Bostadsbristen för unga i storstäderna har gjort det svårare att bli vuxen.
När en ung släkting för många år sen funderade på att plugga i Stockholm ville han ha en stor billig lägenhet centralt. Jag kippade efter andan.
– Mm-men om du visste vilka kyffen jag bott i, stammade jag över denna ganska blåögda önskan.
– Jahapp, sa han krasst, men det är skillnaden mellan oss, jag vill inte det.
Och så flyttade han hem till föräldrarna i Norrland tills han bestämde sig för vad han verkligen ville göra.
Jag har bott på många konstiga sätt. Inneboende hos både släktingar och främlingar, i tjejkollektiv och under taknockar och i källare.
Men mitt värsta boende låg i ett av Göteborgs finaste områden. Jag var 19 år och pluggade och pengarna räckte inte till något annat. Det var en gul liten villa på fina gatan, trädgårdarna prunkade på sommaren och promenaden till spårvagnen varje dag var så vacker.
Det var nog inte så många som anade att damen i huset hade sju hyresgäster, vi var fyra på vinden och tre i källaren. Och däremellan bodde en storrökande vansinnigt otrevlig dam med fluffigt hår och rosa läppstift och skorrande göteborgska.
Vi som bodde på vinden var alla studenter, vi hade varsitt sovrum med gråbrun heltäckningsmatta, en säng och en liten skrubb där man förvarade sina kläder och sin mat. Utanför rummen fanns en liten hall med en tv som man kunde titta på om man satt i sitt rum med dörren öppen.
Innanför hallen fanns något som med lite positivt tänkande kanske skulle kallas för pentry. Det var så litet att man bara kunde ta ett steg in och sen antingen backa eller göra en 180-graderssväng på stället för att komma ut igen. Rakt fram stod ett kylskåp och till höger en liten diskho. Ovanpå kylskåpet stod en kokplatta och där fick kastrullen precis plats under det låga snedtaket där färgen flagnade och singlade ner i pastavattnet.
Diskhons avlopp gick ut i duschen som låg i rummet bredvid. Där blev det ofta stopp så stekflottet flöt upp och la sig som en skridskobana under fötterna. Jag fick förresten skulden för alla stopp, arga damen tyckte att det var mitt långa hår som täppte till avloppet.
Men vi tyckte ändå att vi hade det bra, jämfört med de tre killarna i källaren. Jag tror inte ens de hade egna rum, utan bara var sin säng i tvättstugan. Varje dag åt de jasminris och hårdstekta fryshamburgare, en doft som satte sig i all tvätt man hängt där på tork.
Så levde vi medan damen rullade iväg med sin golfbag. Mycket stålar fick hon in på sitt konto varje månad och några kvitton kommer jag inte ihåg.
Det finns egentligen inget trevligt med den här erfarenheten. Men den är just det – en erfarenhet – jag lärde mig en massa på kuppen. Jag fick se ett Sverige som jag inte mött tidigare, jag lärde mig leva på pyttelite pengar. Jag fick en chans att bli vuxen.’
Av Elin Ek
