldersfantasin – inte någon jag ville bli på allvar, och nu ser det nästan ut som en sanndröm.
Så vad gör man?
Det är konstigt, för samtidigt som detta sker, så tänker jag allt oftare och allt intensiv-are på att leva för dagen, timme för timme, finnas i nuet, och bara vara med barnen, och med hunden, och Jonas i baren och
Johan på Kaffe och Mankan i IFK och med allt som är bra, skönt, underbart – och sent i livet äntligen lära mig att stanna upp, och ta ett djupt andetag, och se mig omkring, och må bra. Nej, inte blunda för världen, men kanske inte ägna hela livet åt att försöka se helheten, allt, rubbet, samtidigt, utan också detaljerna. “Den lilla världen”, som Gustav Adolf Ekdahl säger i slutet av Fanny och Alexander. Det är givetvis både förfärande – och väldigt vackert.
Kan man få må bra i några timmar!!? Lite lycklig till och med!? Utan bekymmer, kronofogden, skattmasen, sprit och cigaretter, kompisar som får cancer och infarkter och bara försvinner. Tack, inget morfin mot smärtorna, bara lite vanligt vardagsliv när det är som bäst. Funkar det?
Det är ännu konstigare: Varje gång man tittar åt ett håll så tänker man alltid på hur det skulle vara om man vände sig om och tittade åt det andra hållet. Det är kanske finare där? Roligare. Mera. Bättre.
Jag tror att en stor del av hemligheten med att bli äldre är att fortsätta längta hemåt. Man vill ju alltid komma hem, eller hur…?
Av Johan Croneman
