Av barn och dårar får man höra sanningen sägs det. Well.
Vi står hela familjen i gaten och väntar på att få gå på planet, framför oss står en kvinna och en man, kollegor förstår man, de är 35–40 år och står och snackar om flygresor. Kvinnan talar med hög röst och det går inte att undgå deras samtal. Först reagerar jag lite roat på att hon svär konstant när hon pratar och det rimmar liksom inte med hennes utseende. Hon ser ut som en typisk mellanchef på något företag, proper, välklädd med nätt resväska som handbagage. Men så plötsligt säger hon: “Ja alltså bara man inte hamnar mellan några tjockisar, det är faan det värsta som finns.” Jag studsar till och tittar snabbt på barnen för att se om de också hört. Att man inte får kalla någon för tjockis och att det kan göra en kompis ledsen har vi pratat om flera gånger, och här står nu en vuxen och urholkar allt som jag sagt. Jag vill inte se mig omkring i kön, jag skäms bara å hennes vägnar och hoppas att det inte står någon överviktig i närheten som nu börjar oroas över att bli hennes stolsgranne. Hon hamnar bakom oss i planet och jag kan gissa att hon nu har ännu en kategori medpassagerare på sin “faan de värsta som finns – lista”. Barnfamiljer.
Hon talar som om luften är fri. Som om hon sitter hemma med en nära vän. Inte i en kö med 100 hörande personer som hon snart ska dela flygplan med. Jag vet inte om det är internets osynliga publik som gör att man även i andra sammanhang anser sig ha rätt att säga vad som helst utan en tanke på vem som lyssnar. Och vilka konsekvenser det får.
Några dagar senare satt en vän på tåget till Stockholm och på sätena bredvid satt en grupp som starkt kritiserade sina chefer. De pratade högt och nämnde både för- och efternamn och det framgick tydligt vilken offentlig arbetsplats det handlade om. Känslig information som hör hemma inom arbetsplatsens fyra väggar. Inte på ett tåg som gick från staden där de bor och jobbar.
Kanske har vår möjlighet till mobila samtal gjort att man glömt värdet av att hålla vissa konversationer i ett slutet rum. Att man nu kan prata om vad som helst var som helst.
Nostalgikern i mig känner att det fanns något bra med att jobbtelefonen en gång i tiden stod på skrivbordet på kontoret och satt fast i en sladd i väggen.
För 2014 är det av barn och dårar och kollegor på tjänsteresa som man får höra sanningen.
Av Elin Ek
